Vad hände under tjejvasan?

Ja vad hände under tjejvasan? Vad var det som gjorde att jag inte nådde hela vägen fram, varken med tjejvasan eller med tjejklassikern? Vi kan väl börja någonstans vid tjejvättern.

Tjejvättern - 100 km
Vi cyklade 100 km tillsammans. Det var kul och jag kommer inte riktigt ihåg hur trött jag var. Jag minns att jag sov dåligt efter loppet. Träningsverken i benen var ett otroligt skönt kvitto på att jag hade fått jobba. Träningen inför cyklingen hade byggt upp genom långpass under helgerna och något pass i veckan. Alltså var det ingen extrem träning som föranledde att vi tog oss runt 100 km.

Tjejsim - 1 km
1 km simning - kändes aldrig som en utmaning. 1 km simning har jag gjort hundra gånger i bassäng, och visst detta skulle ske i öppen vatten med lite motström, men det skulle gå. Det viktiga var ju att komma i mål. Det tog 33 min och jag var nästan besviken över att det hela var över så fort.

Tjej - Lidingö loppet - 10 km
Ett lopp som jag bävat över pga min onda häl. Hade intensiv behandlat foten för flera tusentals kronor under sommaren utan märkbart resultat. Jag skulle bara runt, inte mer, men oj vad ont jag fick. Grät de sista fyra kilometrarna av smärta. Men en mil hade jag gjort innan det skulle gå och det gjorde det.

Tjejvasaloppet - 30 km
Har aldrig stått på längdskidor i inför detta lopp. Köpte skidor i november och började ganska omgående att försöka ta mig runt spåret i Bålsta. Tyvärr hade jag nästan alltid problem med vallen vilket gjorde att det inte blev många kilometrar med flyt. Skippade teknikkursen som jag ville åka på. Mot slutet inför loppet slogs vi här hemma mot baciller och virus - allt på en gång. Samtidigt gick jag in i en väldigt stressig period på jobbet med mycket dåligt samvete om att inte vara hemma tillräckligt och inte träna tillräckligt inför loppet.

Hur skulle det då gå? Jag bröt efter 15 km. Jag bröt för att jag av trötthet ramlade i en backe och slog i ryggen och svanskotan så illa att det kändes för övermäktigt att fortsätta. Jag hoppade av loppet i Läde, då var det 15 km kvar till mål.

När vi kom upp till Mora på fredagen kändes allt super bra. Kände mig dock lite orolig och nervös över vädret, jag hade ju av erfarenhet haft problem med vallen när temperaturen låg runt nollan. Så för att ta det säkra före det osäkra tog jag och lämnade in mina skidor till proffsen för att rengöra och valla skidorna för den netta kostnaden av 650 kr. Nu skulle det gå, nu var det ju proffs som skulle se till att jag skulle ha skidor som funkade mellan Oxberg och Mora.

Vi skulle först starta kl 11:30 så morgonen var lugn och skön. En ordentlig frukost och sedan skjuts av Krister till starten. Vid starten var det massor av tjejer som såg så där super proffsiga ut. Jag kände mig lite fel placerad men jag fokuserade på att bara ta mig runt. Målet skulle stänga kl 18:30 så jag hade hela dagen på mig. Lina gick iväg för att få sina skidor vallade och vi bestämde att vi skulle ses vid start fållan.

Lina kom strax innan vi skulle starta och vi gick in i fållan. Lina och jag hade olika förutsättningar och mål med detta lopp så vi bestämde att köra var för sig. Om Lina orkade skulle hon möta upp mig och åka den sista biten med mig en gång till. Super Lina. Redan när jag satte på mig skidorna kände jag att "oj vad halt det var". På väg upp till kontrollen i Oxberg fick vi alla känna på snö sörja och is. Men jag tänkte att det var nog bara såhär i början, spåren kommer nog bli bättre när det är lite glesare mellan oss damer.

