Gjorde igen 1 mil - med råge

11,2 km - 1h någonting (5 km 39 min, 10 km 1 h 24 min)
Ja egentligen har jag råkoll på tiden, men det tog så hilma långtid att jag bestämt mig för att inte hänga upp mig på det! Men mina första 5 km gick på 39 min, vilket är en bra tid om man heter Katarina.

Ja, det var tänkt att jag skulle springa 10 km, men det blev lite längre. Jag gav mig iväg vid halv nio på morgonen bara för att det inte skulle vara as varmt (att springa när det är varmt är ingen hit för mig.) Slingan gick runt stallet och hem igen. Helst vill jag springa från A till B, men på grund av lite andra aktiviter under dagen var det detta upplägg som funkade bäst.

När jag rundade stallet hade jag avverkat 6,5 km och jag visste och tänkte nog också högt: shit vad långt det är hem nu. Där och då fick de negativa tankarna fäste i huvudet. Det var varmt, jag hade ingen keps på hjässan och jag vätskan jag hade med mig var ljummen nu, blä!

De sista 5 km var mycket tunga för att utrycka mig korrekt. As jobbiga, dö tråkiga, tok svåra - för att inte använda alla svordomar jag istället skulle vilja använda. När jag passerade 10 km och fortfarande inte var hemma kändes livet hopplöst...varför, varför denna hetta?

När jag kom hem fick jag kallt vatten som jag i praktiken hällde över mig - där och då kom belöningen. Att få känna mig levande i nuet. Det kalla som rinner ut med ryggen, saltet som rinner över läpparna, andningen saktar ned igen och känslan av att jag gjorde det igen. Wow jag gjorde det igen. Det var inte lika hilma stormade som vid Midnattsloppet med gråt och allt det där. Utan nu var det lite mer som: jepp, check - WOWO jag gjorde det igen! Klapp på axel på mig.

Jag gick ju en del under denna tur, men när jag hade passerat 10 km kunde jag fortfarande jogga. Det kunde definitivt inte göra efter Midnattsloppet. Ja, 10 kilometrarna blir väl vardags föda de också...