SJUK - nej inte nu!

Jag kan bli dålig vilken dag som helst, bara inte idag, imorgon eller på fredag! Gissa vad? Igår kväll klättrade de små äckliga bacillerna in i min kropp och bröt ned mitt försvar med en round-kick. Känner mig golvad, tok snorig, tungt huvud, stukad själ, riktigt trött och allt det andra som man känner när man åker på höstens första förkylning.

Barnen hann vara på dagis i 2 h och sedan var de smittade av någon sorts super bakterier. Jag skyller mer än gärna på dagis när det gäller sjukdomar som kommer hem till vårat annars så friska, luftiga och härliga hem :)

Anledningen till att jag just nu inte kan vara sjuk är att imorgon börjar jag mitt nya arbete. Morgondagen är fullbokad med massa hej och hälsnings-möten, praktiska saker som ska lösas och andra viktiga saker som man avsatt just torsdagen till för min skull. Om jag inte kommer upp ur sängen imorgon kommer...jag vet inte. Å andra sidan har man ju inte lust att hälsa på någon som är smittade av den fasansfulla smittan - snorinfektion.

Hoppas natten gör underverk! Är det någon som sitter på en mirakelkur som avhjälper eller bara tillfälligt gör om mig till människa maila gärna eller gör ett inlägg på bloggen - jag är deperat!

Behagliga fotbollsplaner

4,7 km + 10 intervaller på fotbollsplan
Idag följde Isabell med på mitt tränings schema. Det är ju riktigt kul att vara två, även om jag fortfarande inte kan prata under tiden jag joggar. Ända sedan jag fått ett schema samt att det varit semester har måndagsträningen avstannat lite. Men vem vet kanske de andra har lust att hänga på även på mitt schema.

I allafall. Jag joggade ned till Isa och sedan jobbade vi oss upp på "tippen". Uppe på "tippen" ska det finnas en fotbollsplan som enligt min man möjligtvis skulle kunna vara en fullstor plan. Fullstor var den inte men det fick duga. Fram till fotbollsplanerna kändes joggingen relativt lätt. Jag tycket att vi höll ett bra temop och det kändes skönt i kroppen. Backarna tuggades genom och vägen upp dit bjöd inte på så många nedförsbackar.

Vi körde 10 långsidor i högre hastighet och joggade lugnt på kortsidorna. De fem varven gick förvånadsvärt lätt. Jag hade till och med hade energi kvar att jogga hem till Isa och sedan vidare hem till mig.

Hela passet kändes lite som: ja ja jag kommer att ta det här - jag joggade ju 11,2 km i lördags! Jag känner att nu har kan jag nog pressa mig utanför min komfort-zon och möjligen även med hjälp av lite viktnedgång - jogga lite snabbare! Jag vet ju nu att jag tar mig runt en längre sträcka vilket betyder att jag kan öka på kortare sträckor - jag tycker att det låter logiskt!

Nytt arbete i veckan som kommer!

Ja, jag ska snart avsluta min föräldrarledighet för att börja arbeta igen. 11 månder till ända...känns ju lite sorgligt, men jag vet ju att skruttan kommer få det super bra med sin pappa också. Nu är det dags för mig att gå upp tidigt, komma hem vid 18-tiden och leka lite för att sedan sova.

Det roliga i kråksången är att jag har fått nytt jobb. Det är ett steg uppåt med mer ansvar, vilket blir en kul utmaning för mig. Det innebär ju också i sin tur att min träning måste anpassas mer till yttreförhållanden. Under föräldarledigheten har ju mannen ställt upp på alla mina upptåg. Nu kommer inte den friheten iform av tid att finnas på samma sätt. Nu måste träningen göras på vissa tider och kan inte skjutas hit eller dit. Det kommer bli en ordentlig utmaning.

Det som jag har till min fördel är att jag tränat minst 3 ggr i veckan sedan 2 jan 2011 så jag borde vara ordentligt beroendet av min träning nu.

Det finns ju fler än jag som jobbar och tränar samtidigt :)

Gjorde igen 1 mil - med råge

11,2 km - 1h någonting (5 km 39 min, 10 km 1 h 24 min)
Ja egentligen har jag råkoll på tiden, men det tog så hilma långtid att jag bestämt mig för att inte hänga upp mig på det! Men mina första 5 km gick på 39 min, vilket är en bra tid om man heter Katarina.

