Laddar för semester i sommar

Igår gick jag förbi Pocket shop i Stockholm. Jag unnade mig fem nya böcker. Alla är av kategorin fakta (eller vad man nu kan kalla det).

Den första boken heter "Energitjuvar" av Ingalill Roos. Man stöter på människor titt som tätt som gör att man känner sig helt utpumpade när dagen är över och jag tänkte att jag skulle få bukt med det med denna bok.

Den andra boken heter "Din kompetenta familj" av Jesper Juul. Boken köpte jag för att göra mig påmind om familjens styrkor. Ibland känns det som om allt bara rusar förbi och man hinner inte reflektera över sin egna insats i familjen. Jag tänkte att Jesper skulle få påminna mig lite...

Den tredje heter "Seriously...I´m kidding" av Ellan Degeneres. Lite halv rolig bok där jag får träna engelskan tänkte jag.

"Du leder" av Mia Törnblom är bok nummer fyra. Denna bok ska också få funka som en påminnelse varför jag tycker om ledarskapsfrågor och vilka frågor jag behöver belysa lite extra. En påminnelse bok helt enkelt. Har läst den innan, men det är nog en bok som kan läsas flera gånger.

Den sista boken heter "127 timmar" och handlar om en äventyrare som tar sig en tur i vildmarken, råkar utför en olycka som gör att han måste amputera sin hand om han ska överleva. Ibland kan man ju känna "jag fixar inte det här", då kan det vara bra och veta att det kan ju vara värre. En feel good-bok för mig, dock inte för killen som fick amputera handen.

Två dagar kvar

Idag är det bara två dagar kvar tills jag ska få lite semester...och det ska bli så skönt. Bara slappa, gå upp lite senare än vanligt, hänga framför TVn in på små timmarna, leka med barnen, vara med familjen fullt ut och göra absolut inget som vi inte känner för. Denna semester förbjuder jag ordet "måste".

Min naprapat (hälsporrespecialisten) frågade hur det gick med Tjejklassikern, ja hur går det? Jo jag laddar som alltid - med en rejäl förkylning...vem kunde tro något annat! Jag har bara tränat en gång sedan cyklingen, simning i Kalmarsand. Hur ska detta gå? Jag vet inte, känner mig taggad men känner ingen energi.

Dåligt tvättråd

Jag har handlat lite kläder under förra vecka. När jag sedan skulle tvätta ett av plaggen - en ursnygg rosa kofta - såg jag detta!!! Tvättråd som dess borde förbjudas. Vem har tid för handtvätt i dagens samhälle??? När jag dessutom betalat ganska mycket för koftan borde den nästan tvätta sig själv. Tur att jag har världens bästa man som erbjöd sig att tvätta upp den åt mig. Det är kärlek det! 

Midsommar och en 18-åring

Då har ännu en härlig midsommar passerat. Speciellt med denna midsommar var att Micikis fyllde 18 år just på midsommarafton. Vi firade henne och midsommar uppe i Hälsingeskogarna med hela tjocka familjen på plats. Barnen (8 st) lekte från tidig morgon till sen kväll. Det åts välkomponerad mat
ute (utan regn) och det dansades kring midsommarstången. Det tittades och spelades även den del fotboll till barnens och de vuxnas förtjusning. Det ingick även inslag av bad. Jag tror även att den blivande 18 åringen hade en trevlig helg med familjen och släkten.

Stugan i Hälsingland

Jag arbeter en vecka till och sen är det dags för riktig semester, och jag behöver verkligen semester. Under helgen i Hälsingland känns det som om jag bara har sovit hela dagarna. Jag har inte riktigt vaknat. Mycket av min energi har gått åt till mitt arbete under en längre period nu. Jag somnar gärna tidigt på kvällarna, men nackdelen är att samtalen med mannen blir färre. Men ibland är det svårt att motstå att sova vidare bredvid en sån här gosig lite tjej. God natt - dags att sova!

Simning i öppet vatten

Simning ca 40 min - 1050 meter

Glad simmare som testat på hela distansen som ska simmas i Vansbro.

Idag var det dags att testa våtdräkten. Vädret var inte det bästa, fast ändå det bästa man kunde tänka sig. Det regnade och var ca 12 grader varmt. Vid varmare väder hade nog det blivit väldigt varmt i våtdräkten ovan land. Jag åkte nämligen ombytt och det blev väldigt varmt.

 

Vid stranden mötte Lina och hennes familj upp. Nästa gång lovar jag att ta med kaffe till dem. Linas mamma och man höjde upp stämningen rejält. En stor eloge till vår hejaklack. Efter att ha mätt upp 25 meter mellan bryggorna var det BARA att hoppa i. Bara och bara är väl att ta i...

Lite kallt, vattnet håller på att rinna in i vätdräkten! Brrr...

Japp då hade man vant sig, dags att börja träna!

Här passerar vi nog 600 meter och det har slutat regna.

Tidigt under passet kände jag att min kropp inte var van vid det kalla vattnet och trycket från våtdräkten. Det gjorde att andningen blev inte så djup som den brukar. Det och motståndet från våtdräkten gjorde att jag blev anfådd väldigt snabbt. När jag väl slappnade av i vattnet blev det lite lättare. Nu såhär i efterhand känns det skönt att känt hur det kommer att kännas. När vi var påväg att passera 500 meter tänkte jag att "det räcker väl för idag", då drog Lina på stora "kom igen vi kör lite till". Hennes lilla kommentar gjorde att vi simmade lite mer än 1 km. Alltså har jag idag simmat samma sträcka i öppet vatten med våtdräkt på som ska simmas i Vansbro. Tjoohoo! Det blir lätt som en plätt!

Pigg i benen, pigg i benen

Jag är galet pigg i benen efter helgens bravader. Känner inte av något som helst ont eller ömmande. Har inte ens ont i rumpan, mer än för lite skavsår. Jag är nog gjord för cykling ;).

Idag har jag förutom att jobbat varit inne i stan och fått behandling av foten. Man undrar ju om det någonsin kommer att bli bra...men jag tror nog att det håller på att släppa. Efter cyklingen trodde jag att jag skulle känna mer i hälen, men den ökade blodcirkulationen hjälpte nog till med lite smärtlindring. Så jag kanske ska cykla några timmar varje helg så kanske det är borta.

På väg hem sprang jag in och gjorde lite Katta-shopping, vilket betyder kolla runt vad som finns, hinner inte prova, köper det som jag tror kan passa, tar med hem för att sedna lämna tillbaka det som inte passar eller inte vill ha. Med två skjolar, en klänning, två topar och en kofta. Behåller en skjol och koftan. Så handlar en modern kvinna...nä ärligt talat hinner jag inte handla så då får det bli så här istället.

Tjejvättern - min resa

Klockan ringde klockan 06:50 och det var bara att kliva upp om schemat innan start skulle hålla. Ner och käka frukost på hotellet upp och byta om, byta bajsblöja på minstingen samtidigt som mannen och Mickis packade bilen med extra kläder, cyklar och lite annat smått och gott. 

Jag och Mickis redo att köra - fortfarande ganska opeppade!



Lite sena tog vi oss till torget i Motala för att hämta startnummer och chip till hjälmen. Jag passade även på att shoppa två väskor till cykel och ett par cykelhandskar. Vädret var verkligen skiftande, ibland sol ibland blåst och ibland regn. In i det sista var vi osäkra på vad vi skulle ha på oss. Och innan vi cyklade in i startfållan tog vi alla av oss våra extra jackor. Starten gick 11:10 (förövrigt mycket imponerad överorganisationen i Motala).

Nummer lappar på, chip på högra sidan

 

Nu står vi i startfållan och ärligt talat var jag lite nervös för hur allt skulle gå 

Vi blev eskorterade ut ur Motala och jag kan ärligt säga att efter en kilometer kände jag att 99 st till blir en ganska lång tur. I Vadstena passerade vi 20 km och allt kändes toppen. Det hade rullat bra. Min bror Robert och hans barn dök upp utmed banan. Och sin vana trogen hejade han på oss som om det hängde på liv eller död. Tack för ditt engagemang. Jag upplevde att vi blev omcyklade av alla som startat i loppet - det skulle dock ändras senare hihihi. Vid första depån efter drygt 3 mil stannade vi käkade lite bulle, drack blåbärs soppa och lite saft. Fram tills nu hade inte jag några oronsmoln på himlen, men jag visste ju vad som väntade - backen upp på Omberg.

Depå nr 1. Galet många tappra kvinnor som snart skulle påbörja sin klättring upp på Omberg. Snygg Mickis i förgrunden.

