Belöningsdags

Idag har jag tränat 21 ggr av 21 ggr - mitt första uppsatt mål. Skorna ovan var min belöning. Jag känner mig så himla stolt över mig själv. Nu ska jag påbörja nästa utmaning och det blir att samla "pinnar", inte riktiga pinnar utan bra val pinnar. När jag kommit upp i 21 pinnar hägrar en belöning. Detta kan för vissa personer vara super enkelt och bör vara enkelt. Men för en socker-beroende-person som jag är det inte lätt. Men där jag aktivt väljer bort söta saker för ett bättre liv blir en pinne i kalendern. Ni hajar säkert också grejen med 21 😃. Då börjar jag nu! 

Nya vindar och ny lust

Nu var det riktigt längesedan jag skev på denna sida och det skulle ta alldeles för lång tid att skriva om allt om hänt där emellan så jag tar avstamp från där jag är nu. 

Jag har skaffat gymkort på ett gym hemma, Kenzia. Ett litet obemannat gym som har öppet mellan 05-23. Jag har tränat på morgonen innan jobbet och familjen vaknar, jag är där när gymmet öppnar. Jag är en morgon människan och det funkar faktis bra. Jag känner mig piggare under dagen och jag känner att jag har lättare att fokusera. Någon viktnedgång har inte blivit av, men frågan är om inte byxorna sitter lite bättre idag. Nu gäller det att hålla i och fortsätta på denna inslagna väg. 

Nytt år nya möjligheter - 2015

Hej 2015
Hur är det med dig? Hur vill du att 2015 ska bli? och vad har du med dig in i 2015?

2014 var ett roligt, spännande, hetsigt, sökande, jobbigt och utmande år. Jag började året med att byta jobb. Jag kom till en ny arbetsplats där allt var annorlunda, både på bra sätt och på dåliga sätt. 2014 fick mig också att inse att vi bara har ett liv, ett enda liv på jorden och det måste vi ta hand om. Insikten av detta kom när än av våra vänner fick en hjärtinfarkt i början av sommare. Hjärtinfarken var ett kvitto för hur hans kropp mådde efter flera år av stress. När någon kommer hem till ens hem och berättar som sina rädslor och sina förhoppningar blir upplevelse så nära. Jag lägger mig nu varje kväll och tackar stjärnorna/gudarna att jag fått just den familj jag har, jag känner stor tacksamhet för människorna som finns omkring mig och jag vill inget annat än att natten ska bli dag så att jag får leva.

Jag tar mig in i 2015 med lite mer försiktigthet än hur jag slängde min in i 2014. Jag ser att alla människor inte har samma förustättningar som min familj till ett tryggt hem. Jag kan hjälpa någon men inte alla och för det har jag inte dåligt samvete. Det kan handla om stort och smått, skänka kläder och skor, ge en peng till tiggare eller bara uppmärksamma andras barnen på skolan att jag är en vuxen som ser dem, hälsar och frågar hur de mår. Jag vill under 2015 vara en mer närvarande person i nuet, men jag vill också ha klara mål i framtiden. Belöningsmål så som resor med familj och vänner.

Under 2015 kommer jag natruligtvis även fokus ligga på min hälsa. För att kunna leva länge och finnas kvar krävs det en hel del av mig. Så insikten jag tar med mig är att om jag äter bra och balanserad mat kommer jag också att leva längre. Idag är jag inne på min 4 dag utan socker, det är jobbigt, många järnspöken som finns i huvudet, men jag gjorde det i augusti en hel månad, nu tar jag det i 10 dagars cykler. Jag vet med mig av mitt exprement slutet av sommaren 2014 att jag är överkänslig för socker och så då är det bara att utesluta. Resten kommer av sig själv.

Livet är fyllt av våra små underligheter och våra fantastiska skapelse. Låt oss göra det bästa av tiden vi har tillsammans. Jag älskar ju dem alla så otroligt mycket.

Träningsdagar i Bollnäs

I helgen har jag och Daniel varit i Bollnäs och medverkat på ett träningskonvent. Alla möjligt människor var där. Temat var att alla kan träna och med den öppningen vågade vi oss båda dit. Totalt fanns det säkert över 80 olika klasser att välja mellan. Daniel höll ett medvetet löpningsfokus och jag hade nog mer vatten fokus med inslag av ett grymt danspass. Se bild nedan - ser ni mig? Jag står längst bak. Vi tog tillsammans ett teknikpass i vattnet. Vi fick lära oss massor av matnyttiga övningar som kunde förstärka och snabba upp simmet. Nu längtar jag tills att badhuset är klar här i Bro så att jag kan ta mig ned och träna på övningarna. 