Ja, det var tänkt att jag skulle springa 10 km, men det blev lite längre. Jag gav mig iväg vid halv nio på morgonen bara för att det inte skulle vara as varmt (att springa när det är varmt är ingen hit för mig.) Slingan gick runt stallet och hem igen. Helst vill jag springa från A till B, men på grund av lite andra aktiviter under dagen var det detta upplägg som funkade bäst.

När jag rundade stallet hade jag avverkat 6,5 km och jag visste och tänkte nog också högt: shit vad långt det är hem nu. Där och då fick de negativa tankarna fäste i huvudet. Det var varmt, jag hade ingen keps på hjässan och jag vätskan jag hade med mig var ljummen nu, blä!

De sista 5 km var mycket tunga för att utrycka mig korrekt. As jobbiga, dö tråkiga, tok svåra - för att inte använda alla svordomar jag istället skulle vilja använda. När jag passerade 10 km och fortfarande inte var hemma kändes livet hopplöst...varför, varför denna hetta?

När jag kom hem fick jag kallt vatten som jag i praktiken hällde över mig - där och då kom belöningen. Att få känna mig levande i nuet. Det kalla som rinner ut med ryggen, saltet som rinner över läpparna, andningen saktar ned igen och känslan av att jag gjorde det igen. Wow jag gjorde det igen. Det var inte lika hilma stormade som vid Midnattsloppet med gråt och allt det där. Utan nu var det lite mer som: jepp, check - WOWO jag gjorde det igen! Klapp på axel på mig.

Jag gick ju en del under denna tur, men när jag hade passerat 10 km kunde jag fortfarande jogga. Det kunde definitivt inte göra efter Midnattsloppet. Ja, 10 kilometrarna blir väl vardags föda de också...

Underbara torsdag

Började dagen men den låångg och mycket smärtsam promenad - 8 km. Jag passade på att gå hem från verkstan efter att jag lämnat in bilen på lagning idag på morgonen - det skulle jag alrig gjort. Eller det kunde jag har gjort med glädje om jag valt rätt sorts skor.

Skorna jag hade på mig köptes på Löplabbet i vintras...de har ju funkat lite sisådär...tänkt att jag kan ju gå i dem i alla fall. Men det kunde jag inte. Efter endast 2 km började en brännade smärta under främre trampdynan. Det kändes som foten glödde...gå på glödande kol - tjena, mina fotsulor kändes om hela havet brinner. Men jag bet ihop och tänkte att det blir nog bättre.

Någonstans vid brandstationen börjar jag undra om jag ska sätta mig ner några timmar och bara massera de så stackarna - då var det ca 3 km kvar. Väl i centrum höll jag på att rina Daniel och säga: Packa in ungarna och kom och hämta mig för nu går jag inte en meter till! - då var det mindre än 1 km kvar. Men tog mig hem och har lovat mig själv att aldrig mer tro att ett par skor blir bättre bara för att...jag vem vet inte, inbara för att!

Men dagen avslutades med en underbar middag med bästa tjejerna Isa och Jenny. Vi tog nya bilen in till Sumpan och gick på resturang. Hade först tänkt Parma men där var det full. Gick istället till fiskresturangen Den goda maten! Räkor till förrätt och torsk, lax och tonfisk till huvudrätt - gott och väl avvägt.

Denna krabat åt vi inte. Den satt på bilen hela vägen hemifrån intill Sumpan, i allt från 50 km/h till 120 km/h. Det roliga var att i 120 km/h var hans sprön backåt slickade i färdriktningen. Snacka om starka och uthålliga ben!

Timbuktu rules

5,2 km
Sprang en runda idag som gick ut på landet lite. Upp mot Bro Lossa kyrka. Finns inte så mycket mer att skriva om den...bara det att jag aldrig mer ska springa tätt in på maten - skit dålig ide!

Rubriken är tagen för att just nu springer jag lite extra snabbt till Timbuktus låt: Resten av dit liv. Nu för tiden är inte farsoter att gräshopper ska komma och äta upp dina grödor. Den moderna varianten är att dina hårddiskar ska kracha för alltid! Han är grym på lyrik.

Kärleken till barnen...

...är så otroligt stark att den får mig att vilja leva lite mer, hela tiden. Lånar ett citat från DN 22/8 från Jan Bylund:

"Att få och ha barn är som att leva med hjärtat utanför kroppen resten av livet."

