Vattenskidor i Hallby

Idag visade termometern +6 grader. Vad gör man då om man befinner sig i Jkpg - jo åker längdskidor! Jag tänkte nog att när Robert väl mötte upp mig i Hallby skulle han nog säga att det inte skulle gå att åka pga plusgraderna. Men inte sa han det! Han sa istället "vad många det är som är här". Sedan skulle det visa sig att de flesta var där och gick söndagens tipspromenad.

Vi tog oss ned till stadion och började åka runt. Underlaget skiftade mellan is, barr och vattenpölar. Mitt ända mål idag var att åka längre än vad jag gjort tidigare. Jag åkte totalt 4 km, rekord med råge. Men det var läskigt. Svårt art träna teknik. Kunde träna på växel två och tre. Diagonalåkningen utan stavar uteblev för att jag inte vågade. Men det blev längre än vad jag någonsin åkt på skidor innan.

Min bror delgav mig lite visdomsord: "man vet aldrig hur vädret är dagen då loppet går, så att träna med de sämsta väderförhållanden är den bästa träningen".

Fika på stan

Har just avslutat en fika på stan med gammal och nya vänner. Det är så himla uppfriskande att träffa vänner som ger en så mkt positiv energi. De hjälper än att se situationer ur ett annat perspektiv. Se saker och ting lite klarar. Vi har alla våra liv och uppdrag som tar tid. Just därför är dessa små korta möten så himla viktiga. Jag önskar att vi kunde träffas oftare. Tack Linda, Anna och Mia för en mysig fika.

PS Idag har jag galet mkt träningsvärk - gött DS

Skidor i Hallby

Idag har jag åkte skidor med min kära storebror, Robert. Vad skulle man göra utan storebröder? De tar sig an en när man behöver det som mest. Han gav mig tekniktips och hejade på mig när jag behövde. Ibland behövs bara en knuff i rätt riktning. Tack Robert för att du inte skrattar ut mig och har tålamod med min otålighet.

Nu är det tredje gången jag kör och för första gången kan jag säga att jag åkt skidor. De andra gångerna gick jag ju mest pga all snö som byggde på under. Fast idag hade det nog varit bra med lite fäste. Det gled lite för bra. Men det kan inte bli sämre än vad det varit. Heja heja på mig!

Ett inlägg i debatten - taget från Facebook

Lättkränkt eller hur var det nu?

av Maria Bali kl. den 18 december 2012 kl. 16:11 ·

"Var inte så jävla lättkränkt," skrev den vita, svenska kvinnan som kommentar till en diskussion om Kalles Julafton - allas vår heliga tradition.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte vad som bekymrar mig mest i debatten kring Kalle, att traditioner kommer före människor eller att "friend" efter friend här på facebook hamnar i raderaslistan.
"Va inte så lättkränkt, Bali, varför ska du ta bort dem för?"
Jag kan inte alltid styra vad jag hör ute i samhället, men det här är min facebook och jag kan styra vad jag behöver läsa när jag loggar in här.

Jag är uppvuxen i Sverige, jag har min familj här, min mamma har blont hår, blå ögon och ett efternamn som osar svensk. Jag ogillar starkt när människor inkräktar min personliga rymd och gillar inte alls konflikter. Jag dricker lagom med glögg, sjunger lagom högt i hytten och är så där lagom temperamentsfull som bara svenskar kan vara. I mitt pass står det ’Svensk’, men när jag tittar mig i spegeln ser jag en annan hudfärg, en annan hårfärg och andra etniska drag än de välkända och väldigt stereotypiska svenska dragen. Men jag pratar ju flytande svenska -utan brytning- nog har jag klättrat längst den svenska stegen! Jag bor i en stadsdel som anses vara gräddhylla, jag klättrar ett steg högre.

Så kommer den dagen jag träffar min partners föräldrar första gången. Vi sitter i den stora matsalen på Östermalm och pappan tittar på mig och frågar:
"Vad tycker du om presidenten i Indonesien?" Sedan vänder han sig till sin son och säger uppmanande, "Adde, gå in och hitta en karta och leta upp Indonesien och visa oss vart det ligger." Jag skruvar obekvämt på mig. Borde jag veta något om Indonesiens president? Borde jag ens ha en åsikt om det?

Någonstans däremellan söker jag jobb. På ett ålderdomshem. Chefen kommer ut i hallen där jag väntar med en annan ung kvinna med råttblont hår. Chefen går fram till den unga kvinnan bredvid mig:
”Maria Svennebananefternamn!”
Den unga kvinnan tittar förbryllat upp.
”Näe, det är jag.” Jag ställer mig upp demonstrativt.
”Jaha, det stod Maria Svennebananefternamn på ansökan.”
”Ja…det är jag.”
Det börjar bra med andra ord. Men det är lugnt, jag har koll på det här, jag är van, jag kan hantera sådant här.
”Du hade praktik nyligen? Gick det bra?”
”Ja, det var jättekul, men eleverna trodde att jag var ny elev.” Det faktumet fick mig alltid att skratta, to cool for school, det var jag som lärare kan jag lova.
”Jaså? Varför då? För att du är invandrare?”
Jag kvävs på mitt skratt och stirrar på den kvinnliga chefen.
”VA?! Nej, för att jag ser ung ut.”
Vad har min etnicitet med min lärarroll att göra? Konstigt nog fick jag jobbet. Ännu konstigare var att jag tog det, men vad då, man kan inte vara så överkänslig jämt.

Tiden går och jag och min nya partner bestämmer oss för att åka till fjällen -precis som jag gjort varje vinter med min familj sedan barnsben. Vi sitter vid matbordet (varför är det alltid matbordet?) och mannen säger bekymrat:
"Ja, ni förstår det kommer inte bli så mycket sol när ni är där uppe." Han ler lite innan han tittar mot mig, "Ja, fast du behöver ju ingen sol."
"Näe, vi vampyrer har svårt för det." Min flickvän skrattar hysteriskt av både chock och förfärelse.
”Förlåt!” Utbrister hon när vi sitter i bilen.
Jag ler och avfärdar hennes ursäkt med ett skratt. ”Ingen fara, jag är van,” säger jag som om det är det mest normala som kan hända. För när man inte är så lättkränkt blir man van.

Jag har aldrig varit lättkränkt. När jag stod och väntade på bussen och pratade med en klasskamrat frågar hon mig om jag är lycklig. Jag svarar att jag är så lycklig som man kan vara som tonåring dvs allmänt EMO. Hon vänder sig mot mig och säger: ”Jag tror inte adopterade barn någonsin kan känna sig riktigt lyckliga.” Jag är 18-år och har inte riktigt än börjat hantera att samhället ser mig som icke-svensk. Jag har alltid varit svensk, i mammas ögon, i mormors ögon, i pappas ögon, i kusiners ögon, i vänners ögon, men i hennes uttalande blir jag plötsligt exotisk, osvensk och en person som kommer leva resten av livet olycklig.

Min mamma har fått slagits mot fördomar, försvarat sina barn som en lejoninna under det tidiga 80-talets ganska så trångsynta syn på mörkhyade barn. I en video på min bror där han är ett litet knyte skrattar en annan pojke:
”Micke ser ut som en bajskorv, han är en bajskorv!” Hans föräldrar skrattar med medan min mamma bestämt säger att man inte säger så.