Och denna backe, så himla lång och förrädisk. Just när man tror att den är slut svänger den för att bjuda på ytterligare en underskön 90 graders backe. Det sög i benen, det sög i huvudet. Det var oerhört frestande att kliva av cykel och börja gå. Ibland cyklade jag lika snabbt som andra gick, men skam den som ger sig. Upp kom jag. Högst upp väntade världens bästa team (team Mickis och team Lina). Lina uppmanade mig att köra med låga växlar för att leda bort all mjölksyra - det fanns en del av den varan i mina ben.

Uppe på Omberg bjöds vi på himmelsk natur. Det var också här jag blev påmind om att lyfta blicken och se mig omkring. Ha lite kul och känna på livet som cyklist. Ned för Omberg gick som en dans, jag är en supernova i nedförsbackar. Man kan säga att det är lite av min specialitet att rulla fort nedför.

Depån nr 2 kom som en välförtjänt fikapaus. Solen lyste och mer än hälften av banan var avklarad. Vi som inte klätt av oss tröjor eller byxor innan gjorde det nu. Med lite saltgurka och en första klunk av sportdryck i kroppen trampade vi oss vidare. Nu var vi i mycket gott mod.

Sträckan mellan depå nr 2 och depå nr 3 bara flög fram. Bra väg, medvind och nu kände jag att vi började nog cykla ikapp en del som kört om oss tidigare. Några kilometrar innan depå nr 3 fick vi dock smaka på svensk sommar. Stora regndroppar föll på oss. Men det var väl ingen fara. Det kunde ju inte bli som det var förra helgen. Sen kom haglet - och jag tänkte inte nedkyld en gång till!

Vi rullade in på depå nr 3 blöta och något tilltuffsade. Här skulle min godaste belöning ätas - min BIG CORNY. Oj oj oj vad gott det var. Den gjorde nog ingen nytta energimässigt, men det var en liten belöning jag ville ge mig själv.

Blöt med ändå lycklig över att vara där

När vi rullade ut från den sista depån hade det slutat regnat. Solen kom fram som för att ge oss lite hopp inför de sista två milen. För visst behövdes det. Det kändes som om vi alla (då menar jag alla kvinnor) var lite tagna och negativt påverkade av regnet som föll. Det som slog mig här var att trots att takten inte var så hög som innan, fortsatte vi att cykla om massor av damer. Min lilla tävlings fjompa i mig njuter av sånt här : )

När det var 5 km kvar kändes det i hela kroppen att jag genomfört något för mig väldigt stort. Så fort Lina cyklade upp jämsides med mig och sa att jag var bra, var fulgråten nära. På upploppet inne i Motala var det mycket av människor och helt plötsligt kändes det som om jag skulle kunna cyklat ett varv till. Den känslan fanns kvar i 3 sek för sedan fick jag kramp i låret. Trots detta spurtade Mickis och jag ända in i mål!

Klockan visar en viss felmarginal på klockan gällande sträckan, men jag lovar er det var 100 km, men tiden stämmer. Jag mätte bara cyklad tid och då blev tiden 4 h 7 min. Totaltid med stopp blev 4 h 33 min. Jag är mycket nöjd med min tid. Vi hade planerat att det skulle ta någonting mellan 5 h och 5,5 h.  Inne i mål mötte hela härliga familjen upp + min pappa. Det betydde mycket att han var kvar för att se mig gå i mål. När jag mötte min man och framför allt mina barn kände jag mig tok stolt. Jag vill ju visa dem att man ska vara aktiv och att man med förberedelse går i mål. Lika mycket som jag gör detta för min skull, gör jag det för dem. För att förhoppningsvis leva lite friskare och längre.

Visst är den fin - en medalj av fyra tagna

Det är något visst när man kommer i mål. Jag gråter alltid, fulgråter. Ni vet när man gråter, skrattar och samtidigt är astrött. Jag blir så himla blödig. Förmodligen blir det såhär för att jag inte tror att jag ska klara av det jag haft framför mig och när jag klara av det blir jag helt tom och tok impad av mig själv. Ni vet lite Rocky känsla...

Jag kan inte skriva detta inlägg utan att rikta en riktigt jäkla svettig kram till mina medcyklare - Mickis och Lina. Tack Mickis för att du ställer upp på alla dessa grejer med mig. Utmaningar av detta slag vill jag göra med dig hela livet ut. Kanske resa till andra länder och cykla/ jogga? Tack Lina för att du blivit en riktigt god vän till mig, som puschar mig lite extra när det behövs. Du vet exakt vad som behöver sägas och när det ska sägas. Jag ser fram emot de resterande tre grenarna med dig och även andra utmaningar i framtiden.

