Önskar jag kunde känna mig...

...frisk, glad och energifylld, men det gör jag inte. Uppstarten med träningen den 1 augusti har fått ställas in på "hold". Jag har ont i kroppen, halsen och känner min tung. Det är som om det ligger ett tungt täcke över hela min, för minsta röresle känns ansträngande och andfåddheten kommer snabbt i trapporna.

Jag hoppas verkligen att det vänder snart. Jag har ett färdigt träningsschema som bara ligger och väntar på att jag ska hugga in i det. 

Ge mig kraft och styrka att hålla ut...

Mitt lidingölopp

1 mil - 1 h 37 min Lidingöloppet
Jag tror att jag behövt smälta mitt lopp på lidingö. Det var bland det jobbigast jag gjort alla kategorier. Jag föder hellre barn tre gånger till. Men mina förutsättningar var ju värdelösa. Min mentala träning kunde varit bättre. Jag skulle inriktat mig på att det skulle bli tufft. Men jag är naiv av naturen och det blev min last denna gång.

Det hela började med att min vapendragare inom tjejklassikern blev sjuk. Jag tyckte så synd om henne. Hon spenderade söndagen hemma framför webbsändningarna och följde mig via nätet. Det sista Lina sa till mig var att hon trots allt var med mig i alla fall. Och vid varje tung backa tänkte jag "detta skulle Lina älskat". Men jag åkte inte själv, med mig ut till Lidingö hade jag fortfarande Mickis, världens tuffaste tjej. Varför tuffast? Jo för hon förbättrade sin tid på mil denna dag. Super tuff!

Jag och Mickis innan start - pigga och glada

Då det hade regnat hela fredagen och hela lördagen bestod startfältet av lera, mycket lera och tung lera. Leran lade sig på hög under fötterna. Skorna blev skitiga och tunga.  

 Min start grupp nr 5, mitt i leran.

Galet mycket folk över allt!!

Starten började närma sig och pang så bar det i väg. Och även om jag visste att jag inte sprunigt längre än 4 km på hela sommaren och med tanke på min onda häl hade jag som intention att ge mig iväg i makligt tempo. Jag hade en plan att gå i backarn och jogga/ lunka lite så och då. Men man rycks med av stämningen, man känner sig stark. Så jag joggade på i två kilometrar utan att stanna, men sen började den inre kampen - 8 km kvar...va fan! Efter 5 km dyker den här härligheten upp...

 ...backen "from hell". Men det var inte bara den backen, det var ju backar precis överallt. Det gick bara uppför och aldrig nedför...inte fysiskt möjligt, men det kändes så i alla fall. När jag passerade 6 km började jag gråta. Dels för att jag hade så fruktansvärt ont i foten, men jag grät också för att jag kände mig svag och svag. Orken fanns inte...det är nog inte många som förberett sig inför en mil med hjälp av simning och cykling...

Jag visste ju att jag kan hålla på i 4 h (tjejvättern) så det gjorde mig så förkrossad när jag kände att jag lägger av, lägger mig i diket och ringer på Mickis. Men vad ska hon göra, hon kan ju inte bärar mig. Jag måste i mål. Så jag fokuserade bort smärtan i hälen, backarna blev uppförsbackar som lutande åt fel håll och alla hurtiga tjejer som sprang förbi mig var elitlöpare (man kan man inte bli nedslagen av dem, för de sover och äter löpträning till frukost). Med tårar ömsom rinnande ned för kinderna ömsom intorkade i svetten tog jag mig meter för meter in mot målet.

På upploppet släppte allt, känslan i hälen var överjävlig, musklerna kändes stumma och utan stuns och mitt huvud var tomt. Det fanns inget där! Det ända jag ville var att komma hem. På upploppet hade jag fullt upp med att sätta den andra foten framför en andre för att ta mig i mål. Och i mål kom jag.

I mål väntade Mickis på mig. Som vanligt grät jag ut i hennes famn över staketet. Hon finns alltid i mål när jag behöver henne som mest. Även min bror var där, min svägerska och mina älskade brors barn. Härligt att få grattis önskningar och på hejningar när man behövde det som mest. Tack för att ni väntade in mig!