Jag minns en dag på dagis när jag var fem eller sex år. Min bästa vän hade hår som var lika eldoranget som Pippi Långstrumps och hennes mamma hade satt upp hennes flätor med ståltråd. Kan ni förstå? Ståltråd! Att få vara Pippi för en dag! Stark, modig och vuxen. Vi tjöt all av lycka så att vi nästan storknade när dagisfröknarna sa att ”jo men visst ska vi låta resten av barnen ha flätor och fräknar, precis som pippi”. Vi köar tålmodigt (så tålmodigt 5-åringar kan köa) för att förvandlas till Pippi. Jag ser linjen bli kortare och kortare och till slut när jag tror att jag inte kan vänta längre blir det min tur. Min dagisfröken låter händerna falla till sidan och skrockar lite.
”Men Maria, du kan inte va Pippi. Pippi har ju inte svart hår.”
Mitt 5-åriga jag accepterar detta med stor besvikelse. Så klart. Vad dum jag är. Pippi har rött hår, ljus hy och gröna ögon. Hon har inte svart hår, bruna, nästan sneda ögon. Jag kan vara någon som har en rishatt på huvudet. Mitt 5-åriga jag accepterar att Pippi inte kan vara svarthårig. Mitt snart 31-åriga jag vill hitta närmsta tidsmaskin åka tillbaka till den dagen och lägga händerna på mitt 5-åriga jags axlar och säga:
”Du kan vara vem du vill, vad du vill.”
Men just ja, nu ska jag inte vara så jävla lättkränkt.

Men när en svensk, vit kvinna i sina bästa år säger åt mig och andra som presenteras i Kalle Ankas Julafton med föråldrade, stereotypiska och rasistiska illustrationer att vi inte ska vara så jävla lättkränkta då blir jag kränkt. Vad vet du om mitt liv? Byt plats med mig en kväll på krogen och berätta för mig sen om du tycker att jag är så jävla lättkränkt efter att den 5:e feta, vithåriga mannen frågat om jag är från Thailand. Kom tillbaka när du kör tåg en dag, precis som dina andra kollegor och får höra att ”i Sverige så väntar vi minsann på trafikanter”. Kom och kalla mig lättkränkt när ett parti sitter i Riksdagen som anser att det här landet inte längre är ditt.

De SD-vibbar som smyger sig in i fler och fler statusar oroar mig. Att diskussioner om Kalle Ankas Julafton snabbt och ofta rör sig mot diskussioner om muslimer och invandrare får mig att undra vart vi är på väg någonstans. När jag ser hetsen över svenskheten på facebook och jag ser folk gilla ”Rör inte våra svenska traditioner” gör det mig i ärlighetens namn ledsen. Jag blir genuint ledsen att så många här på facebook tycker att 5 sekunders film är mer viktigt än andra människors välmående. Där en uppenbar pickaninny skuttar omkring för tittarnas underhållning. Vet de flesta av er ens vad en pickaninny är och varför den skapades? Förstör det verkligen er jultradition att en sådan nidbild tas bort från en tecknad film?

Jag och min familj har en tradition och det är att vara tillsammans. Min familj är det heliga för mig, inte Kalle Ankas Julafton. Att vara snäll och omtänksam mot mina medmänniskor, det är heligt för mig.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min svärmor saknas!

Snart har det gått 1 år sedan min svärmor gick bort. Året som gått har präglats av sorg och saknad efter henne. Min sorg har ofta yttrat sig när jag varit påväg till jobbet på morgonen. Jag har på passagerar sidan och önskat att hon satt där så att jag kunde tala med henne om livets alla saker. Jag har under året ofta tänkt tillbaka på och resonerat med mig själv om hur hon skulle löst ett speciellt situation. När jag ger mig den tiden att reflektera finner jag att mina val blir bättre avägda. Men det kommer aldrig bli detsamma som med henne.

Min svärfar har kämpat med vardagen och jag önskar jag kunde lätta på hans sorg. I skriften "Rädda livet" från Canserfonden ( http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/Fakta-om-Cancerfonden-/Publikationer/Radda-Livet1/Nr-4-2012---Saknad/ ) finns en artikel om min svärfar och svärmor. Jag vill gärna dela den med så många som möjligt. Det är ett tufft år som passerat och förhoppningsvis så blir det lättare med tiden. Via länken kommer ni direkt till artiklen http://www.bomhag.se/margot_bo_haglund.pdf

Bo och Margot Haglund. Bild: Mikaela Haglund

Jul, mat, lugn och skidor

Nu har julen passerat (isf fortfarande annandag jul) och hemma hos oss har hela familjen gått in i någon slags låg takt. En uppgift om dagen känns lagom. Julafton påbörjades ganska sent, vi sov länge och gröten åts inte förren strax innan Kalle Anka. Middagen åts efter 18:00 då kära svägerska med familj kom över. Pakten öppnades efter frukost. En alldeles lagom dag med så lite stress och prestige som möjligt.

Jag har varit ledig i några dagar nu och jag har hamnat i en sinnesstämning som inte vill gå och lägga sig. Jag vill helt enkelt inte att dagarna ska ta slut. Det är ju så skönt att vara vaken och känna sig ledig. Detta kommer inte att hålla när det är dags att börja jobba igen, men jag kommer låta mig "njuta" av min ledighet ända till nyårsdagen, sen måste jag nog styra upp sovandet.

Skidor på juldagen

Var i Granåsen i Bålsta med Pysse och Lina. Tjejerna körde på och jag, ja jag försökte ta mig fram. Man kan säga att jag inte riktigt blivit vän med snön, vallan och skidorna. Detta gör ju att skidåkningen blir lite mer av en utmaning som prövar tålamodet. Vallan frös och på ett varv av 2 km fick jag stanna 5 ggr för att ta bort is och snö. Det gick trögt. Det som var mycket positivt var att jag klarade utförs backarna galant. Gick som en dans med bromsen i hela tiden.

Nu ska jag fixa skidorna och se till att alla gammal valla försvinner och börja om från början.

Vad händer?

INGENTING...men ändå så himla mycket. Jag har verkligen dragit ned på träningen på sistone, inte själv valt utan dagsi bakterier har hållt mig i sitt grepp. Samtidigt går det i 200 km/h på mitt jobb. Känns som jag slits mellan två världar...

Förra helgen gav jag mig ut med Lina för att gå en rask promenad och var ju jätte kul att träffas. 5 km bara flög förbi. Vi snackade och gick, snackade och gick - utom i backarna för då hade jag fullt sjå att andas. Vi planerade en ny tur nu i helgen -  men icke ska Nicke. Den gubben gick inte. Jag är så sablas trött på att känna mig "nästan sjuk", ni vet varken eller. Jag är ju inte sjuk - bara så himla trött, andas tungt och är så j-la trög.

Jag ska nog lägga ner träningen nu under november och hoppas på en nytändning i December. Hoppas, hoppas, hoppas

PS jag har börjat praktisera mind fullness/ meditation. Hoppas att detta ska hjälpa mig till att känna lite mer balans i livet.

En relevant fråga

Under den föreläsning som jag fick i tisdags av Pasi Salonen ställde han en fråga till oss deltagare.

- Vad får er att känna er bra? I vilket läge känns livet toppen?

Det första som kom upp i mitt huvud var målgången på tjejvättern i somras. 100 km på cykeln, 4 h 30 min på cykel och fint väder i Motala. Sedan kom massa andra ögonblicksbiler fram, leka med barnen, kramar av mannen, semestrar med mera. Men första tanken var ändå målgången i Motal, men Miciks och Lina. Sedan ställde han en följd fråga:

- När gjorde du det sist? Hur ofta gör du det?

Det är klart att jag inte kan hålla på att cykla 100 km hit och dit. Och målgång i Motala skulle bara bli geografiskt jobbigt. Men känslan när man tränat eller tävlat och man genomför det med en känsla av "shit vad stark jag är" kan ju även infinna sig efter ett vanligt träningspass. Så varför inte göra det oftare? För att det är så jäkla jobbigt att starta, ont i hälen, ont om tid...massa bortförklaringar. Själva känlsa får ju mig att må så mycket bättre. 

En bra formulerad fråga!

Inspration

Ibörjan av denna vecka åkte hela min förvaltning iväg på konferans. Det var överlag en mycket bra konferans men avslutning var utöver det vanlig.

Vi hade en föreläsning av Pasi Salonen. Han talade av vikten att leva sitt liv fullt ut. Han refererade mycket till hans idrottskarriär och om hur han i omgångar laddat om sina batterier. Han var en otroligt inspirerade och man kände sig lyft av hans föredrag. Hela föredraget avslutades utomhus där han gav oss träningstips angående löpning - vad kunde vara bättre.