Backisar i backen

Backträning 3,8 km - 31 min
Idag gick det lätt. Läste i Runners world om olika löpstilar. En stil handlade om de som joggar lika snabbt som de går...ups det är ju jag!!! Rådet var att pressa sig själv lite mer, tro att man VERKLIGEN orkar att köra lite snabbare...och vet ni vad? Jag var lite snabbare idag. Jag orkade hela vägen, trots backintervaller på mitten av passet. Under alla löp-moment höll jag ett temp mellan 7.05-7.45/km...och ni vet ju att jag vill ju gärna ha en 7:a framför min takt (nörd, tönt - jag vet...).

Jag gjorde också en as larvig miss idag...men jag tror att jag gjorde den för att påminna mig om varför man har löpar strumpor. Jag glömde att sätta på mig "löpar-socksen". Oj, vad konstigt det kändes...ett I-lands problem, jag vet...jag ska inte älta det mer. Men nu och för alltid blir det "super-löp-strupor" på!

Bilden är från Aktiv fritid

Jag har ett nytt hemligt mål...och det är att springa 4 km på 30 min...jag vill, jag kan och jag kommer!

Vilodag

Idag har jag inte tränat. Jag har vilat, och hualigen vad skönt det har varit. Jag har inte legat på soffan, jag har fixat och fejat. 3 tvättmaskiner har det blivit. Så imorgon är alla träningskläder rena och redo att svettas ned. En ny spegel har flyttat in i hallen också, även målat lite på entrén med Mickis. Vidare har jag också varit och storhandlat. Det låter som mycket och det är det nog, men det har varit trevliga saker, ni vet vardagliga saker.

Veckans träning ser ut som följer: måndag - backarna ska bestigas, onsdag - 5 km lätt och lördag 10 km (igen). Jag ska alltså göra det igen - 10 km. Bäst att ta på mitt as snygga vätskebälte. Jag får nog ta och lägga upp en bild på mig och mitt snygga bälte. Hur ska ni andra lägga upp er vecka?

4,7 km löpning på Axamo

4,7 km - 39 min
Nu har vi kört vårt sista pass här nere i Småland. Det fick bli ett besök på Axamos sköna platta bana. Efter en hel dags regn igår var det lite av terreänglöpning mellan vattenpölarna, eller som en start i ett lopp. Ni vet man kryssar mellan de som är mindre snabba (typ jag). Banan var skön och jag höll emellanåt 7.15-7.45 tempo, vilket kändes skönt. Kanske är det så att även jag kommer orka hålla ett högre tempo snart :)!

Löpning i John Bauers spår

Löpning 5 km - 41 min (uppförsbacke, uppförsbacke, aldrig nedför)
Idag har jag joggat i skogar där jag är uppvuxen, på Öxnegården i Huskvarna. Ja, jag är ju inte född i skogen (även om man kanske kan tro det ibland), men vi var i det område där jag är spenderade mina 10 första år - Öxnehaga.

Det var med stor förväntan som jag tog Daniel dit. Framför mig såg jag mina barndoms skogar, tallar och sagolika delar i skogen som liknade de delar som John Bauer har illustrerat i "Tomtar och troll". Med oss hade vi mina föräldrar och två av våra barn + kusinen Max. Toppen med mor och far som barnvakt och så fick barnen komma ut i skogen lite - hur bra som helst.

Vi började sakta med lite uppvärmning. Vi gick tillsammans och skulle skiljas åt när väl löpningen skulle påbörjas. Sedan skulle Daniel vända i mål för att möta upp mig på slutet.

Hur fint som helst!

Höga fina tallar. Här skiljs vi åt och vi var här lyckligtvis ovetande av vad som skulle komma.

Det som kom att utspelas nu var en 5 kilometare som gud glömde...eller någon annan mörk kraft byggde. Det gick upp, upp, upp aldrig ner. Stigningarna var hemska. Mitt där under min runda började jag ifrågasätta vad det var jag höll på med, kanske jag skulle bli fågelskådare istället eller trädskådare. Efter två kilometer var jag redo att sätta mig ner och gråta. Benen var tomma och huvudet förbannat...massor av negativa tankar.

Det jag gjorde var att ladda om, tänkte att ja ja jag får ta mig runt i alla fall. Så jag gick i backarna (vilket nästan var helatiden), joggade på rakorna och lullade i de få nerförsbackar som banan bjöd på. Jag passade på och ta lite kort med!