 Nya fina skor var inte längre så rena och vita de var innan vi åkte till ön.

Gud vad jag var värd denna medalj! Stoltast i stan!

Kommer jag att göra det igen? Just då sa att jag aldrig kommer att göra det igen...men nu med lite distans så varför inte...det är klart jag kommer att göra. Den ingår ju både i halv klassikern och en svensk klassiker  :) !

Två dagar kvar

Idag är det bara två dagar kvar tills jag ska få lite semester...och det ska bli så skönt. Bara slappa, gå upp lite senare än vanligt, hänga framför TVn in på små timmarna, leka med barnen, vara med familjen fullt ut och göra absolut inget som vi inte känner för. Denna semester förbjuder jag ordet "måste".

Min naprapat (hälsporrespecialisten) frågade hur det gick med Tjejklassikern, ja hur går det? Jo jag laddar som alltid - med en rejäl förkylning...vem kunde tro något annat! Jag har bara tränat en gång sedan cyklingen, simning i Kalmarsand. Hur ska detta gå? Jag vet inte, känner mig taggad men känner ingen energi.

Simning i öppet vatten

Simning ca 40 min - 1050 meter

Glad simmare som testat på hela distansen som ska simmas i Vansbro.

Idag var det dags att testa våtdräkten. Vädret var inte det bästa, fast ändå det bästa man kunde tänka sig. Det regnade och var ca 12 grader varmt. Vid varmare väder hade nog det blivit väldigt varmt i våtdräkten ovan land. Jag åkte nämligen ombytt och det blev väldigt varmt.

 

Vid stranden mötte Lina och hennes familj upp. Nästa gång lovar jag att ta med kaffe till dem. Linas mamma och man höjde upp stämningen rejält. En stor eloge till vår hejaklack. Efter att ha mätt upp 25 meter mellan bryggorna var det BARA att hoppa i. Bara och bara är väl att ta i...

Lite kallt, vattnet håller på att rinna in i vätdräkten! Brrr...

Japp då hade man vant sig, dags att börja träna!

Här passerar vi nog 600 meter och det har slutat regna.

Tidigt under passet kände jag att min kropp inte var van vid det kalla vattnet och trycket från våtdräkten. Det gjorde att andningen blev inte så djup som den brukar. Det och motståndet från våtdräkten gjorde att jag blev anfådd väldigt snabbt. När jag väl slappnade av i vattnet blev det lite lättare. Nu såhär i efterhand känns det skönt att känt hur det kommer att kännas. När vi var påväg att passera 500 meter tänkte jag att "det räcker väl för idag", då drog Lina på stora "kom igen vi kör lite till". Hennes lilla kommentar gjorde att vi simmade lite mer än 1 km. Alltså har jag idag simmat samma sträcka i öppet vatten med våtdräkt på som ska simmas i Vansbro. Tjoohoo! Det blir lätt som en plätt!

Tjejvättern - min resa

Klockan ringde klockan 06:50 och det var bara att kliva upp om schemat innan start skulle hålla. Ner och käka frukost på hotellet upp och byta om, byta bajsblöja på minstingen samtidigt som mannen och Mickis packade bilen med extra kläder, cyklar och lite annat smått och gott. 

Jag och Mickis redo att köra - fortfarande ganska opeppade!



Lite sena tog vi oss till torget i Motala för att hämta startnummer och chip till hjälmen. Jag passade även på att shoppa två väskor till cykel och ett par cykelhandskar. Vädret var verkligen skiftande, ibland sol ibland blåst och ibland regn. In i det sista var vi osäkra på vad vi skulle ha på oss. Och innan vi cyklade in i startfållan tog vi alla av oss våra extra jackor. Starten gick 11:10 (förövrigt mycket imponerad överorganisationen i Motala).