Innan vi gick ut på gräsmattan visade han följande klipp. Det visar hur långt man är villig att gå för att uppfylla sina barns önskningar. Min syn på vad vi människor kan prestera har för alltid ändrats. Den handlar om en son som säger till sin pappa: "Pappa jag vill genomföra Ironman Hawaii" Pappan svarar "Det är klart du ska". Se filmen, den är bara 4 minuter lång, men du kommer bära med dig dem mycket mycket längre.

Mitt lidingölopp

1 mil - 1 h 37 min Lidingöloppet
Jag tror att jag behövt smälta mitt lopp på lidingö. Det var bland det jobbigast jag gjort alla kategorier. Jag föder hellre barn tre gånger till. Men mina förutsättningar var ju värdelösa. Min mentala träning kunde varit bättre. Jag skulle inriktat mig på att det skulle bli tufft. Men jag är naiv av naturen och det blev min last denna gång.

Det hela började med att min vapendragare inom tjejklassikern blev sjuk. Jag tyckte så synd om henne. Hon spenderade söndagen hemma framför webbsändningarna och följde mig via nätet. Det sista Lina sa till mig var att hon trots allt var med mig i alla fall. Och vid varje tung backa tänkte jag "detta skulle Lina älskat". Men jag åkte inte själv, med mig ut till Lidingö hade jag fortfarande Mickis, världens tuffaste tjej. Varför tuffast? Jo för hon förbättrade sin tid på mil denna dag. Super tuff!

Jag och Mickis innan start - pigga och glada

Då det hade regnat hela fredagen och hela lördagen bestod startfältet av lera, mycket lera och tung lera. Leran lade sig på hög under fötterna. Skorna blev skitiga och tunga.  

 Min start grupp nr 5, mitt i leran.

Galet mycket folk över allt!!

Starten började närma sig och pang så bar det i väg. Och även om jag visste att jag inte sprunigt längre än 4 km på hela sommaren och med tanke på min onda häl hade jag som intention att ge mig iväg i makligt tempo. Jag hade en plan att gå i backarn och jogga/ lunka lite så och då. Men man rycks med av stämningen, man känner sig stark. Så jag joggade på i två kilometrar utan att stanna, men sen började den inre kampen - 8 km kvar...va fan! Efter 5 km dyker den här härligheten upp...

 ...backen "from hell". Men det var inte bara den backen, det var ju backar precis överallt. Det gick bara uppför och aldrig nedför...inte fysiskt möjligt, men det kändes så i alla fall. När jag passerade 6 km började jag gråta. Dels för att jag hade så fruktansvärt ont i foten, men jag grät också för att jag kände mig svag och svag. Orken fanns inte...det är nog inte många som förberett sig inför en mil med hjälp av simning och cykling...

Jag visste ju att jag kan hålla på i 4 h (tjejvättern) så det gjorde mig så förkrossad när jag kände att jag lägger av, lägger mig i diket och ringer på Mickis. Men vad ska hon göra, hon kan ju inte bärar mig. Jag måste i mål. Så jag fokuserade bort smärtan i hälen, backarna blev uppförsbackar som lutande åt fel håll och alla hurtiga tjejer som sprang förbi mig var elitlöpare (man kan man inte bli nedslagen av dem, för de sover och äter löpträning till frukost). Med tårar ömsom rinnande ned för kinderna ömsom intorkade i svetten tog jag mig meter för meter in mot målet.

På upploppet släppte allt, känslan i hälen var överjävlig, musklerna kändes stumma och utan stuns och mitt huvud var tomt. Det fanns inget där! Det ända jag ville var att komma hem. På upploppet hade jag fullt upp med att sätta den andra foten framför en andre för att ta mig i mål. Och i mål kom jag.

I mål väntade Mickis på mig. Som vanligt grät jag ut i hennes famn över staketet. Hon finns alltid i mål när jag behöver henne som mest. Även min bror var där, min svägerska och mina älskade brors barn. Härligt att få grattis önskningar och på hejningar när man behövde det som mest. Tack för att ni väntade in mig!

 Nya fina skor var inte längre så rena och vita de var innan vi åkte till ön.

Gud vad jag var värd denna medalj! Stoltast i stan!

Kommer jag att göra det igen? Just då sa att jag aldrig kommer att göra det igen...men nu med lite distans så varför inte...det är klart jag kommer att göra. Den ingår ju både i halv klassikern och en svensk klassiker  :) !

Cykling på schemat!

Idag hade jag inte så mycket tid som jag brukar ha. Eftermiddagen var fylld med besök på Brandstationen och besök hos vänner. Det ända rätta var ju då att cykla som ett as mycket uppför én backen, utvald backe blev den till Kungsängen 6 gånger. Lina mötte upp mig och vi cyklade således bort till helvetets backen. Med musik i öronen och en trampa i taget. Och det gick! Som mest var min puls uppe i 185 slag/ minut. Det är det högsta jag mätt upp med min klocka. Efter att stigit 6 gånger uppför backen, så är inte den backen så skräckinjagande längre - Abborrbacken here I come!

Vattengympa

Vattengympa 60 min

Idag körde vi ett pass vattengympa på måndagsklubben fast på en tisdag. Det hela började lite halv dramatiskt för mig - jag hittade inte min baddräkt! Ett ganska viktigt klädesplagg vid utövandet av vattengympa. I mitt minne långt bak kom jag ändå fram till att jag måste glömt den på badhuset. Så jag gick ned till badhuset på vinst och förlust. Ödet fick bestämma om jag skulle träna - och ödet bestämde att jag skulle träna, trots långdag på jobbet, trots en längtan att bara vara hemma med familjen.

De vattengympa passen jag tidigare varit på har varit bra. Detta pass var både bra och roligt. Ledare var medryckade, hon sa till de som snackade att de skulle vara tysta - nu var de där för att träna...lite hårt, men hon var faktis skit bra. Roliga övningar och musklerna fick sig en regäl omgång. Ett nytt moment var med en frisbee. Svårt att förklara men magen känns oedentligt idag. Jag kan helt klart tänka mig att gå dit igen.

Med tanke på att jag inte hittade min baddräkt och med tanke på min omotivation så kan jag bara tacka Isabell för att hon var där. Jag hade aldrig tagit mig dit om jag inte visst att någon väntade på mig. Tack Isa!

Med gamla godingen runt Kungsängen

Cykling 1 h 45 min - 39 km
Cyklade gamla goda svängen runt Kungsängen med goa Lina. Kände mig peppad över att äntligen känna mig lite bätter och glad över att äntligen få träffa Lina. Cyklingen gick i bara farten, trots att det kände både segt och tungt bitvis. Förklaringen till detta var väl att kroppen inte var helt återställd från mig lilla hängiga förkylning.

Det kändes verkligen att nu har hösten kommit på allvar. Efter passet fick jag värma upp låren i duschen och kände mig lite kall resten av kvällen. Vet inte hur många cykelpass till man hinner innan det blir för kallt, passen kommer nog att förpassas till helgerna i alla fall, då det både blir kallt och mörkt ganska tidigt nu för tiden.

Power walk vid Gripsholms slott

Power walk - 25 min + rätt mycket strech
Är på konferans vid Gripsholmsslott. Passar på att träna lite så jag tog en promenad i en hjorthage. Otroligt fint..återkommer...

Laddar med cross

Crosstrainer 60 min - lågintensivt
Anna Skipper kan få vem som helst som är lite överviktig att ta sig upp ur soffan och ställa sig på närmsta bästa träningsmaskin. Så även jag. Så idag körde jag träningen till " Du blir vad du äter".

Härlig cykling med måndagsklubben

Cykling 23 km

Denna vackar vy tog vi oss förbi runt 20:30 under en tur med måndagsklubbens träning. Vi cyklade ner till Lennartsnäs och istället för att åka hem direkt så svängde vi ut på vackra Bro Hof slotts golfbana.