Urskog

Sagolika miljöer

Misstänker starkt att en frustrerad löpare tagit ut sina negativa tankar på detta stackars träd...för det var galet mycket backar!

Ungefär vid trädstubben mötte Daniel upp mig, då var det ca 1 km kvar. Denna kilometer avnjöts nedför. Nedför, nedför!! Tyvärr är jag varken bra på att jogga uppför eller nedför...jag tycker att båda delarna är jobbiga på olika sätt. Med hem kom vi tills slut.

Jag drog mig till minnes att jag förmodligen aldrig sprungit 5:an på Öxnegården. Jag tror att jag sprang 3,7:an eller 2,5:an...för 5:an kändes inte på något sätt igen.

Öxegården ligger högt upp på Öxnehaga med underbar utsikt!

Fika-gänget när vi var klara

Barnen tränade på sitt sätt.

En reflektion: I Hälsingland är jag rädd för bjönar och vargar, men har aldrig sett någon. Däremot har jag sprungit på älg på Öxnehaga, flera gånger. Både tjur och ko med kalv. Men här känner jag mig inte alls rädd...ingen logik alls!

Nästa år kommer jag igen till denna hemska 5:a - och då ska det gå snabbare och lättare!

Resultat - nu kan det bara bli bättre!

Jag gick i mål som 6940:onde kvinnliga deltagare på Midnattsloppet. Efter mig hade jag hela 114 kvinnor som jagade mig och ville ha just min placering. Bilden nedan kan beskriva ganska väl hur få deltagare det var kvar som skulle hämta ut sin västa när jag väl var i mål. På bilden är det Mickis som hämtar våra väskor - jag orkade inte (latmasken i mig slog till med full kraft)

Mina kompisar som var med på loppet sprang väldigt snabbt, vissa på 47 min - helt galet snabbt! Bara till att säga grattis!

Om träd kunde springa...

Löpning 5 km - 44 min (om träd kunde springa skulle jag sprungit jätte snabbt idag)
Med ganska tunga och stumma stockar i benen tog jag mig ut på min måndags träning. Vi skulle åka hem till JKPG vilket medförde att träningen fick genomföras med disciplin kl 08.00 på morgonen. Tänke gå runt banan, men efter ca 500 meter tänkte jag: "för tusan, jag kan nog springa lite" och så lunkade jag runt banan. Anledningen till att gå-tanken hade slagit rot i min skalle var för att jag under söndagen praktis taget varit orörlig. Mannen min körde både mark- och luftservicen hemma, han är världens bästa supporter.

Om Midnattsloppet var min största psykiska utmaning hitintills (inom löpning) var dagens pass den största fysiska ansträngningen jag någonsin känt i hela mitt liv. Vissa delar av kroppen var helt enkelt inte med på banan. Vissa delar, som typ benen, var fortfarande på min dröm-massage-bänk. Jag kände att detta pass kunde komma att ta hur lång tid som helst.

Fast efter en stund var det lite skönt i benen. Jag nästan kände hur mjölksyran och träningsverken från lördagens utmaning bara rann av mig. Tyvärr valde kroppen att stelna till helt och hållet efter 6 h i bilen. Blir till att stretcha lite ikväll med.

Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag har fötter som orkar med mitt rännade och uppbärandet av min fylliga kropp!

Midnattsloppet - jag kom, jag segrade inte...men är ändå skit glad!

10 km - 1 h 24 min, genomsnitt 8.23 min/km
Ja då var det gjort, jag har sprunget Midnattsloppet, min första mil i moderna tid som trebarnsmor. Underbart! Så här var det:

Jag laddade underdagen med vila och lite lugn och ro. Middagen bestod av Kattas löparfisksoppa och Kattas löparpannkakor. Nu kan man tycka att soppa är helt okej, men pannakakor? Hur tänkte du nu? Men receptet är att äta mycket soppa och endast en pannkaka...då är allt toppen.

Med fulla magar och pimpade skor gick vi ned till stationen, trion från Bro, jag, Mickis och Pysse. I Barkaby hoppade nästa trio på, Johanna och Fredrik. Deras tredje person, Lisa, kom lite senare. Hon kom till Zinken 21.20 (första starten gick 21.30) direkt från Klubbmästerskap på Kungsängens golfklubb 36 hål. Johanna tycket jag så livrädd ut, och ska sanningen fram så var jag lite rädd. Ju närmre vi kom Södra station desto fler orangeklädda varelser gick på, den ena mer löpar aktig än den andre.