Förutom träning klämde vi även in att gå på föreläsningar. För min del blev det totalt tre stycken. En om ortorexi, en om hur man håller relationer vid liv och en föreläsning om att allt är möjligt. 

Den sista var den som lämnade störst avtryck. Det var Tobias Karlsson (från Lets Dance och danskompanief Move your feet) på ett mycket känslosamt sätt berättade om hans kärlek till dans. Han beskrev med stor inlevelse om svårigheterna med att vara ung kille och älska och dansa. Han berättade också väldigt ärligt om hur det var att berätta för sina föräldrar att han är homosexuell. Hur deras reaktion var och hur de efter tre veckors tystnad möttes i en kram som varade i evigheter. Jag skrattade, grät och trollbands av hans sätt att berätta om sin uppväxt. Om du någonsin för chansen att se hans föreläsning så gå, du kommer att få insyn i en annan människas liv, inspireras och förundras över drivkrafter och slumpartade möten. Ett fantastisk föredrag. 

Vi tog ju in på hotell under helgen och tänkte att ett hotell som heter Grand hotell borde var något extra, men ack vad vi bedrog oss. Vi sov på rad, utsikten ett P-hus och allmänt sunkigt. Jag tror att jag blivit bortskämt med standarden på hotellen nu för tiden, för jag vill ha det fint och fräsch. Men men, det var ju inte på hotellet vi skulle hänga. 

Trots hotellet så var helgen helt underbar. Skönt med lite ny input och en möjlighet för mig att fundera över vad jag tycker är kul att träna. Helt klart var danspasset det bästa och svettigaste medan simningen var nog den största behållningen. Detta vill jag gärna göra igen 💪👍👊💃

Backar i Saltis

Är på lunch-till-lunch konferens i Saltsjöbaden. Förutom en massa matnyttiga jobb-grejer har jag också lyckats klämma in två PW. Då jag inte springer riktade jag in mig på att hitta backar - åh Vilks backar jag hittade. Fattar inte riktigt hur husen lyckas står kvar. Brant och jobbigt, fick upp pulsen rejält. 

Det gäller att passa på att se skärgården när man kan. 

Denna sorts bil stod på rätt många biluppfarter. Denna är utanför Vårgård. 

Min morgon PW var mkt spöklik. 

Väldigt fint "lust hus". 

Okej, det här med...

...morgon träning. Det är ju helt underbart de dagar man väl kommer upp. Jag önskar att jag kunde "pallra" mig upp oftare. Men när jag väl gör det känns det jäkligt bra! 

Hepp på det!

Bästa helgen på länge - både själsligt och kroppsligt

Idag väger jag minder än vad jag gjorde när Hugo föddes. Denna vikt har jag inte haft sedan han föddes - fattar ni hur stort detta är? Fortfarande tresiffrigt, men verkligen på väg åt rätt håll. BRA DÄR!

Dagens morgonpromis - tjohoo!

I helgen har även det varit traditionell tjejmiddag med alla goa tjejer och jag vill passa på att hylla en av dessa kvinnor. Upplägget med middagarna är att när en middag varit, bjuder frivillig in till nästa - och så rullar det på och det har det säkert gjort det i 5 år. Syftet är att vi tjejer ska träffas och snacka, boosta oss själva med lite "girl power". Och det är så roligt! Det blir heta diskussioner och det blir ofta samtal om förlossningar - underbara och ibland blir det väldigt personligt. Stämningen är avslappnad och välkomnade och nya "kvinns" har hoppat på allt eftersom. Vissa har flyttat och andra har valt att inte komma med mer. Men det som hände i fredags krävs det både mod och självinsikt för att göra. 

En av tjejerna som sagt att hon gärna vill ha över oss på mat, fick inte sin vardag att gå ihop. Så hon meddelade oss andra på natten mellan torsdag och fredag att hon inte fixade att ordna middagen. En stor eloge till henne. För jag är ganska säker på att 95 % av oss andra kvinnor på jorden hade inte sagt något utan bitit ihop och stått ut. 95 % av oss kvinnor hade stressat och vänt ut och in på oss själva bara för att det ska vara så. Jag vill skriva om det här för att uppmärksamma att våra familjer är inte perfekta, vi kvinnor är inte heller perfekta och man tål inte hur mycket som helst. Så bra gjort! En självklarhet för vissa, men absolut inte för alla. 

Ut ur trygghets zonen, eller var det ut ur bekvämlighetszonen...

Har den sista tiden tagit det lite lugnare gällande maten och träningen. Har njuti av mina tappade kilon. Kläderna sitter bättre och kroppen känns lite lättare. Har till och med ätit godis, inte bra, men bra att jag mådde illa och fick sprängande huvudvärk - så det verkar uppenbarligen inte bra för min kropp. Men nu tänkte jag köra ett pass till med strikt kost och frekventare träning.

Det upplägg som jag fick av PT Daniel är väldigt svårt för mig att hålla, då jag känner att jag inte vill vara utan den vanliga tiden med mina barn. Ni vet tiden då man bara kan krypa ned i soffan och läsa en bok tillsammans med knattarna eller sortera i lilla L dockhus bara för att det fanns tid. Jag tycker inte om när tiden är bokad till max, utan jag vill ha utrymme för att kunna reflektera och samla mig. Och tyvärr upplevde jag att det programm som jag fick gjorde att jag upplevde mer stress än vanligt. Jag blev lite för sträng mot mig själv. Hans program är jätte bra, bra övningar och ett väldigt detaljerat upplägg. Jag kommer fortfarande att tillämpa hans program, fast i långsammare takt. Den vikt jag har dragit på mig är stor och det krävs tid och tålamod för att kunna bli av med den. Matupplägget som PT Daniel lagt upp är helt suvärent, så det kommer jag fortsätta att praktisera. Dock kanske något mindre portioner. Det handlar fortfarande om plus och minus, det ska mindre in och plus som ska ut. 

Som jag skrev ovan vill jag inte vara utan den vanlig tiden med barnen så idag gav jag mig ut på en tidigt power walk, mycket tidig power walk. Jag gjorde det bara för att jag ska kunna vara med barnen i eftermiddag utan att känna mig jagad av att jag borde det ena och det andra. Om andan faller på för träning, kanske med barnen, så är det bara ett plus.

05:25 var jag ute och gick, faktis ganska skönt att komma ut. Lugnt och stilla.

 

Hemkommen, tycker jag fortfarande ser lite sov-trött ut. 

Nu så här i efterhand var det inte så himla svårt att gå upp, men jag ska inte kaxa upp mig vi får se hur det känns om en vecka :).

PT Daniel

Japp då blev jag med PT (hahahaha). Fick för någon vecka sedan kom mitt schema för de 12 kommande veckorna. Har fått referenser på denna kille och är övertygad om att detta kommer hjälpa mig att kicka igång min viktminskning ännu mer. Jag kommer förmodligen vara lite extra fokuserad och några kommer kanske tycka att jag är lite neurotisk, men jag gör detta så att jag ska kunna leva länge med min familj och med mina vänner och den anledningen kan ju aldrig vara fel. 

I stora drag innebär schmat att jag ska öka min träningsmängd avsevärt och lägga om min mat att den blir näst intill helt kolhydratfri, endast kolhydrater på morgonen. Socker är uteslutet och vanligt salt går bort. Jag blev lite chockad över träningsmängden, sex gånger i veckan (4 styrke och 2 kondition). Så nu lånar jag Mickis gamla rum för att ha ett träningsrum. Schemat är också anpassat för att jag ska kunna träna hemma. 

Det här känns spännande och jag ser framemot mina 12 veckor. Jag vill ju bara leva länge med mina hjärtan!!!

Dagarna efter

Är förvånad och kanske lite besviken, men jag har ingen träningsverk efter cyklingen. Igår kände jag mig lite tröttare än vanligt men inget annat!!! De sista fem kilometrarna fick jag ont i knäna men inte ens det känns (svullnaden har ju såklart gått ned). 

Idag blir det jobb - bara två och en halv vecka kvar tills semestern är här!!!

Så trött, så trött

Sen en tid tillbaka är jag så himla morgontrött. Jag brukar vara den som gärna smyger upp innan barnen och tar en kopp Tea i lugn och ro. Men nu vill jag inget hellre än ligga kvar till frukosten är fram dukad. Denna nya trötthet rimmar så himla dåligt med min vilja att träna på morgonen, då är jag som bäst. Måste hitta lite tips och trix - för såhär kan jag ju inte ha det. 

Hej igen

Efter ett lite längre uppehåll tänker jag försöka börja skriva igen. Inriktningen kommer fortfarande vara inom hälsa men andra inslag kommer jag bjuda på. 

Vad har inte hänt sedan sist? Jag har bytt jobb, renoverat hela övervåningen, varit sjukskriven pga stress och varit långledig med barnen. Men nu känns det som om livet håller på att finna sig i balans igen. Det är svårt när att trilla över en att hålla riktning med allt, mat, hälsa och goda vanor. Efter en släng efter stress symtomet med illamående, minnesförlust och otrolig trötthet känner jag mig mer ödmjuk inför livet utmaningar. Sakta ned och andas in - jag vill inte springa från livet, jag vill känna varje sekund!

Igår körde jag och Lina vår första längre runda denna säsong. Vi börjar vår träning lite försent, men men nu ser det ut som det gör. Om tre veckor är det tjejvättern och det ska bli kul att få göra grejen hotell, middagar och rumpskav. 

Jag också de senaste dagarna gjort några powerwalks och vilket har varit välbehövliga och sköna. Ska göra mer av dem. 

Ha en skön dag och hoppas även du får känna syrenens doft - den blomster tid nu kommer...

Revansch på tjejklassiker

Då var det bestämt, vi kör tjejklassiker igen. Nu börjar vi med skidorna och då har jag möjlighet att faila en gång och får ett nytt försök. Vi kommer att köra Kristina loppet i Norberg istället för Mora. Sedan cykel, simning och löpning. Vad det gäller skidorna var ju tekniken jag hade från vettet så denna gång åker vi upp till Torsby tunnel och hyr oss en lärare så att skidåkningen blir mer avslappnad och harmonisk och så himla hysterisk. 

Dagens beslut gjorde att jag körde 35 på crossen och sedan gummiband och hantlar i 15 min. Ur skönt! Nu kör vi!

Skidor i Hallby

Idag har jag åkte skidor med min kära storebror, Robert. Vad skulle man göra utan storebröder? De tar sig an en när man behöver det som mest. Han gav mig tekniktips och hejade på mig när jag behövde. Ibland behövs bara en knuff i rätt riktning. Tack Robert för att du inte skrattar ut mig och har tålamod med min otålighet.

Nu är det tredje gången jag kör och för första gången kan jag säga att jag åkt skidor. De andra gångerna gick jag ju mest pga all snö som byggde på under. Fast idag hade det nog varit bra med lite fäste. Det gled lite för bra. Men det kan inte bli sämre än vad det varit. Heja heja på mig!

Snart är semestern slut

Ja, nu är snart semestern slut och det känns lite vemodigt. Mitt jobbet är ju sjukt kul men det är ju galet mysigt att vara hemma med familjen. Jag kommer bara jobba två veckor sedan kommer jag att skola in lill tjejen på dagis under två veckor, så dessa två veckor känns lite som ett gäst spel. Vad har jag och familjen gjort under semestern?

 Besökt vackra platser med god mat

Varit turist i sin egna stad och sett hysteriskt roliga skyltar. Kolla in denna butiks öppentider...

 Lagt om plattorna framför entren

 Renoverat matbord

 Campat i Vadstena med goda vänner

Varit i stuga

Något som varit skönt under semester är att jag kunnat träna obehindrat. Träningen har varit konsentrerad till cykling, crosstrainer och simning. Jag längar sjukt mycket efter att få jogga lite. Imorgon ska Lina och jag cykla till Sigtuna och tillbaka det ska bli utmanande och lite temp inför "Ride of hope".

Laddar och tänker

Sitter på hotellet i Borlänge och funderar och tänker. Idag kommer jag förförsta gången ta mina första simtag i Vansbro. Jag hoppas att detta bara är en av alla gånger som jag kommer simma där. Jag älskar uppladdningen, sitta och planera framtida utmaningar. Igår anmälde jag mig både till tjejlidingö och till tjejvasan samt fixade boende i Mora. Hur kul som helst! Jag serr framemot att bli rutinerad inom dessa lopp.