Simning 60 min

Idag öste det ner regn. Så istället för att cykla åkte jag och L till badhuset. De första 600 metrarna simmade jag på 17 min. Det var skönt att bara sträcka ut och simma. Efter 600 meter simmade vi bara längder. L coachade mig i crawl - och enligt henne såg det inte för taskigt ut. Så det är väl bara att nöta på. Kanske man kan crawla lite i Vanbro nästa år.

Imorgon är det dags för måndagsklubben igen - vi får se vad det kan bli för träning då om det regnar.

Gymmet - ben

Körde ett pass till på gymmet - det var ju så grymt skönt att få lyfta sig trött. Hoppas att jag kan köra ett pass i vecka även när jag jobbar.

Gymmet - armar

Gymmade idag förförsta gången på åratal. Körde trappmaskin, armar och nedvarvning med cykel.

2:a Måndagsklubben

Cykling Bro-Kungsängen-Bro-Lennartsnäs-Bro
Det finns en nackdel med att cykla och det är att man måste cykla så länge för att det ska kännas eller ge någon effekt. Så idag innan Måndagsklubben drog vi ut på en extra runda innan. Efter turen till Kungsängen så mötte vi upp de eller den andra och så rullade vi till Lennartsnäs.

Otroligt skönt tempo och till och med skönt med lite backar. Tack girls!

Cykling i ren ilska

Cykling fram och tillbaka runt Kungsängen och hem igen.
Jag är så arg, så arg. Jag är arg för att min smärta i hälen inte vill släppa, arg för att jag nästan lagt ned 6 000 kr i behandlingar på hälen och allment bara arg på att ha ont. Så idag gjorde jag något som var det bästa jag någonsin gjort på länge för mig själv - jag gick ut och cyklade och var arg. Jag drog på så mycket jag bara orkade till Kungsängen och hem igen. Svetten rann och när jag kom hem satte jag mig och grät en skvätt på trappen. Jag gråter gärna när jag är arg, det vet alla som gjort mig arg att jag gör. Kan ses som en svaghet, jag ser det som en styrka att kunna visa hur upprörd jag är.

Efter cykligen kändes det bättre i kroppen och i huvudet. Det är bara till att sega ur denna smärta - för jag kan väl inte ha ont resten av livet????

1:a Måndagsklubben

Cykling fram och tillbaka till Lennartsnäs
Första måndagen med måndagsklubben. Då min häl är helt "sabbad" bjöd jag in till lite cykling. Det var många som slöt upp för turen. Vi blev totalt sex stycken - jätte kul. Vi har ju alla olika förutsättningar fysikst men också materialmässigt. Det gjorde att de som tycket att du kunde cyklade lite fram och tillbaka, vilket var bra.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig tur med mycket backar.

Lite deppig...

Jag har inte skrivit på länge, just nu befinner jag lite nere. För någon vecka sedan var jag inne hos Hälsporrespecialisten. Allt kändes bra och jag hade inte haft super ont i hälen på ett bra tag. I samråd med min behandlare bestämde vi att jag skulle "testa" hälen nästa dag. Jag skulle power walka i skogen i 20 min. Jag såg verkligen framemot det.

På lördagen körde jag passet. Jag kände mig stark och uthållig till tusen. Det var super skönt, benen ville bara springa några steg, men jag höll emot. I backar där jag tidigare behövt att stanna för att hämta andra tågade jag uppför som värsta tåget. Jag var stark. När jag kom tillbaka efter rundan styrketränade jag och stretchade genom hela kroppen, väldigt noga. Jag kände "WOW det här känns toppen".

Dagen efter kunde jag knappt gå. Jag hade så ont. Ush...så himla ont! Det kändes som om foten skällde ut mig, kroppen la av och jag kände mig jätte ledsen. Och jag har känt mig lite nere ända sen dess. Om några veckor är det dags för Lidingö loppet och frågan är hur bra kommer jag kunna bli fram tills dess. Min behandlare har sagt att han kan tejpa foten så jag i alla fall kan gå runt. Men det hade ju varit nice om jag kunde jogga lite - men nu ser det mörkt ut.

Nästa vecka har jag tid hos Stegkliniken för att se om jag ska skaffa avgjutningar, ifall de tror att det kan hjälpa mig. Jag hoppas att de kan hjälpa mig - snabbt. Just nu känns det som om jag betalar vad som helst.

Cykling med barnvagn

Cyklade med två barn i vagn bredvid min kära man medans han sprang. Känner av hälen som bara den. Det gör mig lite nedstämd. :(

Test av hälen -

Testade av hälen med en power Walk i skogen - 20 min. Kände mig hur stark som helst. backar som jag annars måste stanna och hämta andan i tågade jag uppför som värsta loket.

Crosstrainer

Crosstrainer 40 min
Idag var första dagen på jobbet efter semestern och förmodligen höstens viktigaste pass på crossen. Upp på den bara, trampa på och ta i. Och vips så hade 30 min blivit 40 min - svettig belv jag också.

Säger bara: det är bara att göra det, så jag gjorde det.  :)

71 km cykling - 3 h 33 min

Idag tog vi oss (jag och Lina) ut på en lite längre runda. Bro-Stäcket-Väsby-Märsta-Sigtuna-Håtuna och hem igen. Totalt blev det 71 km för mig. Jag har inte cyklat så mycket sedan tjejvättern och det kändes i benen idag. Rundan är också lite mer kuperad än vad jag är van vid så det sög ordentligt i benen mest hela tiden.

Vi stannade i Sigtuna, på Tant Brun, och käkade lunch. Och den lunchen var tok god. Massor av räkor och var jätte goda. Jag brukar fira sommaren med en räkmacka och den här hamnar nog bland de tre bästa jag ätit. Men tack vare det lite längre stoppet kom jag aldrig riktigt tillbaka i "sadeln". Det var otroligt jobbit i backarna. Lina och slet och hjälpte min med sitt drag. Men jag fick mjölksyra väldigt snabbt. Jag har lagt om kosten de senaste dagarna och det är möjligt att även detta påverkade kroppen möjlighet att använda sig av det som kan ge energi.

 God räkmacka i Sigtuna.

Jag har inte visat mitt senaste tillskott vad det gäller prylar - ett par cykelskor, men klips och hela fideritten. Tårna domnar när jag cyklat en stund men jag hoppas att det går över. Fötterna är ju placerade väldigt statiskt och sulan är hård. Mina gamla löparskor var något helt annat, slappa och sladdriga :)

Nä nu ska jag kolla in OS och bli lite galet inspirerad!

Snart är semestern slut

Ja, nu är snart semestern slut och det känns lite vemodigt. Mitt jobbet är ju sjukt kul men det är ju galet mysigt att vara hemma med familjen. Jag kommer bara jobba två veckor sedan kommer jag att skola in lill tjejen på dagis under två veckor, så dessa två veckor känns lite som ett gäst spel. Vad har jag och familjen gjort under semestern?

 Besökt vackra platser med god mat

Varit turist i sin egna stad och sett hysteriskt roliga skyltar. Kolla in denna butiks öppentider...

 Lagt om plattorna framför entren

 Renoverat matbord

 Campat i Vadstena med goda vänner

Varit i stuga

Något som varit skönt under semester är att jag kunnat träna obehindrat. Träningen har varit konsentrerad till cykling, crosstrainer och simning. Jag längar sjukt mycket efter att få jogga lite. Imorgon ska Lina och jag cykla till Sigtuna och tillbaka det ska bli utmanande och lite temp inför "Ride of hope".

Cykling och cirkelträning

Cykling 60 min - 24 km
Cirkelträning (främst bål) - 50 min


Idag kom Lina hem till mig och hämtade mig och vi skulle ut och cykla lite. Vår första tur sedan Vansbro. Jag låg i soffan och kände mig miserabel och hade ingen som helst lust att cykla - eller träna i huvudtaget! Jag släpade mig upp för trappen för att i sista sekunden byta om till träningskläder. Så stod Lina i dörren helt plötsligt och vips så var olusten över och det kändes skit kul att vi skulle iväg. Gött med en träningskompis!