Nummer lappar på, chip på högra sidan

 

Nu står vi i startfållan och ärligt talat var jag lite nervös för hur allt skulle gå 

Vi blev eskorterade ut ur Motala och jag kan ärligt säga att efter en kilometer kände jag att 99 st till blir en ganska lång tur. I Vadstena passerade vi 20 km och allt kändes toppen. Det hade rullat bra. Min bror Robert och hans barn dök upp utmed banan. Och sin vana trogen hejade han på oss som om det hängde på liv eller död. Tack för ditt engagemang. Jag upplevde att vi blev omcyklade av alla som startat i loppet - det skulle dock ändras senare hihihi. Vid första depån efter drygt 3 mil stannade vi käkade lite bulle, drack blåbärs soppa och lite saft. Fram tills nu hade inte jag några oronsmoln på himlen, men jag visste ju vad som väntade - backen upp på Omberg.

Depå nr 1. Galet många tappra kvinnor som snart skulle påbörja sin klättring upp på Omberg. Snygg Mickis i förgrunden.

Och denna backe, så himla lång och förrädisk. Just när man tror att den är slut svänger den för att bjuda på ytterligare en underskön 90 graders backe. Det sög i benen, det sög i huvudet. Det var oerhört frestande att kliva av cykel och börja gå. Ibland cyklade jag lika snabbt som andra gick, men skam den som ger sig. Upp kom jag. Högst upp väntade världens bästa team (team Mickis och team Lina). Lina uppmanade mig att köra med låga växlar för att leda bort all mjölksyra - det fanns en del av den varan i mina ben.

Uppe på Omberg bjöds vi på himmelsk natur. Det var också här jag blev påmind om att lyfta blicken och se mig omkring. Ha lite kul och känna på livet som cyklist. Ned för Omberg gick som en dans, jag är en supernova i nedförsbackar. Man kan säga att det är lite av min specialitet att rulla fort nedför.

Depån nr 2 kom som en välförtjänt fikapaus. Solen lyste och mer än hälften av banan var avklarad. Vi som inte klätt av oss tröjor eller byxor innan gjorde det nu. Med lite saltgurka och en första klunk av sportdryck i kroppen trampade vi oss vidare. Nu var vi i mycket gott mod.

Sträckan mellan depå nr 2 och depå nr 3 bara flög fram. Bra väg, medvind och nu kände jag att vi började nog cykla ikapp en del som kört om oss tidigare. Några kilometrar innan depå nr 3 fick vi dock smaka på svensk sommar. Stora regndroppar föll på oss. Men det var väl ingen fara. Det kunde ju inte bli som det var förra helgen. Sen kom haglet - och jag tänkte inte nedkyld en gång till!

Vi rullade in på depå nr 3 blöta och något tilltuffsade. Här skulle min godaste belöning ätas - min BIG CORNY. Oj oj oj vad gott det var. Den gjorde nog ingen nytta energimässigt, men det var en liten belöning jag ville ge mig själv.

Blöt med ändå lycklig över att vara där

När vi rullade ut från den sista depån hade det slutat regnat. Solen kom fram som för att ge oss lite hopp inför de sista två milen. För visst behövdes det. Det kändes som om vi alla (då menar jag alla kvinnor) var lite tagna och negativt påverkade av regnet som föll. Det som slog mig här var att trots att takten inte var så hög som innan, fortsatte vi att cykla om massor av damer. Min lilla tävlings fjompa i mig njuter av sånt här : )

När det var 5 km kvar kändes det i hela kroppen att jag genomfört något för mig väldigt stort. Så fort Lina cyklade upp jämsides med mig och sa att jag var bra, var fulgråten nära. På upploppet inne i Motala var det mycket av människor och helt plötsligt kändes det som om jag skulle kunna cyklat ett varv till. Den känslan fanns kvar i 3 sek för sedan fick jag kramp i låret. Trots detta spurtade Mickis och jag ända in i mål!

