Vattenskidor i Hallby

Idag visade termometern +6 grader. Vad gör man då om man befinner sig i Jkpg - jo åker längdskidor! Jag tänkte nog att när Robert väl mötte upp mig i Hallby skulle han nog säga att det inte skulle gå att åka pga plusgraderna. Men inte sa han det! Han sa istället "vad många det är som är här". Sedan skulle det visa sig att de flesta var där och gick söndagens tipspromenad.

Vi tog oss ned till stadion och började åka runt. Underlaget skiftade mellan is, barr och vattenpölar. Mitt ända mål idag var att åka längre än vad jag gjort tidigare. Jag åkte totalt 4 km, rekord med råge. Men det var läskigt. Svårt art träna teknik. Kunde träna på växel två och tre. Diagonalåkningen utan stavar uteblev för att jag inte vågade. Men det blev längre än vad jag någonsin åkt på skidor innan.

Min bror delgav mig lite visdomsord: "man vet aldrig hur vädret är dagen då loppet går, så att träna med de sämsta väderförhållanden är den bästa träningen".

Fika på stan

Har just avslutat en fika på stan med gammal och nya vänner. Det är så himla uppfriskande att träffa vänner som ger en så mkt positiv energi. De hjälper än att se situationer ur ett annat perspektiv. Se saker och ting lite klarar. Vi har alla våra liv och uppdrag som tar tid. Just därför är dessa små korta möten så himla viktiga. Jag önskar att vi kunde träffas oftare. Tack Linda, Anna och Mia för en mysig fika.

PS Idag har jag galet mkt träningsvärk - gött DS

Skidor i Hallby

Idag har jag åkte skidor med min kära storebror, Robert. Vad skulle man göra utan storebröder? De tar sig an en när man behöver det som mest. Han gav mig tekniktips och hejade på mig när jag behövde. Ibland behövs bara en knuff i rätt riktning. Tack Robert för att du inte skrattar ut mig och har tålamod med min otålighet.

Nu är det tredje gången jag kör och för första gången kan jag säga att jag åkt skidor. De andra gångerna gick jag ju mest pga all snö som byggde på under. Fast idag hade det nog varit bra med lite fäste. Det gled lite för bra. Men det kan inte bli sämre än vad det varit. Heja heja på mig!

Ett inlägg i debatten - taget från Facebook

Lättkränkt eller hur var det nu?

av Maria Bali kl. den 18 december 2012 kl. 16:11 ·

"Var inte så jävla lättkränkt," skrev den vita, svenska kvinnan som kommentar till en diskussion om Kalles Julafton - allas vår heliga tradition.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag vet inte vad som bekymrar mig mest i debatten kring Kalle, att traditioner kommer före människor eller att "friend" efter friend här på facebook hamnar i raderaslistan.
"Va inte så lättkränkt, Bali, varför ska du ta bort dem för?"
Jag kan inte alltid styra vad jag hör ute i samhället, men det här är min facebook och jag kan styra vad jag behöver läsa när jag loggar in här.

Jag är uppvuxen i Sverige, jag har min familj här, min mamma har blont hår, blå ögon och ett efternamn som osar svensk. Jag ogillar starkt när människor inkräktar min personliga rymd och gillar inte alls konflikter. Jag dricker lagom med glögg, sjunger lagom högt i hytten och är så där lagom temperamentsfull som bara svenskar kan vara. I mitt pass står det ’Svensk’, men när jag tittar mig i spegeln ser jag en annan hudfärg, en annan hårfärg och andra etniska drag än de välkända och väldigt stereotypiska svenska dragen. Men jag pratar ju flytande svenska -utan brytning- nog har jag klättrat längst den svenska stegen! Jag bor i en stadsdel som anses vara gräddhylla, jag klättrar ett steg högre.