Efter en mil såg vi blixten och kände "det här är nog inte bra". Vi körde en kortare bana och körde hem till mig och fortsatte vår kompis träning hemma istället. Vi körde cirkelträning, lite styrka och lite på crosstrainer. Dö skönt och gött att bli lite svettig!

Crosstrainer 35 min

Crosstrainer 35 min
Veckans måste pass. Måste bara upp och genomföra grejen. Måste bara upp och låta hjärtat pumpa, måste bara upp och svettas :).

Idag var jag Katy Perry

Crosstrainer 40 min + styrke 20 min
Idag förvandlades jag till lilla Katy Perry. Jag showade över scenen och sjöng för 100 000 personer i publiken. Jag rockade mina tresiffriga kilon - kändes underbart. Lagom till styrketräningen förvandlades jag till Darin ( ? - jag vet ) och pumpade mina muskler (eller blivande muskler) till Nobody Knows. Jag var galet bra!!!!

Annars har jag varit ap-irriterad idag. Arg och kännt mig skit sur. För vad vet jag inte - bara en skit dag. Ni vet man känner nästan i sängen att allt kommer kännas motigt. Jag behövde nog ladda ur med lite träning, för nu känns det mycket bättre.

Underbar helg med goa släktingar

Jag talade med min mamma för en stund sedan och hon beklagade sig över att jag inte skrivit på bloggen på länge. Men det har gått i ett de senaste dagarna. Vi har haft jätte roliga och mysiga dagar med goa släktingar från Borås. De har inte barit hos oss tidigare och ny besök är ju alltid spännande. Men det har funkat super bra. Vi har ungeför samma takt i livet med ungefär samma mål för dagen.

Vi har varit på Stockholmsgruppens modell grupp med deras stora tjej (hon är en super fin tjej både på insidan och utsidan), shoppat på både sturegalleria och gallerian (bara vi tjejer), vi har käkat gott, haft trevliga samtal, druckigt gott vin, gjort grönan, hängt på Livrustkammaren och Vasamusset (bara grabbarna), jagat den perfekta brevkniven, firat Victoria och mycket mycket mer. Trots att dagarna var full smackade med aktiviteter hela dagarna var de avslappnade och sköna. Kanske beror det på det trevliga sällskapet.

Crosstrainer + styrka

Crosstrainer 45 min + styrka 20 min
Våra barn är otroligt mammiga just nu. Lill tjejen tror nog att jag ska försvinna hela tiden. Vi kanske gör fel men vi har bemött detta genom att jag läser och lägger dem på kvällen. Detta gör att kvälls träningen som kan genomföras på crosstrainer uteblir. Idag besämde vi oss dock för att D skulle ta läggningen och då fick jag möjlighet att köra lite kondition och styrka. Gusse vad skönt det var att bli lite härligt svettig...mums!

Musik måste vara det bästa motivations grejen för mig - jag gå igång på det till 200 %. Jag blir Madonna eller någon super dansare som bara svävar fram på min fantasi gata. Jag känner mig cool och snygg i mina allt för taijta träningskläder och farmför allt känns det som om jag kan hålla på hela kvällen. I love musik i öronen när jag tränar!

Vansbro tjejsim 1 km - 33 min

Vi begav oss från Borlänge vid 09:30 snåret mot lilla Vansbro vid Vanån. Inpackade i bilarna färdades vi närmre och närmre mitt allra första motionslopp i simning. Det var till och med så att vi i bilen skrattade åt det. Inte nog med att jag skulle simma ett motionslopp – jag drog med mig hela familjen (minus en 18-åring) till den lilla orten Vansbro för att genomföra spektaklet!

Det är nog inte många dagar om året som det är bilkö i Vansbro, ungefär en gång om året. Vi köade in i Vansbro, vi blev lotsade till en parkering, sedan var det bara att traska till de olika ”måste” stoppen innan start, typ bajamajan och tävlingskansliet. Någon i mitt lämmeltåg sa: ”undra varför man måste gå till målgången för att hämta ut sitt startkuvert? Borde inte det tältet ligga vid starten”. En högst relevant fråga. Men å andra sida är vi ju där för att vi älskar att röra på sig, så varför inte! Efter en macka och lite dryck begav vi oss till startområdet.

När man simmar Vansbro kan det vara en klar fördel om man har en våtdräkt på sig så att man inte blir nedkyld. Dagen till ära var vatten tempen 17 grader. Ni som läser bloggen har ju läst att jag kom över en våtdräkt som var hur bra som helst och dessutom billig. Lägg betoning på billig. De senaste gångerna jag haft den har blixtlåset krånglat. Blixtlåset har inte velat stänga själva blixtlåset. Jag har lyckats fixa till det ändå med lite trix. När det gäller material är jag en obotlig optimist. Jag förutsätter att saker och ting funkar. Jag har inte varit orolig för att dragkedjan skulle gå helt sönder helt och hålet. Och att något skulle hända idag fanns inte i min värld. Så vad händer??? – jo våtdräktens dragkedja går helt och hållet sönder. Flärpen som man använder för att dra upp dragkedjan går av på mitten. Helt otroligt! Det är inte sant tänker jag. Här ska jag göra något helt fantastiskt och så händer det här...på frågan om jag kände mig lite snurrig och IRRITERAD så svarar jag: JA!!! Nu är goda råd dyra.

Vår startgrupp håller på med uppvärmningen och jag har inte ens fått på mig min våtdräkt. En snabb tanke att simma utan vispas på bort direkt – det är bara 17 grader i vattnet. Känns dumt att behöva avbryta pga nedkylning. Mannen min föreslår silvertejp – för det fixar ju allt! J Nej, tyvärr fixar inte silvertejp detta. Detta måste lösas på annat sätt.

Till våra påsar med ombyten har vi fått små ståltrådar. Snabbt som ögat ”syr” Daniel ihop min våtdräkt. Ståltråden sticker ut från min rygg som piggar på en igelkotte. Livsfarligt om någon försöker att simma över mig, fast å andra sidan får man inte simma över andra simmare så även en bra läxa! Tyvärr missade jag att tejpa mina armhålor pga av det lilla missödet med våtdräkten – vilket resulterade i att jag har fått skavsår ”from hell”!

Förutom att ni kan se hur min rygg ”sytts ihop” ser ni också min min som signalerar hur kallt det var i vattnet. Tur att jag behöll dräkten på.

Trots värdelös våtdräkt som gjorde att vi var de sista ”gröna” från vår startgrupp i vattnet, trots att jag fick skavsår som brinner - så hade vi kul hela vägen. Mitt mål är ju att genomföra allt med ett leende på läpparna, och vilket leende jag hade hela vägen. Man kan nog säga att jag var i mitt ässe!

Nu kan vi inte känna efter – tidtagningen tickar på. Nu kör vi eller paddlar!

Halvvägs, 500 meter

Målgång, 1000 meter gjorda

Medalj nummer 2 av 4 i Tjejklassikern

Efter att fått jag fått medaljen och en skön dusch bjöds vi på mat. Det var gott och lite mysigt att mötas upp och kolla in alla tjejer som simmat. Att simma i öppet vatten är något helt annat än bassäng. Du har kyla, oftast svart vatten (i alla fall i Sverige) och vågor eller strömmar. Motståndet i allt detta och med våtdräkt på gör att det är något helt annat än bassäng. Därför är jag väldigt nöjd med att jag testat det innan jag ställde mig vid starten.

Nu tycker inte jag att detta är den distansen som är den största utmaningen i tjejklassikern. – kvar är ju löpningen men också skidor. Skidor har jag aldrig kört innan, så det blir en utmaning att bemästra. Men nu är det bara att ladda om inför Lidingöloppet i slutet av september.