Väl framme gick vi till Konsum och köpte frukt och dryck, väskan lämnades in, mötte upp Lisa och bajamajorna besöktes, två gånger. Ja två gånger hann jag med innan det var dags att ställa sig i fållan.

Snart skulle vyn över Ringvägen vara någon helt annan!

Glada löpare på G, Pysse, Mickis, Jag och Fredrik

Johanna och jag

Min fålla hette 7a och var den grupp som startade sist. Jag hade förväntat mig ett gäng rultiga, pluvsiga löpare (som jag)...men gruppen bestod av ett gäng proffsiga eftersläntrare. Det släpptes nämligen ytterligare plaster en vecka innan start och dessa platser var natruligtvis i fålla 7a. Och alla vet ju att fint folk anmäler sent...eller? Ja alla såg mycket vältränade och proffsiga ut, smala slanka tjejer och trimmade killar. Men det fanns även de som hade några år på nacken och ett ur gulligt äldre par som gick banan runt hand i hand.

Varje gång en fålla släpptes iväg kom en puls av applåder ut med Ringvägen. Hur häftigt som helst.

Snart börjar det!

Nu kör vi, Lisa och jag

De första två kilometrarna avverkades nog lite för snabbt för mig, men det är svårt att hålla igen när man väl blir iväg släppt. Ni har ju tidigare läst om mina tankar kring upplägget, jag förkastade alla dessa i ett bräde. Lisa peppade mig att jogga så länga byxorna satt på, och så blev det. Jag joggade nästan hela tiden, gick i två backar samt gick vid vatten-stationerna. Jag såg inte så mycket av loppet - tyvärr, jag var alldeles fokuserad på att ta mig i mål. Loppet bjöd på underbar publik och fantasktisk underhållning, det uppfattade jag i perferin.

Det bästa var ändå när jag svängde in på Hornsgatan, det var 400 meter kvar till mål. Jag hade ont i ena knät, jumskarna ömmade och jag ville bara i mål. Helt plötsligt var jag ensam på gatan, Lisa hade lämnat mig för att spurta i mål. Själv ville jag se mig omkring, kolla in läget. Hjälp vad mycket människor stod ut med vägen, dubbla rader av glad och överförfriskade människor. Jag kände mig stark och spurtade de sista 150 metrarna. Jag vet inte om jag inbillade mig men jag tycket det kändes som om heja ropen ökade i takt med min fartökning (jag väljer att tro det i alla fall).

Väl i mål blev jag intervjuad av en man som tycket att jag hade bjudit på en härlig spurt. Jag flåsade mest i mikrofonen...

Med en banan och en medalj i hande haltade jag iväg mot kompisarna...jag grät av lycka. Inte bara hade jag tagit mig runt 10 km utan jag hade även gjort det 10 min marginal från den berömda linan i Björnsträgård. När vi passerade där sa killen i megafonen

nu hejar fram de sista löparna för om 10 min dras snöret

- där och då insåg jag att jag skulle klara det.

Glad och trött

Kan man ha den på kontoret? :)

Min underbara klocka
Jag vet att jag gjort detta själv och det är mina benen som tagit mig runt, men jag kunde aldrig har gjort detta utan det massiva stöd och engagemang som jag fått av så många människor, kända som okända. Tack för inläggen, smsen och alla lycka till kramar. Tack till alla er som sprungit i min takt, peppat mig och dragit min runt nya distanser.

Nu är det halv maran som gäller!

Mitt sista inlägg...

...som oerfarnen Midnattsloppslöpare. Nästa gång jag skriver kommer jag att vara en erfarenhet rikare, kanske till och med två erfarenheter rikare. Jag är nervös för allt. Att inte hinna in i tid (för de har visst stopp tider), kissa på mig, inte hitta till någon baja maja i tid, kräkas på upploppet, lukta svett, ramla, ramla på någon annan eller i värsta fall vara så nervös så jag inte tar mig till starten ens.

Upplägget, hur blir det med det? Ja jag kommer nog köra gå 1 min jogga 9 min. Känns som lagon upplägg för mig. Det gäller ju att inte haka på rusningen i början. Uppförsbackarna kommer jag tugga i mig som lördagsgodis och i nedförsbackarna kommer jag rulla.

Två pimpade gympa dojjor, redo att användas. Bidraget går till SOS-barnbyar och Rosabandet.