Så kommer den dagen jag träffar min partners föräldrar första gången. Vi sitter i den stora matsalen på Östermalm och pappan tittar på mig och frågar:
"Vad tycker du om presidenten i Indonesien?" Sedan vänder han sig till sin son och säger uppmanande, "Adde, gå in och hitta en karta och leta upp Indonesien och visa oss vart det ligger." Jag skruvar obekvämt på mig. Borde jag veta något om Indonesiens president? Borde jag ens ha en åsikt om det?

Någonstans däremellan söker jag jobb. På ett ålderdomshem. Chefen kommer ut i hallen där jag väntar med en annan ung kvinna med råttblont hår. Chefen går fram till den unga kvinnan bredvid mig:
”Maria Svennebananefternamn!”
Den unga kvinnan tittar förbryllat upp.
”Näe, det är jag.” Jag ställer mig upp demonstrativt.
”Jaha, det stod Maria Svennebananefternamn på ansökan.”
”Ja…det är jag.”
Det börjar bra med andra ord. Men det är lugnt, jag har koll på det här, jag är van, jag kan hantera sådant här.
”Du hade praktik nyligen? Gick det bra?”
”Ja, det var jättekul, men eleverna trodde att jag var ny elev.” Det faktumet fick mig alltid att skratta, to cool for school, det var jag som lärare kan jag lova.
”Jaså? Varför då? För att du är invandrare?”
Jag kvävs på mitt skratt och stirrar på den kvinnliga chefen.
”VA?! Nej, för att jag ser ung ut.”
Vad har min etnicitet med min lärarroll att göra? Konstigt nog fick jag jobbet. Ännu konstigare var att jag tog det, men vad då, man kan inte vara så överkänslig jämt.

Tiden går och jag och min nya partner bestämmer oss för att åka till fjällen -precis som jag gjort varje vinter med min familj sedan barnsben. Vi sitter vid matbordet (varför är det alltid matbordet?) och mannen säger bekymrat:
"Ja, ni förstår det kommer inte bli så mycket sol när ni är där uppe." Han ler lite innan han tittar mot mig, "Ja, fast du behöver ju ingen sol."
"Näe, vi vampyrer har svårt för det." Min flickvän skrattar hysteriskt av både chock och förfärelse.
”Förlåt!” Utbrister hon när vi sitter i bilen.
Jag ler och avfärdar hennes ursäkt med ett skratt. ”Ingen fara, jag är van,” säger jag som om det är det mest normala som kan hända. För när man inte är så lättkränkt blir man van.

Jag har aldrig varit lättkränkt. När jag stod och väntade på bussen och pratade med en klasskamrat frågar hon mig om jag är lycklig. Jag svarar att jag är så lycklig som man kan vara som tonåring dvs allmänt EMO. Hon vänder sig mot mig och säger: ”Jag tror inte adopterade barn någonsin kan känna sig riktigt lyckliga.” Jag är 18-år och har inte riktigt än börjat hantera att samhället ser mig som icke-svensk. Jag har alltid varit svensk, i mammas ögon, i mormors ögon, i pappas ögon, i kusiners ögon, i vänners ögon, men i hennes uttalande blir jag plötsligt exotisk, osvensk och en person som kommer leva resten av livet olycklig.

Min mamma har fått slagits mot fördomar, försvarat sina barn som en lejoninna under det tidiga 80-talets ganska så trångsynta syn på mörkhyade barn. I en video på min bror där han är ett litet knyte skrattar en annan pojke:
”Micke ser ut som en bajskorv, han är en bajskorv!” Hans föräldrar skrattar med medan min mamma bestämt säger att man inte säger så.

Jag minns en dag på dagis när jag var fem eller sex år. Min bästa vän hade hår som var lika eldoranget som Pippi Långstrumps och hennes mamma hade satt upp hennes flätor med ståltråd. Kan ni förstå? Ståltråd! Att få vara Pippi för en dag! Stark, modig och vuxen. Vi tjöt all av lycka så att vi nästan storknade när dagisfröknarna sa att ”jo men visst ska vi låta resten av barnen ha flätor och fräknar, precis som pippi”. Vi köar tålmodigt (så tålmodigt 5-åringar kan köa) för att förvandlas till Pippi. Jag ser linjen bli kortare och kortare och till slut när jag tror att jag inte kan vänta längre blir det min tur. Min dagisfröken låter händerna falla till sidan och skrockar lite.
”Men Maria, du kan inte va Pippi. Pippi har ju inte svart hår.”
Mitt 5-åriga jag accepterar detta med stor besvikelse. Så klart. Vad dum jag är. Pippi har rött hår, ljus hy och gröna ögon. Hon har inte svart hår, bruna, nästan sneda ögon. Jag kan vara någon som har en rishatt på huvudet. Mitt 5-åriga jag accepterar att Pippi inte kan vara svarthårig. Mitt snart 31-åriga jag vill hitta närmsta tidsmaskin åka tillbaka till den dagen och lägga händerna på mitt 5-åriga jags axlar och säga:
”Du kan vara vem du vill, vad du vill.”
Men just ja, nu ska jag inte vara så jävla lättkränkt.

Men när en svensk, vit kvinna i sina bästa år säger åt mig och andra som presenteras i Kalle Ankas Julafton med föråldrade, stereotypiska och rasistiska illustrationer att vi inte ska vara så jävla lättkränkta då blir jag kränkt. Vad vet du om mitt liv? Byt plats med mig en kväll på krogen och berätta för mig sen om du tycker att jag är så jävla lättkränkt efter att den 5:e feta, vithåriga mannen frågat om jag är från Thailand. Kom tillbaka när du kör tåg en dag, precis som dina andra kollegor och får höra att ”i Sverige så väntar vi minsann på trafikanter”. Kom och kalla mig lättkränkt när ett parti sitter i Riksdagen som anser att det här landet inte längre är ditt.

De SD-vibbar som smyger sig in i fler och fler statusar oroar mig. Att diskussioner om Kalle Ankas Julafton snabbt och ofta rör sig mot diskussioner om muslimer och invandrare får mig att undra vart vi är på väg någonstans. När jag ser hetsen över svenskheten på facebook och jag ser folk gilla ”Rör inte våra svenska traditioner” gör det mig i ärlighetens namn ledsen. Jag blir genuint ledsen att så många här på facebook tycker att 5 sekunders film är mer viktigt än andra människors välmående. Där en uppenbar pickaninny skuttar omkring för tittarnas underhållning. Vet de flesta av er ens vad en pickaninny är och varför den skapades? Förstör det verkligen er jultradition att en sådan nidbild tas bort från en tecknad film?

Jag och min familj har en tradition och det är att vara tillsammans. Min familj är det heliga för mig, inte Kalle Ankas Julafton. Att vara snäll och omtänksam mot mina medmänniskor, det är heligt för mig.

------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Min svärmor saknas!

Snart har det gått 1 år sedan min svärmor gick bort. Året som gått har präglats av sorg och saknad efter henne. Min sorg har ofta yttrat sig när jag varit påväg till jobbet på morgonen. Jag har på passagerar sidan och önskat att hon satt där så att jag kunde tala med henne om livets alla saker. Jag har under året ofta tänkt tillbaka på och resonerat med mig själv om hur hon skulle löst ett speciellt situation. När jag ger mig den tiden att reflektera finner jag att mina val blir bättre avägda. Men det kommer aldrig bli detsamma som med henne.

