Pressat fram gränsen för vad jag tål

Cykling 42 km - 2 h 7 min
Idag skulle vi ut och cykla. Det var planerat som sista cykelpasset innan Tjejvättern nästa vecka. Så ut skulle vi! Det vi inte räknat med var blåst, regn och fruktansvärt kyla. De negativa tankarna högg tag i mig redan när jag gick till garaget för att hämta cykeln - det här blir inte kul. Men tanken på att banga och vända fanns inte. När jag hämtat upp första kompisen hade redan jag blivit blöt i skorna. När andra kompisen hämtats upp var mina cykelbyxor genom sura - ända in på trosorna.

Efter första milen bad jag om lite verbal peppning från de andra, då jag redan planerade en genväg hem. Lina sa att vi alltid haft bra väder när vi tränat, varför det var bra att skitvädret kom idag så vi inte har det på lördag. Pysse peppade mig genom att upphöja mina insatser till himlen den första milen. Med dessa ord stålsatte jag mig och trampade på.

Ganska många gånger domnade händerna bort, svårt att växla och alla störningsmoment runt omkring gjorde att farten inte var så hög. Dock märkte jag en markant skillnad när uppförsbackarna kom, då tvingades blodet runt i kroppen och känsel återkom flyktigt till fingrarna. Fötterna och tårna kände sig nog ganska oälskade i mina kalla och dyvåta skor - känsel i dem hade jag först när jag klev av cykeln hemma.

När vi kom till Kungsängen märkte nog Lina att mitt psyke var i botten. Hon gav mig instruktion om hur jag lättats skulle ta del av hennes rull. Hon började tala med mig om varma duschar och kramar från mina barn. Pysse höll god fart och fick mig att ta rygg på någon.

Väl hemma kraschade jag i hallen. Kunde inte stå upp, inte klä av mig, kunde ingenting. Daniel hjälpte mig av med kläderna. Lill skruttan kom upp till hallen och undrade varför mamma ligger på golvet. Då jag såg att hon faktisk blev rädd för att något var fel, tog jag mig samman och satte mig upp (fast hela kroppen skrek - ligg ner annars svimmar du) och sa till henne att mamma är lite trött och kall. I duschen kändes det som om huden brann, röd som en räka var jag. Älskade mannen kom upp med varmt tea och lite snabb energi. Efter duschen satt jag och skakade under massor av filtar. Sakta men säkert återkom värmen. Men jag var inte helt okej under hela dagen.

Jag är så otroligt stolt över mig själv. Jag är stolt över mina cykeltjejer. Vi trotsade allt och gav oss ut i alla fall. Jag vet att även de blev rejält kalla. Men mycket värre än såhär kan det inte bli. Min referensram över en över-jävlig-cykel-runda har flyttats ett helt gäng pinnhål upp. Idag heter mina hjältar Pysse och Lina.