Tjejvättern - min resa

Klockan ringde klockan 06:50 och det var bara att kliva upp om schemat innan start skulle hålla. Ner och käka frukost på hotellet upp och byta om, byta bajsblöja på minstingen samtidigt som mannen och Mickis packade bilen med extra kläder, cyklar och lite annat smått och gott. 

Jag och Mickis redo att köra - fortfarande ganska opeppade!



Lite sena tog vi oss till torget i Motala för att hämta startnummer och chip till hjälmen. Jag passade även på att shoppa två väskor till cykel och ett par cykelhandskar. Vädret var verkligen skiftande, ibland sol ibland blåst och ibland regn. In i det sista var vi osäkra på vad vi skulle ha på oss. Och innan vi cyklade in i startfållan tog vi alla av oss våra extra jackor. Starten gick 11:10 (förövrigt mycket imponerad överorganisationen i Motala).

Nummer lappar på, chip på högra sidan

 

Nu står vi i startfållan och ärligt talat var jag lite nervös för hur allt skulle gå 

Vi blev eskorterade ut ur Motala och jag kan ärligt säga att efter en kilometer kände jag att 99 st till blir en ganska lång tur. I Vadstena passerade vi 20 km och allt kändes toppen. Det hade rullat bra. Min bror Robert och hans barn dök upp utmed banan. Och sin vana trogen hejade han på oss som om det hängde på liv eller död. Tack för ditt engagemang. Jag upplevde att vi blev omcyklade av alla som startat i loppet - det skulle dock ändras senare hihihi. Vid första depån efter drygt 3 mil stannade vi käkade lite bulle, drack blåbärs soppa och lite saft. Fram tills nu hade inte jag några oronsmoln på himlen, men jag visste ju vad som väntade - backen upp på Omberg.

Depå nr 1. Galet många tappra kvinnor som snart skulle påbörja sin klättring upp på Omberg. Snygg Mickis i förgrunden.

Och denna backe, så himla lång och förrädisk. Just när man tror att den är slut svänger den för att bjuda på ytterligare en underskön 90 graders backe. Det sög i benen, det sög i huvudet. Det var oerhört frestande att kliva av cykel och börja gå. Ibland cyklade jag lika snabbt som andra gick, men skam den som ger sig. Upp kom jag. Högst upp väntade världens bästa team (team Mickis och team Lina). Lina uppmanade mig att köra med låga växlar för att leda bort all mjölksyra - det fanns en del av den varan i mina ben.

Uppe på Omberg bjöds vi på himmelsk natur. Det var också här jag blev påmind om att lyfta blicken och se mig omkring. Ha lite kul och känna på livet som cyklist. Ned för Omberg gick som en dans, jag är en supernova i nedförsbackar. Man kan säga att det är lite av min specialitet att rulla fort nedför.

Depån nr 2 kom som en välförtjänt fikapaus. Solen lyste och mer än hälften av banan var avklarad. Vi som inte klätt av oss tröjor eller byxor innan gjorde det nu. Med lite saltgurka och en första klunk av sportdryck i kroppen trampade vi oss vidare. Nu var vi i mycket gott mod.

Sträckan mellan depå nr 2 och depå nr 3 bara flög fram. Bra väg, medvind och nu kände jag att vi började nog cykla ikapp en del som kört om oss tidigare. Några kilometrar innan depå nr 3 fick vi dock smaka på svensk sommar. Stora regndroppar föll på oss. Men det var väl ingen fara. Det kunde ju inte bli som det var förra helgen. Sen kom haglet - och jag tänkte inte nedkyld en gång till!

Vi rullade in på depå nr 3 blöta och något tilltuffsade. Här skulle min godaste belöning ätas - min BIG CORNY. Oj oj oj vad gott det var. Den gjorde nog ingen nytta energimässigt, men det var en liten belöning jag ville ge mig själv.

Blöt med ändå lycklig över att vara där

När vi rullade ut från den sista depån hade det slutat regnat. Solen kom fram som för att ge oss lite hopp inför de sista två milen. För visst behövdes det. Det kändes som om vi alla (då menar jag alla kvinnor) var lite tagna och negativt påverkade av regnet som föll. Det som slog mig här var att trots att takten inte var så hög som innan, fortsatte vi att cykla om massor av damer. Min lilla tävlings fjompa i mig njuter av sånt här : )

När det var 5 km kvar kändes det i hela kroppen att jag genomfört något för mig väldigt stort. Så fort Lina cyklade upp jämsides med mig och sa att jag var bra, var fulgråten nära. På upploppet inne i Motala var det mycket av människor och helt plötsligt kändes det som om jag skulle kunna cyklat ett varv till. Den känslan fanns kvar i 3 sek för sedan fick jag kramp i låret. Trots detta spurtade Mickis och jag ända in i mål!

Klockan visar en viss felmarginal på klockan gällande sträckan, men jag lovar er det var 100 km, men tiden stämmer. Jag mätte bara cyklad tid och då blev tiden 4 h 7 min. Totaltid med stopp blev 4 h 33 min. Jag är mycket nöjd med min tid. Vi hade planerat att det skulle ta någonting mellan 5 h och 5,5 h.  Inne i mål mötte hela härliga familjen upp + min pappa. Det betydde mycket att han var kvar för att se mig gå i mål. När jag mötte min man och framför allt mina barn kände jag mig tok stolt. Jag vill ju visa dem att man ska vara aktiv och att man med förberedelse går i mål. Lika mycket som jag gör detta för min skull, gör jag det för dem. För att förhoppningsvis leva lite friskare och längre.

Visst är den fin - en medalj av fyra tagna

Det är något visst när man kommer i mål. Jag gråter alltid, fulgråter. Ni vet när man gråter, skrattar och samtidigt är astrött. Jag blir så himla blödig. Förmodligen blir det såhär för att jag inte tror att jag ska klara av det jag haft framför mig och när jag klara av det blir jag helt tom och tok impad av mig själv. Ni vet lite Rocky känsla...

Jag kan inte skriva detta inlägg utan att rikta en riktigt jäkla svettig kram till mina medcyklare - Mickis och Lina. Tack Mickis för att du ställer upp på alla dessa grejer med mig. Utmaningar av detta slag vill jag göra med dig hela livet ut. Kanske resa till andra länder och cykla/ jogga? Tack Lina för att du blivit en riktigt god vän till mig, som puschar mig lite extra när det behövs. Du vet exakt vad som behöver sägas och när det ska sägas. Jag ser fram emot de resterande tre grenarna med dig och även andra utmaningar i framtiden.