...så har super Lina anmält oss till halv Vättern - tjohoo! Att det står i väntan på bättre tider är kopplat till att jag varit sjuk och gått på penicillin för halsfluss. Men det ska väl inte hålla i sig ända till sommaren? Fast just nu känns det tröstlöst tråkigt för jag känner mig inte riktigt hundra...men snart så, då bövelns ska det åkas av. Jag ska åka till cykloteket och köpa cykel och helgerna ska gå åt till långpass på hojen.
Hepp, hepp, hepp
söndag 31 mars 2013
onsdag 20 mars 2013
Hjälp att hitta rätt
I måndags var jag på en chefsutbildning. Utbildningen ingår i en större satsning som min arbetsgivare genomför. Den är uppdelad i olika block och i måndags var det dags för "Feed back" och "Coachande samtal". Det går inte att understryka hur viktigt feed back är så väl på jobbet som privat.
Ni som känner mig vet ju att jag är en person som kan kastar mig ut i det okända utan att tänka efter. Jag har inga problem med att bjuda på mig själv och tycker om när det händer saker. Inför denna dag i måndags bestämde jag mig för att ta en roll som var lite till bakalutad, det är inte alltid som man orkar vara den där personen som hoppar på allt som ska hända. Min ide om att luta mig tillbaka höll i siså där 30 sek. Ämnet var ju så roligt och intressant att det var svårt att hålla tillbaka mitt engemang. I slutet av dagen ställde jag upp på ett coachande samtal som de andra deltagarna fick lyssna till och se hur vår "lärare" genomförde det. Ingen annan vill och jag kände att vem vill inte passa på att bli coachad av ett proffs och jag hade ett ämne som jag behövde lite hjälp med.
I bilen på vägen hem tänkte jag "-varför måste jag alltid". För lika kul som det är att kasta sig ut i det okända kan det vara energikrävande med mera. Hemma kom jag och min man fram till att detta är en del av min personlighet och det gäller att kunna acceptera och känna igen känslan och ibland tygla sig själv. Världen snurrar ju inte bara runt mig :).
På tisdagen träffade jag vår "lärare" från dagen innan och jag berättade om min tankar kring att alltid vara den person som alltid kastar sig ut och som ställer upp på diverse upptåg. Han förklarade att detta var en del i att mitt liv. Han sa också att det är det som ibland/ofta medför att det svänger från högt till lågt i mitt liv. Han har bara träffat mig vid tre olika tillfällen och kunde på denna tid göra en analys av min tillvaro som var mitt i prick. Han sa också att befinna sig i högt och lågt är att befinna sig mitt i livet. Att det är där det händer. Mitt i livet är inte att sitta still i skugga, utan mitt i livet för mig är att befinna mig i smeten och smeta på!!!Jag blev så himla glad över detta klargörande som han hjälpe mig och det känns som om jag växt 1 meter.
Ni som känner mig vet ju att jag är en person som kan kastar mig ut i det okända utan att tänka efter. Jag har inga problem med att bjuda på mig själv och tycker om när det händer saker. Inför denna dag i måndags bestämde jag mig för att ta en roll som var lite till bakalutad, det är inte alltid som man orkar vara den där personen som hoppar på allt som ska hända. Min ide om att luta mig tillbaka höll i siså där 30 sek. Ämnet var ju så roligt och intressant att det var svårt att hålla tillbaka mitt engemang. I slutet av dagen ställde jag upp på ett coachande samtal som de andra deltagarna fick lyssna till och se hur vår "lärare" genomförde det. Ingen annan vill och jag kände att vem vill inte passa på att bli coachad av ett proffs och jag hade ett ämne som jag behövde lite hjälp med.
I bilen på vägen hem tänkte jag "-varför måste jag alltid". För lika kul som det är att kasta sig ut i det okända kan det vara energikrävande med mera. Hemma kom jag och min man fram till att detta är en del av min personlighet och det gäller att kunna acceptera och känna igen känslan och ibland tygla sig själv. Världen snurrar ju inte bara runt mig :).
På tisdagen träffade jag vår "lärare" från dagen innan och jag berättade om min tankar kring att alltid vara den person som alltid kastar sig ut och som ställer upp på diverse upptåg. Han förklarade att detta var en del i att mitt liv. Han sa också att det är det som ibland/ofta medför att det svänger från högt till lågt i mitt liv. Han har bara träffat mig vid tre olika tillfällen och kunde på denna tid göra en analys av min tillvaro som var mitt i prick. Han sa också att befinna sig i högt och lågt är att befinna sig mitt i livet. Att det är där det händer. Mitt i livet är inte att sitta still i skugga, utan mitt i livet för mig är att befinna mig i smeten och smeta på!!!Jag blev så himla glad över detta klargörande som han hjälpe mig och det känns som om jag växt 1 meter.
