Löpning i John Bauers spår

Löpning 5 km - 41 min (uppförsbacke, uppförsbacke, aldrig nedför)
Idag har jag joggat i skogar där jag är uppvuxen, på Öxnegården i Huskvarna. Ja, jag är ju inte född i skogen (även om man kanske kan tro det ibland), men vi var i det område där jag är spenderade mina 10 första år - Öxnehaga.

Det var med stor förväntan som jag tog Daniel dit. Framför mig såg jag mina barndoms skogar, tallar och sagolika delar i skogen som liknade de delar som John Bauer har illustrerat i "Tomtar och troll". Med oss hade vi mina föräldrar och två av våra barn + kusinen Max. Toppen med mor och far som barnvakt och så fick barnen komma ut i skogen lite - hur bra som helst.

Vi började sakta med lite uppvärmning. Vi gick tillsammans och skulle skiljas åt när väl löpningen skulle påbörjas. Sedan skulle Daniel vända i mål för att möta upp mig på slutet.

Hur fint som helst!

Höga fina tallar. Här skiljs vi åt och vi var här lyckligtvis ovetande av vad som skulle komma.

Det som kom att utspelas nu var en 5 kilometare som gud glömde...eller någon annan mörk kraft byggde. Det gick upp, upp, upp aldrig ner. Stigningarna var hemska. Mitt där under min runda började jag ifrågasätta vad det var jag höll på med, kanske jag skulle bli fågelskådare istället eller trädskådare. Efter två kilometer var jag redo att sätta mig ner och gråta. Benen var tomma och huvudet förbannat...massor av negativa tankar.

Det jag gjorde var att ladda om, tänkte att ja ja jag får ta mig runt i alla fall. Så jag gick i backarna (vilket nästan var helatiden), joggade på rakorna och lullade i de få nerförsbackar som banan bjöd på. Jag passade på och ta lite kort med!

Urskog

Sagolika miljöer

Misstänker starkt att en frustrerad löpare tagit ut sina negativa tankar på detta stackars träd...för det var galet mycket backar!

Ungefär vid trädstubben mötte Daniel upp mig, då var det ca 1 km kvar. Denna kilometer avnjöts nedför. Nedför, nedför!! Tyvärr är jag varken bra på att jogga uppför eller nedför...jag tycker att båda delarna är jobbiga på olika sätt. Med hem kom vi tills slut.

Jag drog mig till minnes att jag förmodligen aldrig sprungit 5:an på Öxnegården. Jag tror att jag sprang 3,7:an eller 2,5:an...för 5:an kändes inte på något sätt igen.

Öxegården ligger högt upp på Öxnehaga med underbar utsikt!

Fika-gänget när vi var klara

Barnen tränade på sitt sätt.

En reflektion: I Hälsingland är jag rädd för bjönar och vargar, men har aldrig sett någon. Däremot har jag sprungit på älg på Öxnehaga, flera gånger. Både tjur och ko med kalv. Men här känner jag mig inte alls rädd...ingen logik alls!

Nästa år kommer jag igen till denna hemska 5:a - och då ska det gå snabbare och lättare!