Japp då åker vi och doppar tårna i Vansbro!

Pigg i benen, pigg i benen

Jag är galet pigg i benen efter helgens bravader. Känner inte av något som helst ont eller ömmande. Har inte ens ont i rumpan, mer än för lite skavsår. Jag är nog gjord för cykling ;).

Idag har jag förutom att jobbat varit inne i stan och fått behandling av foten. Man undrar ju om det någonsin kommer att bli bra...men jag tror nog att det håller på att släppa. Efter cyklingen trodde jag att jag skulle känna mer i hälen, men den ökade blodcirkulationen hjälpte nog till med lite smärtlindring. Så jag kanske ska cykla några timmar varje helg så kanske det är borta.

På väg hem sprang jag in och gjorde lite Katta-shopping, vilket betyder kolla runt vad som finns, hinner inte prova, köper det som jag tror kan passa, tar med hem för att sedna lämna tillbaka det som inte passar eller inte vill ha. Med två skjolar, en klänning, två topar och en kofta. Behåller en skjol och koftan. Så handlar en modern kvinna...nä ärligt talat hinner jag inte handla så då får det bli så här istället.

Tjejvättern - min resa

Klockan ringde klockan 06:50 och det var bara att kliva upp om schemat innan start skulle hålla. Ner och käka frukost på hotellet upp och byta om, byta bajsblöja på minstingen samtidigt som mannen och Mickis packade bilen med extra kläder, cyklar och lite annat smått och gott. 

Jag och Mickis redo att köra - fortfarande ganska opeppade!



Lite sena tog vi oss till torget i Motala för att hämta startnummer och chip till hjälmen. Jag passade även på att shoppa två väskor till cykel och ett par cykelhandskar. Vädret var verkligen skiftande, ibland sol ibland blåst och ibland regn. In i det sista var vi osäkra på vad vi skulle ha på oss. Och innan vi cyklade in i startfållan tog vi alla av oss våra extra jackor. Starten gick 11:10 (förövrigt mycket imponerad överorganisationen i Motala).

Nummer lappar på, chip på högra sidan

 

Nu står vi i startfållan och ärligt talat var jag lite nervös för hur allt skulle gå 

Vi blev eskorterade ut ur Motala och jag kan ärligt säga att efter en kilometer kände jag att 99 st till blir en ganska lång tur. I Vadstena passerade vi 20 km och allt kändes toppen. Det hade rullat bra. Min bror Robert och hans barn dök upp utmed banan. Och sin vana trogen hejade han på oss som om det hängde på liv eller död. Tack för ditt engagemang. Jag upplevde att vi blev omcyklade av alla som startat i loppet - det skulle dock ändras senare hihihi. Vid första depån efter drygt 3 mil stannade vi käkade lite bulle, drack blåbärs soppa och lite saft. Fram tills nu hade inte jag några oronsmoln på himlen, men jag visste ju vad som väntade - backen upp på Omberg.

Depå nr 1. Galet många tappra kvinnor som snart skulle påbörja sin klättring upp på Omberg. Snygg Mickis i förgrunden.

Och denna backe, så himla lång och förrädisk. Just när man tror att den är slut svänger den för att bjuda på ytterligare en underskön 90 graders backe. Det sög i benen, det sög i huvudet. Det var oerhört frestande att kliva av cykel och börja gå. Ibland cyklade jag lika snabbt som andra gick, men skam den som ger sig. Upp kom jag. Högst upp väntade världens bästa team (team Mickis och team Lina). Lina uppmanade mig att köra med låga växlar för att leda bort all mjölksyra - det fanns en del av den varan i mina ben.

Uppe på Omberg bjöds vi på himmelsk natur. Det var också här jag blev påmind om att lyfta blicken och se mig omkring. Ha lite kul och känna på livet som cyklist. Ned för Omberg gick som en dans, jag är en supernova i nedförsbackar. Man kan säga att det är lite av min specialitet att rulla fort nedför.

Depån nr 2 kom som en välförtjänt fikapaus. Solen lyste och mer än hälften av banan var avklarad. Vi som inte klätt av oss tröjor eller byxor innan gjorde det nu. Med lite saltgurka och en första klunk av sportdryck i kroppen trampade vi oss vidare. Nu var vi i mycket gott mod.