Laddar och tänker

Sitter på hotellet i Borlänge och funderar och tänker. Idag kommer jag förförsta gången ta mina första simtag i Vansbro. Jag hoppas att detta bara är en av alla gånger som jag kommer simma där. Jag älskar uppladdningen, sitta och planera framtida utmaningar. Igår anmälde jag mig både till tjejlidingö och till tjejvasan samt fixade boende i Mora. Hur kul som helst! Jag serr framemot att bli rutinerad inom dessa lopp.

Japp då åker vi och doppar tårna i Vansbro!

Cykling Mållången-Alfta-Edsbyn-Mållingen – 43 km – 2 h 10 min

Är i stugan och tänkte kombinera semester med lite uppstart av träning igen. Hade funderat ut en bana innan. Det skulle vara lagom långt. Det jag gjorde som mitt första misstag var att cykla utan vänner – shit vad tråkigt det var. Det andra var att ge mig ut vid 11:00 tiden – tom mage och inte så mycket att ta av, då menar jag snabb energi. För visst finns det att ta av från min fagra kropp!

Hela cykelturen präglades av slit och åter slit. Ett krig med mina tankar. Jag stannade till och med vid ett tillfälle och snackade med en häst. Jag smide planer i mitt huvud om hur jag stannade till hos olika släktingar (en del bor här uppe) och hur jag ringde till Daniel och bad honom att komma och hämta mig. Jag inbillade mig att jag kanske var lite snurrig och behövde bli upp plockad av Daniel. Men skam den som ger sig. Jag tog verkligen en trampa i taget, ett varv i taget. ÅÅÅ så långsamt det gick! 

Långa backar – kändes som om de aldrig tog slut!

Simning 1200 meter - öppet vatten

1200 meter - 40 min
Jag och Lina möttes upp vid Kalmarsand för en simtur. Det vågade rätt mycket och jag misstänker att jag svalt en del vatten. Körde lite med glasögon och simmössa, men fick dem aldrig att sitta perfekt. Så då sket jag i dem.

Det bästa med simningen är att jag och Lina hinner snacka en del, vilket gör att man inte känner av tiden så mycket. Jag vet att träningen ska vara fokuserad och precis, men ibland är det skönt om den bara blir av. Jag har inte tränat mycket sedan cyklingen pga av förkylning, så det var otroligt skönt att träffa vännen och plaska lite i vattet tillsammans. Nu kör vi hårt mot Vansbro!

PS jag kommer förmodligen ha träningsverk i benen - det känner jag redan! DS

Laddar för semester i sommar

Igår gick jag förbi Pocket shop i Stockholm. Jag unnade mig fem nya böcker. Alla är av kategorin fakta (eller vad man nu kan kalla det).

Den första boken heter "Energitjuvar" av Ingalill Roos. Man stöter på människor titt som tätt som gör att man känner sig helt utpumpade när dagen är över och jag tänkte att jag skulle få bukt med det med denna bok.

Den andra boken heter "Din kompetenta familj" av Jesper Juul. Boken köpte jag för att göra mig påmind om familjens styrkor. Ibland känns det som om allt bara rusar förbi och man hinner inte reflektera över sin egna insats i familjen. Jag tänkte att Jesper skulle få påminna mig lite...

Den tredje heter "Seriously...I´m kidding" av Ellan Degeneres. Lite halv rolig bok där jag får träna engelskan tänkte jag.

"Du leder" av Mia Törnblom är bok nummer fyra. Denna bok ska också få funka som en påminnelse varför jag tycker om ledarskapsfrågor och vilka frågor jag behöver belysa lite extra. En påminnelse bok helt enkelt. Har läst den innan, men det är nog en bok som kan läsas flera gånger.

Den sista boken heter "127 timmar" och handlar om en äventyrare som tar sig en tur i vildmarken, råkar utför en olycka som gör att han måste amputera sin hand om han ska överleva. Ibland kan man ju känna "jag fixar inte det här", då kan det vara bra och veta att det kan ju vara värre. En feel good-bok för mig, dock inte för killen som fick amputera handen.

Två dagar kvar

Idag är det bara två dagar kvar tills jag ska få lite semester...och det ska bli så skönt. Bara slappa, gå upp lite senare än vanligt, hänga framför TVn in på små timmarna, leka med barnen, vara med familjen fullt ut och göra absolut inget som vi inte känner för. Denna semester förbjuder jag ordet "måste".

Min naprapat (hälsporrespecialisten) frågade hur det gick med Tjejklassikern, ja hur går det? Jo jag laddar som alltid - med en rejäl förkylning...vem kunde tro något annat! Jag har bara tränat en gång sedan cyklingen, simning i Kalmarsand. Hur ska detta gå? Jag vet inte, känner mig taggad men känner ingen energi.

Dåligt tvättråd

Jag har handlat lite kläder under förra vecka. När jag sedan skulle tvätta ett av plaggen - en ursnygg rosa kofta - såg jag detta!!! Tvättråd som dess borde förbjudas. Vem har tid för handtvätt i dagens samhälle??? När jag dessutom betalat ganska mycket för koftan borde den nästan tvätta sig själv. Tur att jag har världens bästa man som erbjöd sig att tvätta upp den åt mig. Det är kärlek det! 

Midsommar och en 18-åring

Då har ännu en härlig midsommar passerat. Speciellt med denna midsommar var att Micikis fyllde 18 år just på midsommarafton. Vi firade henne och midsommar uppe i Hälsingeskogarna med hela tjocka familjen på plats. Barnen (8 st) lekte från tidig morgon till sen kväll. Det åts välkomponerad mat
ute (utan regn) och det dansades kring midsommarstången. Det tittades och spelades även den del fotboll till barnens och de vuxnas förtjusning. Det ingick även inslag av bad. Jag tror även att den blivande 18 åringen hade en trevlig helg med familjen och släkten.

Stugan i Hälsingland

Jag arbeter en vecka till och sen är det dags för riktig semester, och jag behöver verkligen semester. Under helgen i Hälsingland känns det som om jag bara har sovit hela dagarna. Jag har inte riktigt vaknat. Mycket av min energi har gått åt till mitt arbete under en längre period nu. Jag somnar gärna tidigt på kvällarna, men nackdelen är att samtalen med mannen blir färre. Men ibland är det svårt att motstå att sova vidare bredvid en sån här gosig lite tjej. God natt - dags att sova!

Simning i öppet vatten

Simning ca 40 min - 1050 meter

Glad simmare som testat på hela distansen som ska simmas i Vansbro.

Idag var det dags att testa våtdräkten. Vädret var inte det bästa, fast ändå det bästa man kunde tänka sig. Det regnade och var ca 12 grader varmt. Vid varmare väder hade nog det blivit väldigt varmt i våtdräkten ovan land. Jag åkte nämligen ombytt och det blev väldigt varmt.

 

Vid stranden mötte Lina och hennes familj upp. Nästa gång lovar jag att ta med kaffe till dem. Linas mamma och man höjde upp stämningen rejält. En stor eloge till vår hejaklack. Efter att ha mätt upp 25 meter mellan bryggorna var det BARA att hoppa i. Bara och bara är väl att ta i...

Lite kallt, vattnet håller på att rinna in i vätdräkten! Brrr...

Japp då hade man vant sig, dags att börja träna!

Här passerar vi nog 600 meter och det har slutat regna.

Tidigt under passet kände jag att min kropp inte var van vid det kalla vattnet och trycket från våtdräkten. Det gjorde att andningen blev inte så djup som den brukar. Det och motståndet från våtdräkten gjorde att jag blev anfådd väldigt snabbt. När jag väl slappnade av i vattnet blev det lite lättare. Nu såhär i efterhand känns det skönt att känt hur det kommer att kännas. När vi var påväg att passera 500 meter tänkte jag att "det räcker väl för idag", då drog Lina på stora "kom igen vi kör lite till". Hennes lilla kommentar gjorde att vi simmade lite mer än 1 km. Alltså har jag idag simmat samma sträcka i öppet vatten med våtdräkt på som ska simmas i Vansbro. Tjoohoo! Det blir lätt som en plätt!