Klockan visar en viss felmarginal på klockan gällande sträckan, men jag lovar er det var 100 km, men tiden stämmer. Jag mätte bara cyklad tid och då blev tiden 4 h 7 min. Totaltid med stopp blev 4 h 33 min. Jag är mycket nöjd med min tid. Vi hade planerat att det skulle ta någonting mellan 5 h och 5,5 h.  Inne i mål mötte hela härliga familjen upp + min pappa. Det betydde mycket att han var kvar för att se mig gå i mål. När jag mötte min man och framför allt mina barn kände jag mig tok stolt. Jag vill ju visa dem att man ska vara aktiv och att man med förberedelse går i mål. Lika mycket som jag gör detta för min skull, gör jag det för dem. För att förhoppningsvis leva lite friskare och längre.

Visst är den fin - en medalj av fyra tagna

Det är något visst när man kommer i mål. Jag gråter alltid, fulgråter. Ni vet när man gråter, skrattar och samtidigt är astrött. Jag blir så himla blödig. Förmodligen blir det såhär för att jag inte tror att jag ska klara av det jag haft framför mig och när jag klara av det blir jag helt tom och tok impad av mig själv. Ni vet lite Rocky känsla...

Jag kan inte skriva detta inlägg utan att rikta en riktigt jäkla svettig kram till mina medcyklare - Mickis och Lina. Tack Mickis för att du ställer upp på alla dessa grejer med mig. Utmaningar av detta slag vill jag göra med dig hela livet ut. Kanske resa till andra länder och cykla/ jogga? Tack Lina för att du blivit en riktigt god vän till mig, som puschar mig lite extra när det behövs. Du vet exakt vad som behöver sägas och när det ska sägas. Jag ser fram emot de resterande tre grenarna med dig och även andra utmaningar i framtiden.

I Linköping och laddar

Japp, då var man på väg på riktigt. Är på Scandic City i Linköping och har just avslutat en sista måltid införloppet imorgon. Det blev pasta, kyckling med grillade grönsaker. Jag lovar att det var mycket godare än vad det ser ut nedan.

 

Nu laddar jag för min första 100 kilometer lopp för sista gången i mitt liv. Lycka till till mig själv. 

Hur laddar man bäst?

Den frågan skulle jag kunnat ställa om det nu inte var så att jag har en olustig känsla i kroppen att något är i obalans. Något är inte som det ska. Halsen ömmar, huvudet värker till och från, från näsan kommer slem jag inte visste att jag hade. Jag pimplar vatten och c-vitamin, jag använder avsvällande spray i näsan för att förhindra en full utblommad förkylning, jag har lagt mig tidigt om kvällarna och jag dricker Kanjang för att jag hoppas och tror att det ska hjälpa.

Det är ju inte särskilt kul att börja Tjejklassikern med att känna sig sänkt. Förhoppningsvis har allt släppt innan lördag, men har det inte det måste jag nog ställa in mig på att ta det ofantligt lungt. Lungt med många stopp och mycket dricka.

Ja kul är det inte i alla fall...

Pressat fram gränsen för vad jag tål

Cykling 42 km - 2 h 7 min
Idag skulle vi ut och cykla. Det var planerat som sista cykelpasset innan Tjejvättern nästa vecka. Så ut skulle vi! Det vi inte räknat med var blåst, regn och fruktansvärt kyla. De negativa tankarna högg tag i mig redan när jag gick till garaget för att hämta cykeln - det här blir inte kul. Men tanken på att banga och vända fanns inte. När jag hämtat upp första kompisen hade redan jag blivit blöt i skorna. När andra kompisen hämtats upp var mina cykelbyxor genom sura - ända in på trosorna.

Efter första milen bad jag om lite verbal peppning från de andra, då jag redan planerade en genväg hem. Lina sa att vi alltid haft bra väder när vi tränat, varför det var bra att skitvädret kom idag så vi inte har det på lördag. Pysse peppade mig genom att upphöja mina insatser till himlen den första milen. Med dessa ord stålsatte jag mig och trampade på.

Ganska många gånger domnade händerna bort, svårt att växla och alla störningsmoment runt omkring gjorde att farten inte var så hög. Dock märkte jag en markant skillnad när uppförsbackarna kom, då tvingades blodet runt i kroppen och känsel återkom flyktigt till fingrarna. Fötterna och tårna kände sig nog ganska oälskade i mina kalla och dyvåta skor - känsel i dem hade jag först när jag klev av cykeln hemma.