Min svärfar har kämpat med vardagen och jag önskar jag kunde lätta på hans sorg. I skriften "Rädda livet" från Canserfonden ( http://www.cancerfonden.se/sv/Om-Cancerfonden/Fakta-om-Cancerfonden-/Publikationer/Radda-Livet1/Nr-4-2012---Saknad/ ) finns en artikel om min svärfar och svärmor. Jag vill gärna dela den med så många som möjligt. Det är ett tufft år som passerat och förhoppningsvis så blir det lättare med tiden. Via länken kommer ni direkt till artiklen http://www.bomhag.se/margot_bo_haglund.pdf

Bo och Margot Haglund. Bild: Mikaela Haglund

Jul, mat, lugn och skidor

Nu har julen passerat (isf fortfarande annandag jul) och hemma hos oss har hela familjen gått in i någon slags låg takt. En uppgift om dagen känns lagom. Julafton påbörjades ganska sent, vi sov länge och gröten åts inte förren strax innan Kalle Anka. Middagen åts efter 18:00 då kära svägerska med familj kom över. Pakten öppnades efter frukost. En alldeles lagom dag med så lite stress och prestige som möjligt.

Jag har varit ledig i några dagar nu och jag har hamnat i en sinnesstämning som inte vill gå och lägga sig. Jag vill helt enkelt inte att dagarna ska ta slut. Det är ju så skönt att vara vaken och känna sig ledig. Detta kommer inte att hålla när det är dags att börja jobba igen, men jag kommer låta mig "njuta" av min ledighet ända till nyårsdagen, sen måste jag nog styra upp sovandet.

Skidor på juldagen

Var i Granåsen i Bålsta med Pysse och Lina. Tjejerna körde på och jag, ja jag försökte ta mig fram. Man kan säga att jag inte riktigt blivit vän med snön, vallan och skidorna. Detta gör ju att skidåkningen blir lite mer av en utmaning som prövar tålamodet. Vallan frös och på ett varv av 2 km fick jag stanna 5 ggr för att ta bort is och snö. Det gick trögt. Det som var mycket positivt var att jag klarade utförs backarna galant. Gick som en dans med bromsen i hela tiden.

Nu ska jag fixa skidorna och se till att alla gammal valla försvinner och börja om från början.

Vad händer?

INGENTING...men ändå så himla mycket. Jag har verkligen dragit ned på träningen på sistone, inte själv valt utan dagsi bakterier har hållt mig i sitt grepp. Samtidigt går det i 200 km/h på mitt jobb. Känns som jag slits mellan två världar...

Förra helgen gav jag mig ut med Lina för att gå en rask promenad och var ju jätte kul att träffas. 5 km bara flög förbi. Vi snackade och gick, snackade och gick - utom i backarna för då hade jag fullt sjå att andas. Vi planerade en ny tur nu i helgen -  men icke ska Nicke. Den gubben gick inte. Jag är så sablas trött på att känna mig "nästan sjuk", ni vet varken eller. Jag är ju inte sjuk - bara så himla trött, andas tungt och är så j-la trög.

Jag ska nog lägga ner träningen nu under november och hoppas på en nytändning i December. Hoppas, hoppas, hoppas

PS jag har börjat praktisera mind fullness/ meditation. Hoppas att detta ska hjälpa mig till att känna lite mer balans i livet.

En relevant fråga

Under den föreläsning som jag fick i tisdags av Pasi Salonen ställde han en fråga till oss deltagare.

- Vad får er att känna er bra? I vilket läge känns livet toppen?

Det första som kom upp i mitt huvud var målgången på tjejvättern i somras. 100 km på cykeln, 4 h 30 min på cykel och fint väder i Motala. Sedan kom massa andra ögonblicksbiler fram, leka med barnen, kramar av mannen, semestrar med mera. Men första tanken var ändå målgången i Motal, men Miciks och Lina. Sedan ställde han en följd fråga:

- När gjorde du det sist? Hur ofta gör du det?

Det är klart att jag inte kan hålla på att cykla 100 km hit och dit. Och målgång i Motala skulle bara bli geografiskt jobbigt. Men känslan när man tränat eller tävlat och man genomför det med en känsla av "shit vad stark jag är" kan ju även infinna sig efter ett vanligt träningspass. Så varför inte göra det oftare? För att det är så jäkla jobbigt att starta, ont i hälen, ont om tid...massa bortförklaringar. Själva känlsa får ju mig att må så mycket bättre. 

En bra formulerad fråga!

