Vad hände under tjejvasan?

Ja vad hände under tjejvasan? Vad var det som gjorde att jag inte nådde hela vägen fram, varken med tjejvasan eller med tjejklassikern? Vi kan väl börja någonstans vid tjejvättern.

Tjejvättern - 100 km
Vi cyklade 100 km tillsammans. Det var kul och jag kommer inte riktigt ihåg hur trött jag var. Jag minns att jag sov dåligt efter loppet. Träningsverken i benen var ett otroligt skönt kvitto på att jag hade fått jobba. Träningen inför cyklingen hade byggt upp genom långpass under helgerna och något pass i veckan. Alltså var det ingen extrem träning som föranledde att vi tog oss runt 100 km.

Tjejsim - 1 km
1 km simning - kändes aldrig som en utmaning. 1 km simning har jag gjort hundra gånger i bassäng, och visst detta skulle ske i öppen vatten med lite motström, men det skulle gå. Det viktiga var ju att komma i mål. Det tog 33 min och jag var nästan besviken över att det hela var över så fort.

Tjej - Lidingö loppet - 10 km
Ett lopp som jag bävat över pga min onda häl. Hade intensiv behandlat foten för flera tusentals kronor under sommaren utan märkbart resultat. Jag skulle bara runt, inte mer, men oj vad ont jag fick. Grät de sista fyra kilometrarna av smärta. Men en mil hade jag gjort innan det skulle gå och det gjorde det.

Tjejvasaloppet - 30 km
Har aldrig stått på längdskidor i inför detta lopp. Köpte skidor i november och började ganska omgående att försöka ta mig runt spåret i Bålsta. Tyvärr hade jag nästan alltid problem med vallen vilket gjorde att det inte blev många kilometrar med flyt. Skippade teknikkursen som jag ville åka på. Mot slutet inför loppet slogs vi här hemma mot baciller och virus - allt på en gång. Samtidigt gick jag in i en väldigt stressig period på jobbet med mycket dåligt samvete om att inte vara hemma tillräckligt och inte träna tillräckligt inför loppet.

Hur skulle det då gå? Jag bröt efter 15 km. Jag bröt för att jag av trötthet ramlade i en backe och slog i ryggen och svanskotan så illa att det kändes för övermäktigt att fortsätta. Jag hoppade av loppet i Läde, då var det 15 km kvar till mål.

När vi kom upp till Mora på fredagen kändes allt super bra. Kände mig dock lite orolig och nervös över vädret, jag hade ju av erfarenhet haft problem med vallen när temperaturen låg runt nollan. Så för att ta det säkra före det osäkra tog jag och lämnade in mina skidor till proffsen för att rengöra och valla skidorna för den netta kostnaden av 650 kr. Nu skulle det gå, nu var det ju proffs som skulle se till att jag skulle ha skidor som funkade mellan Oxberg och Mora.

Vi skulle först starta kl 11:30 så morgonen var lugn och skön. En ordentlig frukost och sedan skjuts av Krister till starten. Vid starten var det massor av tjejer som såg så där super proffsiga ut. Jag kände mig lite fel placerad men jag fokuserade på att bara ta mig runt. Målet skulle stänga kl 18:30 så jag hade hela dagen på mig. Lina gick iväg för att få sina skidor vallade och vi bestämde att vi skulle ses vid start fållan.

Lina kom strax innan vi skulle starta och vi gick in i fållan. Lina och jag hade olika förutsättningar och mål med detta lopp så vi bestämde att köra var för sig. Om Lina orkade skulle hon möta upp mig och åka den sista biten med mig en gång till. Super Lina. Redan när jag satte på mig skidorna kände jag att "oj vad halt det var". På väg upp till kontrollen i Oxberg fick vi alla känna på snö sörja och is. Men jag tänkte att det var nog bara såhär i början, spåren kommer nog bli bättre när det är lite glesare mellan oss damer.

Det gick mkt uppför och mkt nedför. Jag som inte åkt nedför på mina träningspass fick lära mig ploga in action så att säga. När min klocka passerat 5 km hade jag varit ute i 1 timme, det här var ju löjligt. Spåren var värdelösa, det fanns inga spår helt enkelt. Det var halt och jag hade noll fäste - helt galet! Alla fick slita, jag ramlade några gånger och det var antingen när jag var stilla stående eller på väg uppför. Vid ett tillfälle var jag tvungen att fråga en medlöpare om det var meningen att det skulle vara såhär. Hennes svar bekräftade för mig att det verkligen inte var såhär det skulle vara.

I Hökberg tog jag bulle, vatten och blåbärssoppa. Mitt psyke var nere på noll, men jag lyckades i alla fall tänka, "nästa Eldris och där bestämmer jag vidare". I Hökberg vallade jag om för andra gången, det hjälpte föga. Jag ringde även Daniel med gråten i halsen - det var ju inte såhär jag hade tänkt mig.

Efter Hökberg kommer det en del ordentliga nedförsbackar. Jag gick ned för vissa och plogade i andra. Plogning tar så mycket på låren, något jag inte tränat så mycket på. I en ganska brant backe tog kraften slut och jag slog omkull med en sådan smäll att jag slog i både ryggen och rumpan. Jag kände när jag låg på marken att jag var kall och blev rädd för en sekund att någon annan skulle köra på mig. Men jag ställde mig upp och försökte att inte känna efter så mycket. Jag bestämde mig för att dra ned på takten ordentligt och ta det extremt lugnt. Sagt och gjort så kände jag att det vara bara att börja om från början igen, ett skidtag åt gången, ett i taget, ett i taget...

100 meter innan stationen i Läde ramlade jag igen och en tjej sprang fram till mig för att hjälpa mig. Då brast det för mig, ont i ryggen och jag kunde knappt ställa mig upp pga av värken i svanskotan. Jag hade också nu en sprängande huvudvärk och det gjorde mig såklart orolig. Jag blev erbjuden att sitta ned med dem en stund, jag blev erbjuden korv och lite sprit, som jag vänligt tackade nej till. De var verkligen att härligt gäng som satt där och hejade och grillade korv. Men jag ville bara hem, idag hade jag gärna stannat en stund, men då vill jag bara kliva av och komma hem. Jag blev upphämtad av en skoter och en läkare undersökte mig. Jag blev upphämtad av Lina och Krister. Lina hade gått i mål och var på väg till Eldris för att möte upp mig, men det gick inte, för jag hade så ont.

Idag har jag semester med barnen och jag funderar naturligtvis på varför jag inte kom längre. Hade banan varit bättre och inte så sladdrig och isig hade jag kommit i mål, jag hade fått kämpa, men jag hade kommit i mål. Men nu var banan i värsta tänkbara skick och jag fick jobba mycket med de mindre musklerna och mycket energi gick till att helt enkelt hålla sig upprätt. Att min träning inte varit kontinuerlig spelar säkert också in, men bättre uthållighet och styrka hade jag nog klarat mig lite längre.

Så hur ska jag göra nästa gång - för visst måste det bli en nästa gång? Jag kan ju inte låta denna gång ned slå mig. Jag ska träna under usla förhållande, läggs in mer långpass och framför allt åka iväg på en träningshelg där jag får lära mig tekniken från grunden och där man får lära sig allt om valla. Jag ska valla mina skidor själv och dessutom ha med mig valla ut i spåren.

Jag har fruktansvärt ont i svanskotan. Kan inte sitta eller ligga på något bra sätt. Funderar allvarligt på om jag ska ta barnens badring och sitt på på jobbet imorgon....Vet inte hur jag ska ta mig genom alla sittanden möten. Någon fruktansvärd träningsvärk har jag inte, visst känns det att jag åkte 15 km men jag har inte galet ont. Musklerna känns dock trötta och mörbultade. Har faktiskt börjat surfa runt lite på cykel sidor för att kolla efter en ny cykel.