Jag befinner mig mitt i livet och det är där jag ska vara!
torsdag 14 mars 2013
Sjukstuga
I den här veckan här veckan har jag genomfört en viktig konferens, jag fick bara inte bli sjuk. Vad hände då dagen efter konferensen - jag blev sjuk. Lite oundvikligt då barnen varit krassliga sedan helgen. Så nu blir det till att vara hemma resten av veckan. Usch...
söndag 10 mars 2013
En tur till badhuset
Efter vasan har det varit ganska långsamt tempo. Jag har försökt att aktivera mig men det har varit begränsat på grund av en oerhört känslig liten sak som kallas svanskota. Jag har inte kunnat sitta längre stunder (bra i och för sig), jag har inte kunnat ligga ordentligt och inte heller träna ordentligt. Men idag har det känts bättre än på länge.
Jag vilade en vecka efter vasan sedan har det blivit lite crosstrainer och vattengympa. Hela tiden har jag haft ont och käkat smärtstillande. Idag träffades Lina och jag för att simma på badhuset och det gick riktigt bra. Det kanske håller på att vända efter kraschen under tjejvasan. Totalt idag blev det 1,1 km blev det + 10 min vattentramp.
Jag simmar ju med kompisen Lina och hon är ju grymt snabb och ser galet proffsig ut. Hon kör med badmössa och snygga glasögon. När jag är med henne kör jag också med badmössa, för det känns liksom okej, jag hänger ju med en riktigt simmare, men när jag kör själv vågar jag inte det. Så när är det okej att köra med badmössa? Löpar byxor kan man, läste jag på Marathonmia's blogg, när man kan löpa i en minut...och jag kan ju springs en minut så tajta löpare byxor har jag...och jag kan ju nästa crawla så kanske det är grejen som gör att det är helt ok med badmössa...
Jag vilade en vecka efter vasan sedan har det blivit lite crosstrainer och vattengympa. Hela tiden har jag haft ont och käkat smärtstillande. Idag träffades Lina och jag för att simma på badhuset och det gick riktigt bra. Det kanske håller på att vända efter kraschen under tjejvasan. Totalt idag blev det 1,1 km blev det + 10 min vattentramp.
Jag simmar ju med kompisen Lina och hon är ju grymt snabb och ser galet proffsig ut. Hon kör med badmössa och snygga glasögon. När jag är med henne kör jag också med badmössa, för det känns liksom okej, jag hänger ju med en riktigt simmare, men när jag kör själv vågar jag inte det. Så när är det okej att köra med badmössa? Löpar byxor kan man, läste jag på Marathonmia's blogg, när man kan löpa i en minut...och jag kan ju springs en minut så tajta löpare byxor har jag...och jag kan ju nästa crawla så kanske det är grejen som gör att det är helt ok med badmössa...
måndag 25 februari 2013
Vad hände under tjejvasan?
Ja vad hände under tjejvasan? Vad var det som gjorde att jag inte nådde hela vägen fram, varken med tjejvasan eller med tjejklassikern? Vi kan väl börja någonstans vid tjejvättern.
Tjejvättern - 100 km
Vi cyklade 100 km tillsammans. Det var kul och jag kommer inte riktigt ihåg hur trött jag var. Jag minns att jag sov dåligt efter loppet. Träningsverken i benen var ett otroligt skönt kvitto på att jag hade fått jobba. Träningen inför cyklingen hade byggt upp genom långpass under helgerna och något pass i veckan. Alltså var det ingen extrem träning som föranledde att vi tog oss runt 100 km.
Tjejsim - 1 km
1 km simning - kändes aldrig som en utmaning. 1 km simning har jag gjort hundra gånger i bassäng, och visst detta skulle ske i öppen vatten med lite motström, men det skulle gå. Det viktiga var ju att komma i mål. Det tog 33 min och jag var nästan besviken över att det hela var över så fort.