Sträckan mellan depå nr 2 och depå nr 3 bara flög fram. Bra väg, medvind och nu kände jag att vi började nog cykla ikapp en del som kört om oss tidigare. Några kilometrar innan depå nr 3 fick vi dock smaka på svensk sommar. Stora regndroppar föll på oss. Men det var väl ingen fara. Det kunde ju inte bli som det var förra helgen. Sen kom haglet - och jag tänkte inte nedkyld en gång till!

Vi rullade in på depå nr 3 blöta och något tilltuffsade. Här skulle min godaste belöning ätas - min BIG CORNY. Oj oj oj vad gott det var. Den gjorde nog ingen nytta energimässigt, men det var en liten belöning jag ville ge mig själv.

Blöt med ändå lycklig över att vara där

När vi rullade ut från den sista depån hade det slutat regnat. Solen kom fram som för att ge oss lite hopp inför de sista två milen. För visst behövdes det. Det kändes som om vi alla (då menar jag alla kvinnor) var lite tagna och negativt påverkade av regnet som föll. Det som slog mig här var att trots att takten inte var så hög som innan, fortsatte vi att cykla om massor av damer. Min lilla tävlings fjompa i mig njuter av sånt här : )

När det var 5 km kvar kändes det i hela kroppen att jag genomfört något för mig väldigt stort. Så fort Lina cyklade upp jämsides med mig och sa att jag var bra, var fulgråten nära. På upploppet inne i Motala var det mycket av människor och helt plötsligt kändes det som om jag skulle kunna cyklat ett varv till. Den känslan fanns kvar i 3 sek för sedan fick jag kramp i låret. Trots detta spurtade Mickis och jag ända in i mål!

Klockan visar en viss felmarginal på klockan gällande sträckan, men jag lovar er det var 100 km, men tiden stämmer. Jag mätte bara cyklad tid och då blev tiden 4 h 7 min. Totaltid med stopp blev 4 h 33 min. Jag är mycket nöjd med min tid. Vi hade planerat att det skulle ta någonting mellan 5 h och 5,5 h.  Inne i mål mötte hela härliga familjen upp + min pappa. Det betydde mycket att han var kvar för att se mig gå i mål. När jag mötte min man och framför allt mina barn kände jag mig tok stolt. Jag vill ju visa dem att man ska vara aktiv och att man med förberedelse går i mål. Lika mycket som jag gör detta för min skull, gör jag det för dem. För att förhoppningsvis leva lite friskare och längre.

Visst är den fin - en medalj av fyra tagna

Det är något visst när man kommer i mål. Jag gråter alltid, fulgråter. Ni vet när man gråter, skrattar och samtidigt är astrött. Jag blir så himla blödig. Förmodligen blir det såhär för att jag inte tror att jag ska klara av det jag haft framför mig och när jag klara av det blir jag helt tom och tok impad av mig själv. Ni vet lite Rocky känsla...

Jag kan inte skriva detta inlägg utan att rikta en riktigt jäkla svettig kram till mina medcyklare - Mickis och Lina. Tack Mickis för att du ställer upp på alla dessa grejer med mig. Utmaningar av detta slag vill jag göra med dig hela livet ut. Kanske resa till andra länder och cykla/ jogga? Tack Lina för att du blivit en riktigt god vän till mig, som puschar mig lite extra när det behövs. Du vet exakt vad som behöver sägas och när det ska sägas. Jag ser fram emot de resterande tre grenarna med dig och även andra utmaningar i framtiden.

Dagens bild!

Undra om det inte känns bättre!

Idag förväntade kag mig värsta smärtan i min fot. Jag såg mig själv halta iväg till duschen, halta ned för trappen, halta till bilen, halta på jobbet....men så har det inte blivit. Jag har fortfarande ont i foten, men undra om det inte känns bättre? Jo det gör det!!!!

Nu gäller det att hålla i. Jag ska gå med inläggen i en vecka innan jag belastar hälen genom gång/ löpning. Just nu har sportiga jag gympaskor på mig på jobbet! Min chef sa att det så ut som om jag var i farten...Funkar det för honom, funkar det för mig. Om allt faller på plats så hoppas jag på en annan känsla i foten om en månad.

Just nu önskar jag mig en sådan här, á 9 000 kr! Jag behöver inte så mycket, bara det bästa!