Det gick mkt uppför och mkt nedför. Jag som inte åkt nedför på mina träningspass fick lära mig ploga in action så att säga. När min klocka passerat 5 km hade jag varit ute i 1 timme, det här var ju löjligt. Spåren var värdelösa, det fanns inga spår helt enkelt. Det var halt och jag hade noll fäste - helt galet! Alla fick slita, jag ramlade några gånger och det var antingen när jag var stilla stående eller på väg uppför. Vid ett tillfälle var jag tvungen att fråga en medlöpare om det var meningen att det skulle vara såhär. Hennes svar bekräftade för mig att det verkligen inte var såhär det skulle vara.

I Hökberg tog jag bulle, vatten och blåbärssoppa. Mitt psyke var nere på noll, men jag lyckades i alla fall tänka, "nästa Eldris och där bestämmer jag vidare". I Hökberg vallade jag om för andra gången, det hjälpte föga. Jag ringde även Daniel med gråten i halsen - det var ju inte såhär jag hade tänkt mig.

Efter Hökberg kommer det en del ordentliga nedförsbackar. Jag gick ned för vissa och plogade i andra. Plogning tar så mycket på låren, något jag inte tränat så mycket på. I en ganska brant backe tog kraften slut och jag slog omkull med en sådan smäll att jag slog i både ryggen och rumpan. Jag kände när jag låg på marken att jag var kall och blev rädd för en sekund att någon annan skulle köra på mig. Men jag ställde mig upp och försökte att inte känna efter så mycket. Jag bestämde mig för att dra ned på takten ordentligt och ta det extremt lugnt. Sagt och gjort så kände jag att det vara bara att börja om från början igen, ett skidtag åt gången, ett i taget, ett i taget...

100 meter innan stationen i Läde ramlade jag igen och en tjej sprang fram till mig för att hjälpa mig. Då brast det för mig, ont i ryggen och jag kunde knappt ställa mig upp pga av värken i svanskotan. Jag hade också nu en sprängande huvudvärk och det gjorde mig såklart orolig. Jag blev erbjuden att sitta ned med dem en stund, jag blev erbjuden korv och lite sprit, som jag vänligt tackade nej till. De var verkligen att härligt gäng som satt där och hejade och grillade korv. Men jag ville bara hem, idag hade jag gärna stannat en stund, men då vill jag bara kliva av och komma hem. Jag blev upphämtad av en skoter och en läkare undersökte mig. Jag blev upphämtad av Lina och Krister. Lina hade gått i mål och var på väg till Eldris för att möte upp mig, men det gick inte, för jag hade så ont.

Idag har jag semester med barnen och jag funderar naturligtvis på varför jag inte kom längre. Hade banan varit bättre och inte så sladdrig och isig hade jag kommit i mål, jag hade fått kämpa, men jag hade kommit i mål. Men nu var banan i värsta tänkbara skick och jag fick jobba mycket med de mindre musklerna och mycket energi gick till att helt enkelt hålla sig upprätt. Att min träning inte varit kontinuerlig spelar säkert också in, men bättre uthållighet och styrka hade jag nog klarat mig lite längre.

Så hur ska jag göra nästa gång - för visst måste det bli en nästa gång? Jag kan ju inte låta denna gång ned slå mig. Jag ska träna under usla förhållande, läggs in mer långpass och framför allt åka iväg på en träningshelg där jag får lära mig tekniken från grunden och där man får lära sig allt om valla. Jag ska valla mina skidor själv och dessutom ha med mig valla ut i spåren.

Jag har fruktansvärt ont i svanskotan. Kan inte sitta eller ligga på något bra sätt. Funderar allvarligt på om jag ska ta barnens badring och sitt på på jobbet imorgon....Vet inte hur jag ska ta mig genom alla sittanden möten. Någon fruktansvärd träningsvärk har jag inte, visst känns det att jag åkte 15 km men jag har inte galet ont. Musklerna känns dock trötta och mörbultade. Har faktiskt börjat surfa runt lite på cykel sidor för att kolla efter en ny cykel.