Tjej - Lidingö loppet - 10 km
Ett lopp som jag bävat över pga min onda häl. Hade intensiv behandlat foten för flera tusentals kronor under sommaren utan märkbart resultat. Jag skulle bara runt, inte mer, men oj vad ont jag fick. Grät de sista fyra kilometrarna av smärta. Men en mil hade jag gjort innan det skulle gå och det gjorde det.
Tjejvasaloppet - 30 km
Har aldrig stått på längdskidor i inför detta lopp. Köpte skidor i november och började ganska omgående att försöka ta mig runt spåret i Bålsta. Tyvärr hade jag nästan alltid problem med vallen vilket gjorde att det inte blev många kilometrar med flyt. Skippade teknikkursen som jag ville åka på. Mot slutet inför loppet slogs vi här hemma mot baciller och virus - allt på en gång. Samtidigt gick jag in i en väldigt stressig period på jobbet med mycket dåligt samvete om att inte vara hemma tillräckligt och inte träna tillräckligt inför loppet.
Hur skulle det då gå? Jag bröt efter 15 km. Jag bröt för att jag av trötthet ramlade i en backe och slog i ryggen och svanskotan så illa att det kändes för övermäktigt att fortsätta. Jag hoppade av loppet i Läde, då var det 15 km kvar till mål.
När vi kom upp till Mora på fredagen kändes allt super bra. Kände mig dock lite orolig och nervös över vädret, jag hade ju av erfarenhet haft problem med vallen när temperaturen låg runt nollan. Så för att ta det säkra före det osäkra tog jag och lämnade in mina skidor till proffsen för att rengöra och valla skidorna för den netta kostnaden av 650 kr. Nu skulle det gå, nu var det ju proffs som skulle se till att jag skulle ha skidor som funkade mellan Oxberg och Mora.
Vi skulle först starta kl 11:30 så morgonen var lugn och skön. En ordentlig frukost och sedan skjuts av Krister till starten. Vid starten var det massor av tjejer som såg så där super proffsiga ut. Jag kände mig lite fel placerad men jag fokuserade på att bara ta mig runt. Målet skulle stänga kl 18:30 så jag hade hela dagen på mig. Lina gick iväg för att få sina skidor vallade och vi bestämde att vi skulle ses vid start fållan.
Lina kom strax innan vi skulle starta och vi gick in i fållan. Lina och jag hade olika förutsättningar och mål med detta lopp så vi bestämde att köra var för sig. Om Lina orkade skulle hon möta upp mig och åka den sista biten med mig en gång till. Super Lina. Redan när jag satte på mig skidorna kände jag att "oj vad halt det var". På väg upp till kontrollen i Oxberg fick vi alla känna på snö sörja och is. Men jag tänkte att det var nog bara såhär i början, spåren kommer nog bli bättre när det är lite glesare mellan oss damer.
Det gick mkt uppför och mkt nedför. Jag som inte åkt nedför på mina träningspass fick lära mig ploga in action så att säga. När min klocka passerat 5 km hade jag varit ute i 1 timme, det här var ju löjligt. Spåren var värdelösa, det fanns inga spår helt enkelt. Det var halt och jag hade noll fäste - helt galet! Alla fick slita, jag ramlade några gånger och det var antingen när jag var stilla stående eller på väg uppför. Vid ett tillfälle var jag tvungen att fråga en medlöpare om det var meningen att det skulle vara såhär. Hennes svar bekräftade för mig att det verkligen inte var såhär det skulle vara.
I Hökberg tog jag bulle, vatten och blåbärssoppa. Mitt psyke var nere på noll, men jag lyckades i alla fall tänka, "nästa Eldris och där bestämmer jag vidare". I Hökberg vallade jag om för andra gången, det hjälpte föga. Jag ringde även Daniel med gråten i halsen - det var ju inte såhär jag hade tänkt mig.
Efter Hökberg kommer det en del ordentliga nedförsbackar. Jag gick ned för vissa och plogade i andra. Plogning tar så mycket på låren, något jag inte tränat så mycket på. I en ganska brant backe tog kraften slut och jag slog omkull med en sådan smäll att jag slog i både ryggen och rumpan. Jag kände när jag låg på marken att jag var kall och blev rädd för en sekund att någon annan skulle köra på mig. Men jag ställde mig upp och försökte att inte känna efter så mycket. Jag bestämde mig för att dra ned på takten ordentligt och ta det extremt lugnt. Sagt och gjort så kände jag att det vara bara att börja om från början igen, ett skidtag åt gången, ett i taget, ett i taget...