Pigg i benen, pigg i benen

Jag är galet pigg i benen efter helgens bravader. Känner inte av något som helst ont eller ömmande. Har inte ens ont i rumpan, mer än för lite skavsår. Jag är nog gjord för cykling ;).

Idag har jag förutom att jobbat varit inne i stan och fått behandling av foten. Man undrar ju om det någonsin kommer att bli bra...men jag tror nog att det håller på att släppa. Efter cyklingen trodde jag att jag skulle känna mer i hälen, men den ökade blodcirkulationen hjälpte nog till med lite smärtlindring. Så jag kanske ska cykla några timmar varje helg så kanske det är borta.

På väg hem sprang jag in och gjorde lite Katta-shopping, vilket betyder kolla runt vad som finns, hinner inte prova, köper det som jag tror kan passa, tar med hem för att sedna lämna tillbaka det som inte passar eller inte vill ha. Med två skjolar, en klänning, två topar och en kofta. Behåller en skjol och koftan. Så handlar en modern kvinna...nä ärligt talat hinner jag inte handla så då får det bli så här istället.

Tjejvättern - min resa

Klockan ringde klockan 06:50 och det var bara att kliva upp om schemat innan start skulle hålla. Ner och käka frukost på hotellet upp och byta om, byta bajsblöja på minstingen samtidigt som mannen och Mickis packade bilen med extra kläder, cyklar och lite annat smått och gott. 

Jag och Mickis redo att köra - fortfarande ganska opeppade!



Lite sena tog vi oss till torget i Motala för att hämta startnummer och chip till hjälmen. Jag passade även på att shoppa två väskor till cykel och ett par cykelhandskar. Vädret var verkligen skiftande, ibland sol ibland blåst och ibland regn. In i det sista var vi osäkra på vad vi skulle ha på oss. Och innan vi cyklade in i startfållan tog vi alla av oss våra extra jackor. Starten gick 11:10 (förövrigt mycket imponerad överorganisationen i Motala).

Nummer lappar på, chip på högra sidan

 

Nu står vi i startfållan och ärligt talat var jag lite nervös för hur allt skulle gå 

Vi blev eskorterade ut ur Motala och jag kan ärligt säga att efter en kilometer kände jag att 99 st till blir en ganska lång tur. I Vadstena passerade vi 20 km och allt kändes toppen. Det hade rullat bra. Min bror Robert och hans barn dök upp utmed banan. Och sin vana trogen hejade han på oss som om det hängde på liv eller död. Tack för ditt engagemang. Jag upplevde att vi blev omcyklade av alla som startat i loppet - det skulle dock ändras senare hihihi. Vid första depån efter drygt 3 mil stannade vi käkade lite bulle, drack blåbärs soppa och lite saft. Fram tills nu hade inte jag några oronsmoln på himlen, men jag visste ju vad som väntade - backen upp på Omberg.

Depå nr 1. Galet många tappra kvinnor som snart skulle påbörja sin klättring upp på Omberg. Snygg Mickis i förgrunden.

Och denna backe, så himla lång och förrädisk. Just när man tror att den är slut svänger den för att bjuda på ytterligare en underskön 90 graders backe. Det sög i benen, det sög i huvudet. Det var oerhört frestande att kliva av cykel och börja gå. Ibland cyklade jag lika snabbt som andra gick, men skam den som ger sig. Upp kom jag. Högst upp väntade världens bästa team (team Mickis och team Lina). Lina uppmanade mig att köra med låga växlar för att leda bort all mjölksyra - det fanns en del av den varan i mina ben.

Uppe på Omberg bjöds vi på himmelsk natur. Det var också här jag blev påmind om att lyfta blicken och se mig omkring. Ha lite kul och känna på livet som cyklist. Ned för Omberg gick som en dans, jag är en supernova i nedförsbackar. Man kan säga att det är lite av min specialitet att rulla fort nedför.

Depån nr 2 kom som en välförtjänt fikapaus. Solen lyste och mer än hälften av banan var avklarad. Vi som inte klätt av oss tröjor eller byxor innan gjorde det nu. Med lite saltgurka och en första klunk av sportdryck i kroppen trampade vi oss vidare. Nu var vi i mycket gott mod.

Sträckan mellan depå nr 2 och depå nr 3 bara flög fram. Bra väg, medvind och nu kände jag att vi började nog cykla ikapp en del som kört om oss tidigare. Några kilometrar innan depå nr 3 fick vi dock smaka på svensk sommar. Stora regndroppar föll på oss. Men det var väl ingen fara. Det kunde ju inte bli som det var förra helgen. Sen kom haglet - och jag tänkte inte nedkyld en gång till!

Vi rullade in på depå nr 3 blöta och något tilltuffsade. Här skulle min godaste belöning ätas - min BIG CORNY. Oj oj oj vad gott det var. Den gjorde nog ingen nytta energimässigt, men det var en liten belöning jag ville ge mig själv.

Blöt med ändå lycklig över att vara där

När vi rullade ut från den sista depån hade det slutat regnat. Solen kom fram som för att ge oss lite hopp inför de sista två milen. För visst behövdes det. Det kändes som om vi alla (då menar jag alla kvinnor) var lite tagna och negativt påverkade av regnet som föll. Det som slog mig här var att trots att takten inte var så hög som innan, fortsatte vi att cykla om massor av damer. Min lilla tävlings fjompa i mig njuter av sånt här : )

När det var 5 km kvar kändes det i hela kroppen att jag genomfört något för mig väldigt stort. Så fort Lina cyklade upp jämsides med mig och sa att jag var bra, var fulgråten nära. På upploppet inne i Motala var det mycket av människor och helt plötsligt kändes det som om jag skulle kunna cyklat ett varv till. Den känslan fanns kvar i 3 sek för sedan fick jag kramp i låret. Trots detta spurtade Mickis och jag ända in i mål!

Klockan visar en viss felmarginal på klockan gällande sträckan, men jag lovar er det var 100 km, men tiden stämmer. Jag mätte bara cyklad tid och då blev tiden 4 h 7 min. Totaltid med stopp blev 4 h 33 min. Jag är mycket nöjd med min tid. Vi hade planerat att det skulle ta någonting mellan 5 h och 5,5 h.  Inne i mål mötte hela härliga familjen upp + min pappa. Det betydde mycket att han var kvar för att se mig gå i mål. När jag mötte min man och framför allt mina barn kände jag mig tok stolt. Jag vill ju visa dem att man ska vara aktiv och att man med förberedelse går i mål. Lika mycket som jag gör detta för min skull, gör jag det för dem. För att förhoppningsvis leva lite friskare och längre.

Visst är den fin - en medalj av fyra tagna

Det är något visst när man kommer i mål. Jag gråter alltid, fulgråter. Ni vet när man gråter, skrattar och samtidigt är astrött. Jag blir så himla blödig. Förmodligen blir det såhär för att jag inte tror att jag ska klara av det jag haft framför mig och när jag klara av det blir jag helt tom och tok impad av mig själv. Ni vet lite Rocky känsla...

Jag kan inte skriva detta inlägg utan att rikta en riktigt jäkla svettig kram till mina medcyklare - Mickis och Lina. Tack Mickis för att du ställer upp på alla dessa grejer med mig. Utmaningar av detta slag vill jag göra med dig hela livet ut. Kanske resa till andra länder och cykla/ jogga? Tack Lina för att du blivit en riktigt god vän till mig, som puschar mig lite extra när det behövs. Du vet exakt vad som behöver sägas och när det ska sägas. Jag ser fram emot de resterande tre grenarna med dig och även andra utmaningar i framtiden.

I mål

Har kommit i mål. Känslan just nu är lycka, stolthet och otroligv glädje. Jag kommer att skriva mer imorgon. Just nu ska jag vila.

I Linköping och laddar

Japp, då var man på väg på riktigt. Är på Scandic City i Linköping och har just avslutat en sista måltid införloppet imorgon. Det blev pasta, kyckling med grillade grönsaker. Jag lovar att det var mycket godare än vad det ser ut nedan.

 

Nu laddar jag för min första 100 kilometer lopp för sista gången i mitt liv. Lycka till till mig själv. 

Hur laddar man bäst?

Den frågan skulle jag kunnat ställa om det nu inte var så att jag har en olustig känsla i kroppen att något är i obalans. Något är inte som det ska. Halsen ömmar, huvudet värker till och från, från näsan kommer slem jag inte visste att jag hade. Jag pimplar vatten och c-vitamin, jag använder avsvällande spray i näsan för att förhindra en full utblommad förkylning, jag har lagt mig tidigt om kvällarna och jag dricker Kanjang för att jag hoppas och tror att det ska hjälpa.

Det är ju inte särskilt kul att börja Tjejklassikern med att känna sig sänkt. Förhoppningsvis har allt släppt innan lördag, men har det inte det måste jag nog ställa in mig på att ta det ofantligt lungt. Lungt med många stopp och mycket dricka.

Ja kul är det inte i alla fall...

Pressat fram gränsen för vad jag tål

Cykling 42 km - 2 h 7 min
Idag skulle vi ut och cykla. Det var planerat som sista cykelpasset innan Tjejvättern nästa vecka. Så ut skulle vi! Det vi inte räknat med var blåst, regn och fruktansvärt kyla. De negativa tankarna högg tag i mig redan när jag gick till garaget för att hämta cykeln - det här blir inte kul. Men tanken på att banga och vända fanns inte. När jag hämtat upp första kompisen hade redan jag blivit blöt i skorna. När andra kompisen hämtats upp var mina cykelbyxor genom sura - ända in på trosorna.

Efter första milen bad jag om lite verbal peppning från de andra, då jag redan planerade en genväg hem. Lina sa att vi alltid haft bra väder när vi tränat, varför det var bra att skitvädret kom idag så vi inte har det på lördag. Pysse peppade mig genom att upphöja mina insatser till himlen den första milen. Med dessa ord stålsatte jag mig och trampade på.

Ganska många gånger domnade händerna bort, svårt att växla och alla störningsmoment runt omkring gjorde att farten inte var så hög. Dock märkte jag en markant skillnad när uppförsbackarna kom, då tvingades blodet runt i kroppen och känsel återkom flyktigt till fingrarna. Fötterna och tårna kände sig nog ganska oälskade i mina kalla och dyvåta skor - känsel i dem hade jag först när jag klev av cykeln hemma.

När vi kom till Kungsängen märkte nog Lina att mitt psyke var i botten. Hon gav mig instruktion om hur jag lättats skulle ta del av hennes rull. Hon började tala med mig om varma duschar och kramar från mina barn. Pysse höll god fart och fick mig att ta rygg på någon.

Väl hemma kraschade jag i hallen. Kunde inte stå upp, inte klä av mig, kunde ingenting. Daniel hjälpte mig av med kläderna. Lill skruttan kom upp till hallen och undrade varför mamma ligger på golvet. Då jag såg att hon faktisk blev rädd för att något var fel, tog jag mig samman och satte mig upp (fast hela kroppen skrek - ligg ner annars svimmar du) och sa till henne att mamma är lite trött och kall. I duschen kändes det som om huden brann, röd som en räka var jag. Älskade mannen kom upp med varmt tea och lite snabb energi. Efter duschen satt jag och skakade under massor av filtar. Sakta men säkert återkom värmen. Men jag var inte helt okej under hela dagen.

Jag är så otroligt stolt över mig själv. Jag är stolt över mina cykeltjejer. Vi trotsade allt och gav oss ut i alla fall. Jag vet att även de blev rejält kalla. Men mycket värre än såhär kan det inte bli. Min referensram över en över-jävlig-cykel-runda har flyttats ett helt gäng pinnhål upp. Idag heter mina hjältar Pysse och Lina.

Konferans

Idag, imorgon och på fredag är jag på konferans i Gävle. Konferansen har en inriktning inom mitt yrkesområde som är nytt för mig. Då området är nytt kräver det min fulla uppmärksamhet och då natten tills idag bestod av ca 4,5 h sömn kan det vara svårt att konsentrerar sig. Men det är så otroligt intressant och lärorikt att jag först nu slappnar av och känner hur trött jag egentligen är.

Jag är faktis så trött att jag slutar skriva nu för att vila lite innan vi ska gå ut och äta.

Vårruset 2012

Idag sprangs det för fullt av alla andra utan mig. Det var med lite vemod som jag satt kvar på filten och så de andra gå iväg till starten. Det är något med sådana hära "tävlingar". Stora, små, korta, smala med mera samlas för att ta sig runt en banan. Ja jag går igång på sånt!

Crosstrainer

Cross 40 min
Körde lite crosstrainer !i 40 min. Varmt och svettigt, det är så himla kvavt! Skönt nu när det är gjort

Funktionell cykling och morsdag för tidigt!

Cykling 44 km - 2 h 16 min
Jag har ont om tid, så ont om tid att jag inte hunnit ta mig till någon cykelbutik för att "pimpa" min cykel. Så idag bestämde vi att vi slår två flugor i en smäll. Cykla och handla och var hamnar man då - jo Barkaby. Innan vi gav oss iväg hade dock mannen och barnen en morsdag present. Och vad gör en mor gladare än en innerslang och ett par super bra cykelvantar. Barnen älskar mig - det känner jag!

Det var ju bra att jag fick dessa ting innan annars hade det ju dubbelt av allt :) . Turen till Barkaby gick bra, lite seg bara. Jag misstänker att jag måste bli bättre på att grunda med bra mat. Pannkakor till middag, kvällen innan, är inget man står sig på när man sen ska cykla på förmiddagen. Väl på plats köpte vi lite annat som kan vara bra att ha, smidiga verktyg, väska och dryckes hållare till Mickis cykel.

En grej hände på vägen hem som gjorde mig AS FÖRBANNAD.  En annan cyklist cyklade om mig i en uppförsbacke samtidigt som han sjöng "la la lalllalalla" och tittade på mig. Jag fattade inte riktigt vad han gjorde förren han var förbi mig. Får man göra vad som helst? Jag blir så himla trött på människor som bara är så himla...så himla arg.

Vad är det som händer....?

....jo det är MAJ-SUPER-FARTEN som är ilagd. Jag är helt övertygad om att fler än jag känner igen sig att majmånad brukar bara svicha förbi i super fart! Man hinner inte riktigt sitta ned och insupa våren när den är som bäst. Förmodligen är det våra egna krav och kanske krav utifrån som gör att tiden flyger förbi. Uteplatsen ska iordningställas, trallen ska putsas, man ska vara ute när solen lyser, en picknick är inte fel, nya kläder ska köpas till alla i familjen, ett glas vin ska gillas, det ska grillas och kommer man inte till jobbet med en perfekt helg bränna har man inte riktgit fullgjort sin plikt under helgen. Till detta ska man jobba och var pigg varje kväll när man kommer hem på veckor dagarna...puh! Herre gud, men detta ligger inte så långt från min sanning.

Så vad har hänt i mitt liv den senaste dagarna? Jo jag har påbörjat min behnadling av min hälsporre. Jag åker en gång i veckan till Idrottskadespecialisterna på Odenplan och betalar en kille 600 kr för att ge foten behandling av el och laser för att avsluta allt med en ordentlig tejpning.

Dessutom har jag fått gång- och löpnings-förbud under 4-6 veckor. Ja, gå kan jag ju inte sluta, men jag ska inte gå onödigt mycke. Löpningsförbudet krockar med Vårruset, vilket medför att jag kommer ligga på filten för att heja fram de andra. Det känns ju surt, men vad göra. Så är det någon som vill ha en start till Vårruset i Stockholm den 29 maj - hör av er! Först till kvarn får mala!