Tjejvasan

Tack alla som peppade! Hur gick det då frågar min vän? Jag bröt efter 15 km...ramlade illa i en backa och slog i ryggen nått så in i bängen...kommer nog få ha sittring till jobbet...det var som att åka längden skidor på is, inga spår och hur isigt som helst. Vallade om två gånger men det blev inte bättre...jag hade helt enkelt inte tränat för plusgrader, is, alldeles för många nedförsbackar och avsaknaden av spår...nästa gång får jag nog träna lite mer...för den här gången kunde jag inte alls njuta och ha kul...skriver mer vid ett senare tillfälle.

Kvällen innan

Nu sitter vi vid bordet och läser in oss på regler och tider och stunder. Reglerna har ändrats till detta år - man får gå nedför backarna, vilket för min del enbart är positivt. Dessutom så kommer det stå slusspersonal vid varje backe och släppa på folk pö om pö.

Så imorgon gäller det. Imorgon avslutar jag min sista gren i tjejklassikern. Det ska bli så himla skönt. Inte för att det har varit jobbit utan mer skönt att jag grejade. För visst har tanken slagit mig att jag som är överviktig inte kan göra dessa sträckor, men visst kan jag det. Så det kommer kännas skönt för att nu har jag testat och det höll hela vägen.

Vi ses i målet i Mora!!!

Vill inte bli sjuk nu...

Känner att Herr snor och fröken slem vill hälsa på. jag vill inte vara ohyfsad men jag har ingen lust att vara social med dem. Deras sällskap lockar inte. Chefen sa att jag ska hålla stressnivå så där lagom hög hela veckan så kommer det ordna sig, med risk för att jag säckar ihop på söndagen.

Jag jobbar i alla fall stenhårt nu på att inte blir sjuk. Samtidigt undrar jag hur gubben tänkte när han skidade till Mora mitt i vabbuari...

Längtar...

...efter våren och sommaren. Lusten efter att plocka fram cykel har vuxit sig starkare och starkare. Surfar runt och kollar modeller, vilken ska jag köpa? Vilken passar mig? Sak bli så himla kul att starta halvvättern...

Men först tjejvasan!

Tjejmiddagar ger så mycket inspiration och energi

Utan att låta för blödig så älskar jag mina kompisar, mina mamma kompisar. Sedan några år tillbaka träffas vi regelbundet varannan, var tredje månad för en tjejmiddag. Under loppens gång har några fallit bort och nya kommit till. Varje middag har varit så himla stört skön och trevlig.

Jag har länge känt mig kraftlös och haft en otroligt brist på energi så jag tänkte inte ens gå på middagen idag. Men sedan tog jag mig samman och åkte iväg och vilken tur att jag åkte. Det känns så himla friskt och upplyftande att få vara bland människor som får en att må bra. Att få snacka lite förlossning, jobb, förskola och andra mer eller mindre viktigare saker. Att få lyssna till andra människors vardag och hur de löser uppkomna problem. Att få nya perspektiv. Det är fantastiskt.

Så idag hyllar jag tjejmiddagarna som jag får vara en del av. Tack kära mamma-kompisar!!!!

Inte mycket träning

Om två veckor ska jag åka tjejvasan. Min uppladdning so far har varit usel, zero. Jag har inte tränat som jag ska, inte ätit som jag borde och inte prioriterat mig som sig bör. Hälen är ett aber, barnen har varit sjuka och mitt jobb har tagit så otroligt mycket av min energi. I mitt liv finns tre ämnen: familj, jobb och mig själv. Ordningen av ämnena borde bara: jag, familjen och sist jobbet. Tyvärr har det nog blivit jobb, jobb och familj. Det låter ju otroligt icke bra att "jaget" inte ens finns med på listan...någon förändring måste ske!!!

Fast å andra sidan skulle inte "jaget" någonsin trängs sig på om jag inte bestämt mig för att göra en tjejklassiker. Om jag inte hade haft dessa delmål (Vättern, simning, Lidingö, skidor) så hade jag nog varit ännu mer stilla sittande, rört mig ännu mindre. Visste kunde jag tagit i mer fått snabbare tider, men jag har gjort detta utifrån mina förutsättningar idag.