100 meter innan stationen i Läde ramlade jag igen och en tjej sprang fram till mig för att hjälpa mig. Då brast det för mig, ont i ryggen och jag kunde knappt ställa mig upp pga av värken i svanskotan. Jag hade också nu en sprängande huvudvärk och det gjorde mig såklart orolig. Jag blev erbjuden att sitta ned med dem en stund, jag blev erbjuden korv och lite sprit, som jag vänligt tackade nej till. De var verkligen att härligt gäng som satt där och hejade och grillade korv. Men jag ville bara hem, idag hade jag gärna stannat en stund, men då vill jag bara kliva av och komma hem. Jag blev upphämtad av en skoter och en läkare undersökte mig. Jag blev upphämtad av Lina och Krister. Lina hade gått i mål och var på väg till Eldris för att möte upp mig, men det gick inte, för jag hade så ont.
Idag har jag semester med barnen och jag funderar naturligtvis på varför jag inte kom längre. Hade banan varit bättre och inte så sladdrig och isig hade jag kommit i mål, jag hade fått kämpa, men jag hade kommit i mål. Men nu var banan i värsta tänkbara skick och jag fick jobba mycket med de mindre musklerna och mycket energi gick till att helt enkelt hålla sig upprätt. Att min träning inte varit kontinuerlig spelar säkert också in, men bättre uthållighet och styrka hade jag nog klarat mig lite längre.
Så hur ska jag göra nästa gång - för visst måste det bli en nästa gång? Jag kan ju inte låta denna gång ned slå mig. Jag ska träna under usla förhållande, läggs in mer långpass och framför allt åka iväg på en träningshelg där jag får lära mig tekniken från grunden och där man får lära sig allt om valla. Jag ska valla mina skidor själv och dessutom ha med mig valla ut i spåren.
Jag har fruktansvärt ont i svanskotan. Kan inte sitta eller ligga på något bra sätt. Funderar allvarligt på om jag ska ta barnens badring och sitt på på jobbet imorgon....Vet inte hur jag ska ta mig genom alla sittanden möten. Någon fruktansvärd träningsvärk har jag inte, visst känns det att jag åkte 15 km men jag har inte galet ont. Musklerna känns dock trötta och mörbultade. Har faktiskt börjat surfa runt lite på cykel sidor för att kolla efter en ny cykel.
Tjejvättern - 100 km
Vi cyklade 100 km tillsammans. Det var kul och jag kommer inte riktigt ihåg hur trött jag var. Jag minns att jag sov dåligt efter loppet. Träningsverken i benen var ett otroligt skönt kvitto på att jag hade fått jobba. Träningen inför cyklingen hade byggt upp genom långpass under helgerna och något pass i veckan. Alltså var det ingen extrem träning som föranledde att vi tog oss runt 100 km.
Tjejsim - 1 km
1 km simning - kändes aldrig som en utmaning. 1 km simning har jag gjort hundra gånger i bassäng, och visst detta skulle ske i öppen vatten med lite motström, men det skulle gå. Det viktiga var ju att komma i mål. Det tog 33 min och jag var nästan besviken över att det hela var över så fort.
Tjej - Lidingö loppet - 10 km
Ett lopp som jag bävat över pga min onda häl. Hade intensiv behandlat foten för flera tusentals kronor under sommaren utan märkbart resultat. Jag skulle bara runt, inte mer, men oj vad ont jag fick. Grät de sista fyra kilometrarna av smärta. Men en mil hade jag gjort innan det skulle gå och det gjorde det.
Tjejvasaloppet - 30 km
Har aldrig stått på längdskidor i inför detta lopp. Köpte skidor i november och började ganska omgående att försöka ta mig runt spåret i Bålsta. Tyvärr hade jag nästan alltid problem med vallen vilket gjorde att det inte blev många kilometrar med flyt. Skippade teknikkursen som jag ville åka på. Mot slutet inför loppet slogs vi här hemma mot baciller och virus - allt på en gång. Samtidigt gick jag in i en väldigt stressig period på jobbet med mycket dåligt samvete om att inte vara hemma tillräckligt och inte träna tillräckligt inför loppet.
Hur skulle det då gå? Jag bröt efter 15 km. Jag bröt för att jag av trötthet ramlade i en backe och slog i ryggen och svanskotan så illa att det kändes för övermäktigt att fortsätta. Jag hoppade av loppet i Läde, då var det 15 km kvar till mål.
När vi kom upp till Mora på fredagen kändes allt super bra. Kände mig dock lite orolig och nervös över vädret, jag hade ju av erfarenhet haft problem med vallen när temperaturen låg runt nollan. Så för att ta det säkra före det osäkra tog jag och lämnade in mina skidor till proffsen för att rengöra och valla skidorna för den netta kostnaden av 650 kr. Nu skulle det gå, nu var det ju proffs som skulle se till att jag skulle ha skidor som funkade mellan Oxberg och Mora.
Vi skulle först starta kl 11:30 så morgonen var lugn och skön. En ordentlig frukost och sedan skjuts av Krister till starten. Vid starten var det massor av tjejer som såg så där super proffsiga ut. Jag kände mig lite fel placerad men jag fokuserade på att bara ta mig runt. Målet skulle stänga kl 18:30 så jag hade hela dagen på mig. Lina gick iväg för att få sina skidor vallade och vi bestämde att vi skulle ses vid start fållan.
Lina kom strax innan vi skulle starta och vi gick in i fållan. Lina och jag hade olika förutsättningar och mål med detta lopp så vi bestämde att köra var för sig. Om Lina orkade skulle hon möta upp mig och åka den sista biten med mig en gång till. Super Lina. Redan när jag satte på mig skidorna kände jag att "oj vad halt det var". På väg upp till kontrollen i Oxberg fick vi alla känna på snö sörja och is. Men jag tänkte att det var nog bara såhär i början, spåren kommer nog bli bättre när det är lite glesare mellan oss damer.
Det gick mkt uppför och mkt nedför. Jag som inte åkt nedför på mina träningspass fick lära mig ploga in action så att säga. När min klocka passerat 5 km hade jag varit ute i 1 timme, det här var ju löjligt. Spåren var värdelösa, det fanns inga spår helt enkelt. Det var halt och jag hade noll fäste - helt galet! Alla fick slita, jag ramlade några gånger och det var antingen när jag var stilla stående eller på väg uppför. Vid ett tillfälle var jag tvungen att fråga en medlöpare om det var meningen att det skulle vara såhär. Hennes svar bekräftade för mig att det verkligen inte var såhär det skulle vara.
I Hökberg tog jag bulle, vatten och blåbärssoppa. Mitt psyke var nere på noll, men jag lyckades i alla fall tänka, "nästa Eldris och där bestämmer jag vidare". I Hökberg vallade jag om för andra gången, det hjälpte föga. Jag ringde även Daniel med gråten i halsen - det var ju inte såhär jag hade tänkt mig.
Efter Hökberg kommer det en del ordentliga nedförsbackar. Jag gick ned för vissa och plogade i andra. Plogning tar så mycket på låren, något jag inte tränat så mycket på. I en ganska brant backe tog kraften slut och jag slog omkull med en sådan smäll att jag slog i både ryggen och rumpan. Jag kände när jag låg på marken att jag var kall och blev rädd för en sekund att någon annan skulle köra på mig. Men jag ställde mig upp och försökte att inte känna efter så mycket. Jag bestämde mig för att dra ned på takten ordentligt och ta det extremt lugnt. Sagt och gjort så kände jag att det vara bara att börja om från början igen, ett skidtag åt gången, ett i taget, ett i taget...
100 meter innan stationen i Läde ramlade jag igen och en tjej sprang fram till mig för att hjälpa mig. Då brast det för mig, ont i ryggen och jag kunde knappt ställa mig upp pga av värken i svanskotan. Jag hade också nu en sprängande huvudvärk och det gjorde mig såklart orolig. Jag blev erbjuden att sitta ned med dem en stund, jag blev erbjuden korv och lite sprit, som jag vänligt tackade nej till. De var verkligen att härligt gäng som satt där och hejade och grillade korv. Men jag ville bara hem, idag hade jag gärna stannat en stund, men då vill jag bara kliva av och komma hem. Jag blev upphämtad av en skoter och en läkare undersökte mig. Jag blev upphämtad av Lina och Krister. Lina hade gått i mål och var på väg till Eldris för att möte upp mig, men det gick inte, för jag hade så ont.
Idag har jag semester med barnen och jag funderar naturligtvis på varför jag inte kom längre. Hade banan varit bättre och inte så sladdrig och isig hade jag kommit i mål, jag hade fått kämpa, men jag hade kommit i mål. Men nu var banan i värsta tänkbara skick och jag fick jobba mycket med de mindre musklerna och mycket energi gick till att helt enkelt hålla sig upprätt. Att min träning inte varit kontinuerlig spelar säkert också in, men bättre uthållighet och styrka hade jag nog klarat mig lite längre.
Så hur ska jag göra nästa gång - för visst måste det bli en nästa gång? Jag kan ju inte låta denna gång ned slå mig. Jag ska träna under usla förhållande, läggs in mer långpass och framför allt åka iväg på en träningshelg där jag får lära mig tekniken från grunden och där man får lära sig allt om valla. Jag ska valla mina skidor själv och dessutom ha med mig valla ut i spåren.
Jag har fruktansvärt ont i svanskotan. Kan inte sitta eller ligga på något bra sätt. Funderar allvarligt på om jag ska ta barnens badring och sitt på på jobbet imorgon....Vet inte hur jag ska ta mig genom alla sittanden möten. Någon fruktansvärd träningsvärk har jag inte, visst känns det att jag åkte 15 km men jag har inte galet ont. Musklerna känns dock trötta och mörbultade. Har faktiskt börjat surfa runt lite på cykel sidor för att kolla efter en ny cykel.
söndag 24 februari 2013
Tjejvasan
Tack alla som peppade! Hur gick det då frågar min vän? Jag bröt efter 15 km...ramlade illa i en backa och slog i ryggen nått så in i bängen...kommer nog få ha sittring till jobbet...det var som att åka längden skidor på is, inga spår och hur isigt som helst. Vallade om två gånger men det blev inte bättre...jag hade helt enkelt inte tränat för plusgrader, is, alldeles för många nedförsbackar och avsaknaden av spår...nästa gång får jag nog träna lite mer...för den här gången kunde jag inte alls njuta och ha kul...skriver mer vid ett senare tillfälle.
fredag 22 februari 2013
Kvällen innan
Nu sitter vi vid bordet och läser in oss på regler och tider och stunder. Reglerna har ändrats till detta år - man får gå nedför backarna, vilket för min del enbart är positivt. Dessutom så kommer det stå slusspersonal vid varje backe och släppa på folk pö om pö.
Så imorgon gäller det. Imorgon avslutar jag min sista gren i tjejklassikern. Det ska bli så himla skönt. Inte för att det har varit jobbit utan mer skönt att jag grejade. För visst har tanken slagit mig att jag som är överviktig inte kan göra dessa sträckor, men visst kan jag det. Så det kommer kännas skönt för att nu har jag testat och det höll hela vägen.
Vi ses i målet i Mora!!!
Så imorgon gäller det. Imorgon avslutar jag min sista gren i tjejklassikern. Det ska bli så himla skönt. Inte för att det har varit jobbit utan mer skönt att jag grejade. För visst har tanken slagit mig att jag som är överviktig inte kan göra dessa sträckor, men visst kan jag det. Så det kommer kännas skönt för att nu har jag testat och det höll hela vägen.
Vi ses i målet i Mora!!!
måndag 18 februari 2013
Vill inte bli sjuk nu...
Känner att Herr snor och fröken slem vill hälsa på. jag vill inte vara ohyfsad men jag har ingen lust att vara social med dem. Deras sällskap lockar inte. Chefen sa att jag ska hålla stressnivå så där lagom hög hela veckan så kommer det ordna sig, med risk för att jag säckar ihop på söndagen.
Jag jobbar i alla fall stenhårt nu på att inte blir sjuk. Samtidigt undrar jag hur gubben tänkte när han skidade till Mora mitt i vabbuari...
Jag jobbar i alla fall stenhårt nu på att inte blir sjuk. Samtidigt undrar jag hur gubben tänkte när han skidade till Mora mitt i vabbuari...
lördag 16 februari 2013
Längtar...
...efter våren och sommaren. Lusten efter att plocka fram cykel har vuxit sig starkare och starkare. Surfar runt och kollar modeller, vilken ska jag köpa? Vilken passar mig? Sak bli så himla kul att starta halvvättern...
Men först tjejvasan!
Men först tjejvasan!
söndag 10 februari 2013
Tjejmiddagar ger så mycket inspiration och energi
Utan att låta för blödig så älskar jag mina kompisar, mina mamma kompisar. Sedan några år tillbaka träffas vi regelbundet varannan, var tredje månad för en tjejmiddag. Under loppens gång har några fallit bort och nya kommit till. Varje middag har varit så himla stört skön och trevlig.