Inspration

Ibörjan av denna vecka åkte hela min förvaltning iväg på konferans. Det var överlag en mycket bra konferans men avslutning var utöver det vanlig.

Vi hade en föreläsning av Pasi Salonen. Han talade av vikten att leva sitt liv fullt ut. Han refererade mycket till hans idrottskarriär och om hur han i omgångar laddat om sina batterier. Han var en otroligt inspirerade och man kände sig lyft av hans föredrag. Hela föredraget avslutades utomhus där han gav oss träningstips angående löpning - vad kunde vara bättre.

Innan vi gick ut på gräsmattan visade han följande klipp. Det visar hur långt man är villig att gå för att uppfylla sina barns önskningar. Min syn på vad vi människor kan prestera har för alltid ändrats. Den handlar om en son som säger till sin pappa: "Pappa jag vill genomföra Ironman Hawaii" Pappan svarar "Det är klart du ska". Se filmen, den är bara 4 minuter lång, men du kommer bära med dig dem mycket mycket längre.

Mitt lidingölopp

1 mil - 1 h 37 min Lidingöloppet
Jag tror att jag behövt smälta mitt lopp på lidingö. Det var bland det jobbigast jag gjort alla kategorier. Jag föder hellre barn tre gånger till. Men mina förutsättningar var ju värdelösa. Min mentala träning kunde varit bättre. Jag skulle inriktat mig på att det skulle bli tufft. Men jag är naiv av naturen och det blev min last denna gång.

Det hela började med att min vapendragare inom tjejklassikern blev sjuk. Jag tyckte så synd om henne. Hon spenderade söndagen hemma framför webbsändningarna och följde mig via nätet. Det sista Lina sa till mig var att hon trots allt var med mig i alla fall. Och vid varje tung backa tänkte jag "detta skulle Lina älskat". Men jag åkte inte själv, med mig ut till Lidingö hade jag fortfarande Mickis, världens tuffaste tjej. Varför tuffast? Jo för hon förbättrade sin tid på mil denna dag. Super tuff!

Jag och Mickis innan start - pigga och glada

Då det hade regnat hela fredagen och hela lördagen bestod startfältet av lera, mycket lera och tung lera. Leran lade sig på hög under fötterna. Skorna blev skitiga och tunga.  

 Min start grupp nr 5, mitt i leran.

Galet mycket folk över allt!!

Starten började närma sig och pang så bar det i väg. Och även om jag visste att jag inte sprunigt längre än 4 km på hela sommaren och med tanke på min onda häl hade jag som intention att ge mig iväg i makligt tempo. Jag hade en plan att gå i backarn och jogga/ lunka lite så och då. Men man rycks med av stämningen, man känner sig stark. Så jag joggade på i två kilometrar utan att stanna, men sen började den inre kampen - 8 km kvar...va fan! Efter 5 km dyker den här härligheten upp...

 ...backen "from hell". Men det var inte bara den backen, det var ju backar precis överallt. Det gick bara uppför och aldrig nedför...inte fysiskt möjligt, men det kändes så i alla fall. När jag passerade 6 km började jag gråta. Dels för att jag hade så fruktansvärt ont i foten, men jag grät också för att jag kände mig svag och svag. Orken fanns inte...det är nog inte många som förberett sig inför en mil med hjälp av simning och cykling...

Jag visste ju att jag kan hålla på i 4 h (tjejvättern) så det gjorde mig så förkrossad när jag kände att jag lägger av, lägger mig i diket och ringer på Mickis. Men vad ska hon göra, hon kan ju inte bärar mig. Jag måste i mål. Så jag fokuserade bort smärtan i hälen, backarna blev uppförsbackar som lutande åt fel håll och alla hurtiga tjejer som sprang förbi mig var elitlöpare (man kan man inte bli nedslagen av dem, för de sover och äter löpträning till frukost). Med tårar ömsom rinnande ned för kinderna ömsom intorkade i svetten tog jag mig meter för meter in mot målet.

På upploppet släppte allt, känslan i hälen var överjävlig, musklerna kändes stumma och utan stuns och mitt huvud var tomt. Det fanns inget där! Det ända jag ville var att komma hem. På upploppet hade jag fullt upp med att sätta den andra foten framför en andre för att ta mig i mål. Och i mål kom jag.

I mål väntade Mickis på mig. Som vanligt grät jag ut i hennes famn över staketet. Hon finns alltid i mål när jag behöver henne som mest. Även min bror var där, min svägerska och mina älskade brors barn. Härligt att få grattis önskningar och på hejningar när man behövde det som mest. Tack för att ni väntade in mig!

 Nya fina skor var inte längre så rena och vita de var innan vi åkte till ön.

Gud vad jag var värd denna medalj! Stoltast i stan!

Kommer jag att göra det igen? Just då sa att jag aldrig kommer att göra det igen...men nu med lite distans så varför inte...det är klart jag kommer att göra. Den ingår ju både i halv klassikern och en svensk klassiker  :) !

Cykling på schemat!

Idag hade jag inte så mycket tid som jag brukar ha. Eftermiddagen var fylld med besök på Brandstationen och besök hos vänner. Det ända rätta var ju då att cykla som ett as mycket uppför én backen, utvald backe blev den till Kungsängen 6 gånger. Lina mötte upp mig och vi cyklade således bort till helvetets backen. Med musik i öronen och en trampa i taget. Och det gick! Som mest var min puls uppe i 185 slag/ minut. Det är det högsta jag mätt upp med min klocka. Efter att stigit 6 gånger uppför backen, så är inte den backen så skräckinjagande längre - Abborrbacken here I come!

Vattengympa

Vattengympa 60 min

Idag körde vi ett pass vattengympa på måndagsklubben fast på en tisdag. Det hela började lite halv dramatiskt för mig - jag hittade inte min baddräkt! Ett ganska viktigt klädesplagg vid utövandet av vattengympa. I mitt minne långt bak kom jag ändå fram till att jag måste glömt den på badhuset. Så jag gick ned till badhuset på vinst och förlust. Ödet fick bestämma om jag skulle träna - och ödet bestämde att jag skulle träna, trots långdag på jobbet, trots en längtan att bara vara hemma med familjen.

De vattengympa passen jag tidigare varit på har varit bra. Detta pass var både bra och roligt. Ledare var medryckade, hon sa till de som snackade att de skulle vara tysta - nu var de där för att träna...lite hårt, men hon var faktis skit bra. Roliga övningar och musklerna fick sig en regäl omgång. Ett nytt moment var med en frisbee. Svårt att förklara men magen känns oedentligt idag. Jag kan helt klart tänka mig att gå dit igen.

Med tanke på att jag inte hittade min baddräkt och med tanke på min omotivation så kan jag bara tacka Isabell för att hon var där. Jag hade aldrig tagit mig dit om jag inte visst att någon väntade på mig. Tack Isa!

Med gamla godingen runt Kungsängen

Cykling 1 h 45 min - 39 km
Cyklade gamla goda svängen runt Kungsängen med goa Lina. Kände mig peppad över att äntligen känna mig lite bätter och glad över att äntligen få träffa Lina. Cyklingen gick i bara farten, trots att det kände både segt och tungt bitvis. Förklaringen till detta var väl att kroppen inte var helt återställd från mig lilla hängiga förkylning.

Det kändes verkligen att nu har hösten kommit på allvar. Efter passet fick jag värma upp låren i duschen och kände mig lite kall resten av kvällen. Vet inte hur många cykelpass till man hinner innan det blir för kallt, passen kommer nog att förpassas till helgerna i alla fall, då det både blir kallt och mörkt ganska tidigt nu för tiden.

Power walk vid Gripsholms slott

Power walk - 25 min + rätt mycket strech
Är på konferans vid Gripsholmsslott. Passar på att träna lite så jag tog en promenad i en hjorthage. Otroligt fint..återkommer...