Nu har jag ett lopp kvar. Jag har sett mig själv mentalt gå över mållinjen. Jag är inte i min bästa form men jag kommer vara så himla stolt över det jag gjort när jag står på startlinjen. Att den lyckan och känsla av att jag är bäst kommer bära mig genom 30 kilometers skidåkning. Och även om jag förmodligen kommer känna mig fysiskt ledbruten kommer jag i mitt psyket känna mig oövervinnelig när jag passerar mållinjen.

Dags för nya prioriteringar!

Sammanfattar helgen

Trasig telefon, besök av svägerska och svåger med gamla barn och en ny liten parvel och roligt face-to-face samtal med mamma, jag, Lina och Hugo. Tekniken går framåt.

Skidåkning 1 mil eller 10 000 meter som jag vill sägs - 1 h 33 min

Idag har vi varit och åkt skidor jag, Pysse och Lina. Jag hade bestämt mig för att köra en mil oavsett skick, jag skulle bara runt. Efter sex kilometer skulle jag bjuda på blåbärssoppa.

Det flöt på lugnt och det kändes som om en mil inte skulle vara jobbig. Blåbärssoppan dracks vid frys kilometer för mig och sex kilometer av de andra ( de är så himla mycket snabbare än jag). Det smakade gott. Efter mig mugg stoppade jag in hörlurarna i mina öron och började att räkna ned min varv som var kvar. På vissa sträckor la jag in bara teknikträning och i nedförsbackarna försökte jag lära mig ploga. Jag ramlade en gång och det var i en uppförsbacke - inget grepp.

När sista varvet skulle påbörjas var jag rätt mör i hela kroppen. Men meter för meter tog jag mig runt. När jag har en kilometer kvar kommer det en kille i full galopp, han är inte själv utan med sig har han en cykelvagn på skidor med ett barn i...han måste vara hur bra som helst i nedförsbackarna för man vill ju inte ramla med släp.

För att klara av mina tre mil så får det nog bli långkörning varje helg fram tills det är dags. Å känner jag mina skidtjejer rätt ballad de inte ur på det.

Uppmjukning

2 km - 30 min Granåsen

Skidåkning med Maria och Lina. Blev bara två kilometer pga tidsbrist, men det är ju mer än inga kilometer. Känner mig stel i kroppen från igår, skönt faktiskt. Länge sedan jag kände av musklerna så mycket.

Idag åkte jag skidor som en guru!!!!!

6,2 km - 59 min Granåsen

Gud så gott! För första gången har jag åkt skidor. Jag går från klarhet till klarhet. Skit kul. Jag åkte utför, uppför, ramlade och hade riktigt roligt. Vallan jag gjorde hemma var toppen. Skidorna ställdes ut för att svalna i god tid innan jag skulle skida. Grunden la bror min i Jkpg, tack för hjälpen! Fäste upp och glid ner. Jag gjorde en prakt vurpa när vänster skida och höger skida ville åt olika håll i en kurva efter en utförsåkning. Trodde kroppen skulle delas i två. Jag får lite panik när jag inte kan få benen att sluta åka ifrån varandra. Slog i pattarna ordentligt. Måste träna på lyfta och flyta den skidan som vill smita. Men jag lever, det var kul och jag måste göra om det för om mindre än två månader ska jag åka tre mil. Så sjukt kul! Kör imorgon igen!

Årskrönikan 2012

Nu är 2013 här och ännu ett år har passerat. Ett år äldre har jag blivit och lite mer erfarenhet har jag nog fått. Jag antar min bästa vän Marias uppmaning till ett bkoslut. Såhär minns jag 2012.

Största utmaningen: Jobbat samtidigt som jag ska vara en god mor, bra fru och en glad kompis. Det har inte funkat alls, måste prioritera om ordningen under 2013.