Jag har länge känt mig kraftlös och haft en otroligt brist på energi så jag tänkte inte ens gå på middagen idag. Men sedan tog jag mig samman och åkte iväg och vilken tur att jag åkte. Det känns så himla friskt och upplyftande att få vara bland människor som får en att må bra. Att få snacka lite förlossning, jobb, förskola och andra mer eller mindre viktigare saker. Att få lyssna till andra människors vardag och hur de löser uppkomna problem. Att få nya perspektiv. Det är fantastiskt.
Så idag hyllar jag tjejmiddagarna som jag får vara en del av. Tack kära mamma-kompisar!!!!
Jag har länge känt mig kraftlös och haft en otroligt brist på energi så jag tänkte inte ens gå på middagen idag. Men sedan tog jag mig samman och åkte iväg och vilken tur att jag åkte. Det känns så himla friskt och upplyftande att få vara bland människor som får en att må bra. Att få snacka lite förlossning, jobb, förskola och andra mer eller mindre viktigare saker. Att få lyssna till andra människors vardag och hur de löser uppkomna problem. Att få nya perspektiv. Det är fantastiskt.
Så idag hyllar jag tjejmiddagarna som jag får vara en del av. Tack kära mamma-kompisar!!!!
lördag 9 februari 2013
Inte mycket träning
Om två veckor ska jag åka tjejvasan. Min uppladdning so far har varit usel, zero. Jag har inte tränat som jag ska, inte ätit som jag borde och inte prioriterat mig som sig bör. Hälen är ett aber, barnen har varit sjuka och mitt jobb har tagit så otroligt mycket av min energi. I mitt liv finns tre ämnen: familj, jobb och mig själv. Ordningen av ämnena borde bara: jag, familjen och sist jobbet. Tyvärr har det nog blivit jobb, jobb och familj. Det låter ju otroligt icke bra att "jaget" inte ens finns med på listan...någon förändring måste ske!!!
Fast å andra sidan skulle inte "jaget" någonsin trängs sig på om jag inte bestämt mig för att göra en tjejklassiker. Om jag inte hade haft dessa delmål (Vättern, simning, Lidingö, skidor) så hade jag nog varit ännu mer stilla sittande, rört mig ännu mindre. Visste kunde jag tagit i mer fått snabbare tider, men jag har gjort detta utifrån mina förutsättningar idag.
Nu har jag ett lopp kvar. Jag har sett mig själv mentalt gå över mållinjen. Jag är inte i min bästa form men jag kommer vara så himla stolt över det jag gjort när jag står på startlinjen. Att den lyckan och känsla av att jag är bäst kommer bära mig genom 30 kilometers skidåkning. Och även om jag förmodligen kommer känna mig fysiskt ledbruten kommer jag i mitt psyket känna mig oövervinnelig när jag passerar mållinjen.
Dags för nya prioriteringar!
Fast å andra sidan skulle inte "jaget" någonsin trängs sig på om jag inte bestämt mig för att göra en tjejklassiker. Om jag inte hade haft dessa delmål (Vättern, simning, Lidingö, skidor) så hade jag nog varit ännu mer stilla sittande, rört mig ännu mindre. Visste kunde jag tagit i mer fått snabbare tider, men jag har gjort detta utifrån mina förutsättningar idag.
Nu har jag ett lopp kvar. Jag har sett mig själv mentalt gå över mållinjen. Jag är inte i min bästa form men jag kommer vara så himla stolt över det jag gjort när jag står på startlinjen. Att den lyckan och känsla av att jag är bäst kommer bära mig genom 30 kilometers skidåkning. Och även om jag förmodligen kommer känna mig fysiskt ledbruten kommer jag i mitt psyket känna mig oövervinnelig när jag passerar mållinjen.
Dags för nya prioriteringar!
söndag 27 januari 2013
Sammanfattar helgen
Trasig telefon, besök av svägerska och svåger med gamla barn och en ny liten parvel och roligt face-to-face samtal med mamma, jag, Lina och Hugo. Tekniken går framåt.
söndag 13 januari 2013
Skidåkning 1 mil eller 10 000 meter som jag vill sägs - 1 h 33 min
Idag har vi varit och åkt skidor jag, Pysse och Lina. Jag hade bestämt mig för att köra en mil oavsett skick, jag skulle bara runt. Efter sex kilometer skulle jag bjuda på blåbärssoppa.