I mål

Har kommit i mål. Känslan just nu är lycka, stolthet och otroligv glädje. Jag kommer att skriva mer imorgon. Just nu ska jag vila.

I Linköping och laddar

Japp, då var man på väg på riktigt. Är på Scandic City i Linköping och har just avslutat en sista måltid införloppet imorgon. Det blev pasta, kyckling med grillade grönsaker. Jag lovar att det var mycket godare än vad det ser ut nedan.

 

Nu laddar jag för min första 100 kilometer lopp för sista gången i mitt liv. Lycka till till mig själv. 

Hur laddar man bäst?

Den frågan skulle jag kunnat ställa om det nu inte var så att jag har en olustig känsla i kroppen att något är i obalans. Något är inte som det ska. Halsen ömmar, huvudet värker till och från, från näsan kommer slem jag inte visste att jag hade. Jag pimplar vatten och c-vitamin, jag använder avsvällande spray i näsan för att förhindra en full utblommad förkylning, jag har lagt mig tidigt om kvällarna och jag dricker Kanjang för att jag hoppas och tror att det ska hjälpa.

Det är ju inte särskilt kul att börja Tjejklassikern med att känna sig sänkt. Förhoppningsvis har allt släppt innan lördag, men har det inte det måste jag nog ställa in mig på att ta det ofantligt lungt. Lungt med många stopp och mycket dricka.

Ja kul är det inte i alla fall...

Pressat fram gränsen för vad jag tål

Cykling 42 km - 2 h 7 min
Idag skulle vi ut och cykla. Det var planerat som sista cykelpasset innan Tjejvättern nästa vecka. Så ut skulle vi! Det vi inte räknat med var blåst, regn och fruktansvärt kyla. De negativa tankarna högg tag i mig redan när jag gick till garaget för att hämta cykeln - det här blir inte kul. Men tanken på att banga och vända fanns inte. När jag hämtat upp första kompisen hade redan jag blivit blöt i skorna. När andra kompisen hämtats upp var mina cykelbyxor genom sura - ända in på trosorna.

Efter första milen bad jag om lite verbal peppning från de andra, då jag redan planerade en genväg hem. Lina sa att vi alltid haft bra väder när vi tränat, varför det var bra att skitvädret kom idag så vi inte har det på lördag. Pysse peppade mig genom att upphöja mina insatser till himlen den första milen. Med dessa ord stålsatte jag mig och trampade på.

Ganska många gånger domnade händerna bort, svårt att växla och alla störningsmoment runt omkring gjorde att farten inte var så hög. Dock märkte jag en markant skillnad när uppförsbackarna kom, då tvingades blodet runt i kroppen och känsel återkom flyktigt till fingrarna. Fötterna och tårna kände sig nog ganska oälskade i mina kalla och dyvåta skor - känsel i dem hade jag först när jag klev av cykeln hemma.

När vi kom till Kungsängen märkte nog Lina att mitt psyke var i botten. Hon gav mig instruktion om hur jag lättats skulle ta del av hennes rull. Hon började tala med mig om varma duschar och kramar från mina barn. Pysse höll god fart och fick mig att ta rygg på någon.

Väl hemma kraschade jag i hallen. Kunde inte stå upp, inte klä av mig, kunde ingenting. Daniel hjälpte mig av med kläderna. Lill skruttan kom upp till hallen och undrade varför mamma ligger på golvet. Då jag såg att hon faktisk blev rädd för att något var fel, tog jag mig samman och satte mig upp (fast hela kroppen skrek - ligg ner annars svimmar du) och sa till henne att mamma är lite trött och kall. I duschen kändes det som om huden brann, röd som en räka var jag. Älskade mannen kom upp med varmt tea och lite snabb energi. Efter duschen satt jag och skakade under massor av filtar. Sakta men säkert återkom värmen. Men jag var inte helt okej under hela dagen.

Jag är så otroligt stolt över mig själv. Jag är stolt över mina cykeltjejer. Vi trotsade allt och gav oss ut i alla fall. Jag vet att även de blev rejält kalla. Men mycket värre än såhär kan det inte bli. Min referensram över en över-jävlig-cykel-runda har flyttats ett helt gäng pinnhål upp. Idag heter mina hjältar Pysse och Lina.