Mest modiga: Att starta Tjejklassikern.

Mest stolt över: Att tre av fyra delar i tjejklassikern är klara.

Härligaste ögonblicket: När jag cyklade i mål efter 100 km på tjejvättern med Mickis och Lina.

Bästa tillskottet: inläggen till skorna och ny cykel. Samt tre medaljer till medaljkoppen hemma.

Största surdegen: Vikten...det finns en del att jobba på.

Sorgligast: Min svärmor gick bort efter en långtids sjukdom i början av året. Hennes bortgång har påverkat hela detta år. Saknaden är så oändligt stor. Saknar våra samtal och hennes berättelser om livet.

Mest stolt över: Jag är naturligtvis väldigt stolt över min familj, men lite extra stolt är jag över min man och stora tjejen. Mannen för att han är så otroligt duktig när det gäller hans träning och stora tjejen för att hon så himla duktig i skolan.

Sörsta irritationsmoment: Trasig våtdräkt strax innan starten i Vansbro.

Knasigast: Åka flera timmar, sova på hotell för att sedan simma Vansbro tjejsim i 33 min...say no more...

Bästa resan: Resorna till och från de olika loppa som vi genomförde i tjejklassikern.

Bästa inköp: Ett par längdskidor med stavar naturligtvis.

Varmaste återseende: Min Edblad ring

Vad känner jag inför 2013? Jag önskar framförallt att min familj och våra nära och kära får vara friska. Jag önskar att jag kan känna mer kraft i mig själv. Jag önskar att min familj och jag gör vårt yttersta för att ta tillvara på vardagen. Vardagen är det som vi till mesta dels befinner oss i, varför jag anser att nuet är så viktigt.

God fortsättning på det nya året!

Vattenskidor i Hallby

Idag visade termometern +6 grader. Vad gör man då om man befinner sig i Jkpg - jo åker längdskidor! Jag tänkte nog att när Robert väl mötte upp mig i Hallby skulle han nog säga att det inte skulle gå att åka pga plusgraderna. Men inte sa han det! Han sa istället "vad många det är som är här". Sedan skulle det visa sig att de flesta var där och gick söndagens tipspromenad.

Vi tog oss ned till stadion och började åka runt. Underlaget skiftade mellan is, barr och vattenpölar. Mitt ända mål idag var att åka längre än vad jag gjort tidigare. Jag åkte totalt 4 km, rekord med råge. Men det var läskigt. Svårt art träna teknik. Kunde träna på växel två och tre. Diagonalåkningen utan stavar uteblev för att jag inte vågade. Men det blev längre än vad jag någonsin åkt på skidor innan.

Min bror delgav mig lite visdomsord: "man vet aldrig hur vädret är dagen då loppet går, så att träna med de sämsta väderförhållanden är den bästa träningen".

Fika på stan

Har just avslutat en fika på stan med gammal och nya vänner. Det är så himla uppfriskande att träffa vänner som ger en så mkt positiv energi. De hjälper än att se situationer ur ett annat perspektiv. Se saker och ting lite klarar. Vi har alla våra liv och uppdrag som tar tid. Just därför är dessa små korta möten så himla viktiga. Jag önskar att vi kunde träffas oftare. Tack Linda, Anna och Mia för en mysig fika.

PS Idag har jag galet mkt träningsvärk - gött DS

Skidor i Hallby

Idag har jag åkte skidor med min kära storebror, Robert. Vad skulle man göra utan storebröder? De tar sig an en när man behöver det som mest. Han gav mig tekniktips och hejade på mig när jag behövde. Ibland behövs bara en knuff i rätt riktning. Tack Robert för att du inte skrattar ut mig och har tålamod med min otålighet.

Nu är det tredje gången jag kör och för första gången kan jag säga att jag åkt skidor. De andra gångerna gick jag ju mest pga all snö som byggde på under. Fast idag hade det nog varit bra med lite fäste. Det gled lite för bra. Men det kan inte bli sämre än vad det varit. Heja heja på mig!