Det flöt på lugnt och det kändes som om en mil inte skulle vara jobbig. Blåbärssoppan dracks vid frys kilometer för mig och sex kilometer av de andra ( de är så himla mycket snabbare än jag). Det smakade gott. Efter mig mugg stoppade jag in hörlurarna i mina öron och började att räkna ned min varv som var kvar. På vissa sträckor la jag in bara teknikträning och i nedförsbackarna försökte jag lära mig ploga. Jag ramlade en gång och det var i en uppförsbacke - inget grepp.
När sista varvet skulle påbörjas var jag rätt mör i hela kroppen. Men meter för meter tog jag mig runt. När jag har en kilometer kvar kommer det en kille i full galopp, han är inte själv utan med sig har han en cykelvagn på skidor med ett barn i...han måste vara hur bra som helst i nedförsbackarna för man vill ju inte ramla med släp.
För att klara av mina tre mil så får det nog bli långkörning varje helg fram tills det är dags. Å känner jag mina skidtjejer rätt ballad de inte ur på det.
Det flöt på lugnt och det kändes som om en mil inte skulle vara jobbig. Blåbärssoppan dracks vid frys kilometer för mig och sex kilometer av de andra ( de är så himla mycket snabbare än jag). Det smakade gott. Efter mig mugg stoppade jag in hörlurarna i mina öron och började att räkna ned min varv som var kvar. På vissa sträckor la jag in bara teknikträning och i nedförsbackarna försökte jag lära mig ploga. Jag ramlade en gång och det var i en uppförsbacke - inget grepp.
När sista varvet skulle påbörjas var jag rätt mör i hela kroppen. Men meter för meter tog jag mig runt. När jag har en kilometer kvar kommer det en kille i full galopp, han är inte själv utan med sig har han en cykelvagn på skidor med ett barn i...han måste vara hur bra som helst i nedförsbackarna för man vill ju inte ramla med släp.
För att klara av mina tre mil så får det nog bli långkörning varje helg fram tills det är dags. Å känner jag mina skidtjejer rätt ballad de inte ur på det.
söndag 6 januari 2013
Uppmjukning
2 km - 30 min Granåsen
Skidåkning med Maria och Lina. Blev bara två kilometer pga tidsbrist, men det är ju mer än inga kilometer. Känner mig stel i kroppen från igår, skönt faktiskt. Länge sedan jag kände av musklerna så mycket.
Skidåkning med Maria och Lina. Blev bara två kilometer pga tidsbrist, men det är ju mer än inga kilometer. Känner mig stel i kroppen från igår, skönt faktiskt. Länge sedan jag kände av musklerna så mycket.
lördag 5 januari 2013
Idag åkte jag skidor som en guru!!!!!
6,2 km - 59 min Granåsen
Gud så gott! För första gången har jag åkt skidor. Jag går från klarhet till klarhet. Skit kul. Jag åkte utför, uppför, ramlade och hade riktigt roligt. Vallan jag gjorde hemma var toppen. Skidorna ställdes ut för att svalna i god tid innan jag skulle skida. Grunden la bror min i Jkpg, tack för hjälpen! Fäste upp och glid ner. Jag gjorde en prakt vurpa när vänster skida och höger skida ville åt olika håll i en kurva efter en utförsåkning. Trodde kroppen skulle delas i två. Jag får lite panik när jag inte kan få benen att sluta åka ifrån varandra. Slog i pattarna ordentligt. Måste träna på lyfta och flyta den skidan som vill smita. Men jag lever, det var kul och jag måste göra om det för om mindre än två månader ska jag åka tre mil. Så sjukt kul! Kör imorgon igen!
Gud så gott! För första gången har jag åkt skidor. Jag går från klarhet till klarhet. Skit kul. Jag åkte utför, uppför, ramlade och hade riktigt roligt. Vallan jag gjorde hemma var toppen. Skidorna ställdes ut för att svalna i god tid innan jag skulle skida. Grunden la bror min i Jkpg, tack för hjälpen! Fäste upp och glid ner. Jag gjorde en prakt vurpa när vänster skida och höger skida ville åt olika håll i en kurva efter en utförsåkning. Trodde kroppen skulle delas i två. Jag får lite panik när jag inte kan få benen att sluta åka ifrån varandra. Slog i pattarna ordentligt. Måste träna på lyfta och flyta den skidan som vill smita. Men jag lever, det var kul och jag måste göra om det för om mindre än två månader ska jag åka tre mil. Så sjukt kul! Kör imorgon igen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)