När vi kom till Kungsängen märkte nog Lina att mitt psyke var i botten. Hon gav mig instruktion om hur jag lättats skulle ta del av hennes rull. Hon började tala med mig om varma duschar och kramar från mina barn. Pysse höll god fart och fick mig att ta rygg på någon.

Väl hemma kraschade jag i hallen. Kunde inte stå upp, inte klä av mig, kunde ingenting. Daniel hjälpte mig av med kläderna. Lill skruttan kom upp till hallen och undrade varför mamma ligger på golvet. Då jag såg att hon faktisk blev rädd för att något var fel, tog jag mig samman och satte mig upp (fast hela kroppen skrek - ligg ner annars svimmar du) och sa till henne att mamma är lite trött och kall. I duschen kändes det som om huden brann, röd som en räka var jag. Älskade mannen kom upp med varmt tea och lite snabb energi. Efter duschen satt jag och skakade under massor av filtar. Sakta men säkert återkom värmen. Men jag var inte helt okej under hela dagen.

Jag är så otroligt stolt över mig själv. Jag är stolt över mina cykeltjejer. Vi trotsade allt och gav oss ut i alla fall. Jag vet att även de blev rejält kalla. Men mycket värre än såhär kan det inte bli. Min referensram över en över-jävlig-cykel-runda har flyttats ett helt gäng pinnhål upp. Idag heter mina hjältar Pysse och Lina.

57,2 km

Cykling 57,2 km - 2 h 43 min
Idag var det tur att Lina skulle med ut på cykeltur. För hade inte hon varit med hade det aldrig blivit av. Jag skickade till och med ett sms till henne där jag skrev "är det inte lite blött och kallt ute?" allt för att locka henne till att svara "ja, vi skiter i det". Men hon köpte inte det så lätt, så ut på cykel blev det.

Rundan utgick hemifrån till Bålsta och vidare mot Enköping. Vid Ekolsund vände vi hemåt igen. När vi passerat 33 km behövde jag stanna för att strecha ut låren. Passade även på att käka en banan. Vi hade tagit oss uppför galet många och långa uppförsbackar. Jag lovar en back upplevs helt annorlunda på cykel än i bil. Jag kände mig tung i benen nästan hela rundan. Det kändes som om något höll mig i jackan för att bromsa mig. Mitt vatten tog slut i Bålsta påvägen hem igen - det är tur att det finns vätskekontroll vid tre platser utmed banan.

Hur har det känts i benen under dagen då? De har varit stumma. Jag har haft ont i huvudet. Jag har drukigt mycket vatten under dagen. Benen är som gele, ingen kraft i dem alls. Undra hur det blir efter 100 km???

Vårruset 2012

Okej då var anmälan till Vårruset klart - check! Jag tycker det känns som om startskottet går i och med vårruset för årets lopp. Nedan listar jag de lopp som jag ska ta mig fram i:

- Vårruset 29 maj
- Tjejvättern 9 juni
- Vansbro Tjejsim 7 juli
- Lidingö Tjejlopp 30 sep

För att vara en ovanligt vanlig motionär är det här för mig många lagoma lopp att ställa upp i. Tjejklassikern avslutas med TjejVasan någongång i februari 2013. Så mellan september och februari gäller det att lära sig åka skidor - för det kan jag inte, har aldrig gjort. Men grund-inställningen är "det kan väl inte vara så svårt". Sen får man se om man fortsätter med halvklassikern. Jag har ju lagt ned en del pengar på all utrustning så det är väl inte mer än rätt att avsluta allt med den "riktiga" klassikern. Fast det får vi se, ska först starta denna tjejklassiker och gå i mål med ett leeende på läpparna!

Boende check - våtdräkt check

Idag är jag hemma och sjuk. Snorig och ont i huvudet. I höstas tog jag mig till jobbet trots att jag borde varit hemma. Det resulterade i att jag gick och drog på något under en längre tid. Det ska jag inte göra om nu. Barnen har varit lite krassliga efter varandra så det var väl dags för min tur då. Så mellan snytningar och sovstunderna har jag bokat boende i Linköping och köpt våtdräkt.

Boendet gäller är inför Tjejvättern. Det blir hotell mellan fredag till söndag med hotellfrukost och bastu på kvällen - hur skönt som helst. Jag bor inte på hotell så ofta så varje tillfälle känns så hilma lyxiga. 

 

Ser super nice ut efter 6 timmar på cykel

Våtdräkten är till Vansbro simmet. Tänkte först hyra men det skulle kosta typ 400 kr, så när jag hittade en dräkt för 600 kr gjorde jag ett klipp (tycker jag i alla fall). Nu får vi verkligen hoppas att den passar.

Kolla kolla! Hur snygg kommer jag inte vara i detta "andra skinn"

En bra dag trots allt. Nu ska jag äta och vila lite till!

Nu känns det på riktigt

Cykling 1 h 47 min - 36 km
Idag kände jag mig som en riktig cyklist. Soligt väder, motvind, ett sköte som kändes som om jag just fött barn och lite domade delar här och var. Var ut på en tur med bästa Lina. Skit vad hon kan cykla. Hon är en såndär person som kör på, lite oberörd. Undra om jag någongång under turen hörde henne flåsa? Nä det gjorde jag inte. Hur som haver är det alltid trevligt att få lite tid med henne! Turen gick ut på landet. Vid ett tillfälle var det hästar och föl - hur idylliskt som helst.

Jag har kommit fram till att cykling är en mycket social sport. Alla man möter hälsar lite så där coolt. Jag höll på att köra av vägen när även jag skulle göra en cool-hälsning...Sen kan man ju snacka med varandra när man cyklar. När jag joggar är det omöjligt - går inte! Prat tempo för mig är gång och då blir det inte mycket jogging. Men cykling är något hellt annat. På rakorna kan man snacka upplägg/ taktik eller om hur resten av familjen mår. Hur bra som helst! Det blir ju fler naturliga "vilo" pauser utan att man tappar fart.

Tjejvättern är 9 juni så nu är det bara till att skruva upp tempot. På tisdag blir det att spräcka 40 km!

Gå-jogg

5,4 km - 53 min
När blir man snabbare? Ja, inte första dagen...Jag tycker det är lite jobbigt att jag är tillbaka på ruta 1. Hoppas kurvan går uppåt lite snabbare denna gång, men jag förväntar mig inget.

Ska förresten lämna in min damcykeln på lagning så att jag kan börja träna inför Tjej-vättern. Ska bli kul och se hur man klara sig utan skavsår i rumpan...några förslag - gelé sadel eller cykelbyxor?

Det goda samtalet

Idag hade vi besök av goda vänner från Bålsta, L och K med deras som F (vet inte om de vill att jag skriver ut deras namn). Vi bjöd på hembakad pizza med sallad. Vi hade tok trevlig. L är en av tjejerna som jag ska göra tjejklassikern med. Hon har ju sedan tidigare gjort den "stora och långa" klassikern. Så detta blir ju "a walk in the park" för henne. hon berättar lite hur hon löst saker och ting kring tävlingarn. Jag blir alltid som ett litet barn när jag hör berättelse om hur man kämpar och kämpar sig fram, tros att skavsåren svider, ryggen ömmar och knäna känns som två svullna fotbollar. Jag går igång på det :).

När vi sitter där och snackar säger K att varför tar man huvudtaget sig an denna (i vissa fall enorma) ansträngning. Jag svara emot med- varför i huvudtaget föda barn??? ... i samma sekund som jag sa detta föll mitt syfte på plats. Min motivation till varför jag ska träna och försöka leva sundare - mina barn. Det kan tyckas så enkelt. Men min senaste tid har varit fylld av uppgifter, ansvar och sorg att jag nästan glömt bort det som är viktigast. Leva och se sina barn växa! Ibland kommer blixten från den man minst anar!

Nu känner jag att min motiveringsnivå höjdes med 100 %, gäller bara att hålla sig frisk.I morgon morgon blir det till att köra Vasaloppet - sittandes med barnen framför TV :)