Med ganska tunga och stumma stockar i benen tog jag mig ut på min måndags träning. Vi skulle åka hem till JKPG vilket medförde att träningen fick genomföras med disciplin kl 08.00 på morgonen. Tänke gå runt banan, men efter ca 500 meter tänkte jag: "för tusan, jag kan nog springa lite" och så lunkade jag runt banan. Anledningen till att gå-tanken hade slagit rot i min skalle var för att jag under söndagen praktis taget varit orörlig. Mannen min körde både mark- och luftservicen hemma, han är världens bästa supporter.
Om Midnattsloppet var min största psykiska utmaning hitintills (inom löpning) var dagens pass den största fysiska ansträngningen jag någonsin känt i hela mitt liv. Vissa delar av kroppen var helt enkelt inte med på banan. Vissa delar, som typ benen, var fortfarande på min dröm-massage-bänk. Jag kände att detta pass kunde komma att ta hur lång tid som helst.
Fast efter en stund var det lite skönt i benen. Jag nästan kände hur mjölksyran och träningsverken från lördagens utmaning bara rann av mig. Tyvärr valde kroppen att stelna till helt och hållet efter 6 h i bilen. Blir till att stretcha lite ikväll med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar