Japp idag var det dags att spränga gränserna, att förfylla fötterna en längre sträcka bort från den trygga vrån. Med mig idag hade jag Pysse, min stor trygghet i uthållighetsträsket. Enligt schamt (mitt älskade schema) var det dags att löpa 6-7 km.
Vi började i skogen och det kändes okej. Vidare drog vi ut på det hårda underlaget och det kändes fortfarande okej. Visst flåsade jag och emellanåt hade jag svårt att höra vad Pysse sa för jag andades så högt...men överlag kändes allt okej.
Det började inte suga i benen ordentligt förren efter 5,5 km. Inte så konstig för att det var nu dags att flytta den berömda spärren. De sista kilometrarna var tunga men de genomfördes och vi gick i mål. Rundan fick sig en extra kick av att vi träffade på en tjej med familj som tidigare veckan tagit sig runt milen för första gången, sånt sporrar ju. Så grattis Y.
Nu såhär på kvällen gör det mest ont överallt magen, ryggen, låren och armarna...men sinnet är lätt ;).
På måndag är det dags för backisar...
Det är här och nu det passar att fälla en liten tår. Så jag gör det - men ler lite samtidigt.
SvaraRaderaTårar och svett det är nästan samma sak ;)
SvaraRadera