Igår stötte jag på en bekant som genom gått en så kallad gastric bypass. Hon opererades i september förra året om jag minns rätt. Hon hade tappat 40 kg och såg ut som en annan människa. Jag kände inte igen henne när hon glatt vinkade med handen och sa hej. Hon var natruligtvis smalare men såg också mycket piggare ut. Lite mer lyster i ögonen. Hon berättade att operationen är det bästa som hänt henne samtidigt som hon kan sakna vissa saker, som till exempel att ta om mat om den varit riktigt god. Det finns helt enkelt inte plats i hennes mage.
Tänk att ha gått ned 40 kg - vad underbart! Så lätt så lätt. Här kämpar jag med mina kilon och hon fullkomligen bara skiter ur sig sina. Det känns lite orättvist. Inte för att hon inte skulle fått operationen...men jag vill lixsom också skita ut mina kilon. Mötet med henna var blandat, jag kände mig nedstämd, för jag vill ju också att det ska gå så där fort.
Senare gick jag in på face book och hade två olika inlägg där jag fick peppande hejarop och genast känns det lite lättare att fortsätta slita. För visst skulle varit skönt om jag för 2 år sedan hade tackat jag till erbjudandet om opration jag med. Men nu valde jag en annan väg, lite längre, lite krångligare. Ska sanningen fram så vågade jag inte genomföra en operation. Lite feg är man ju!
Så nu ska jag kämpa vidare och längtar tills jag kan skriva - 40 kg, only 29 kg to go!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar