Idag skulle jag åka in på en konferans/ kurs om Lean (Toyotas löpande bandet lösning-någonting. Det är alldeles för invecklat för att beskriva här på kl 22 på kvällen). Jag gjorde mig i ordning och fixade till mig själv. Kände mig lite snyggare än vanligt i min nya klänning och mina nya svarta convers.
Pussade och ropade hejdå till alla i familjen. På busshållplatsen kom jag på att jag glömt min "älskade-jag-vet-inte-vad-jag-gjorde-innan-telefon". En stor tomhet fyllde mitt bröst, men jag bestämde mig för att jag skulle klara av dagen utan telefon. Det funkade ju innan, typ 80-talet...
Vid tunnelbanan rusade alla människor ut ur bussen för att halvspringa till pendel. Precis vid trappen halkar jag och landar på mitt knä på ett galler. Jag landar så illa att gallret gör 4 blodiga ränder över hela knäskålen. FATTA hur galet ont det gjorde. AS ONT!!!! Det passerade säker 100 persone, men tror ni att någon frågade mig om allt stod rätt till. Inte en enda. Inte en enda. Vad är det som händer?
Här är det en människa som ramlar (jag) och uppenbarligen får mycket ont (jag säger aj och beklagar mig över smärtan) - och inte en människa frågar "hur det gick det". Jag låg ju på golvet för bövelen. Nä, istället är alla så himla upptagna av att hinna med tåget om går om 10 min....jag blir så himla trött. Jag kan väl inte vara den sista människan som önskar lite medmänsklighet?
Härmed utmanar jag alla att hjälpa till mer. Alla människor är inte galna, går på droger eller vill råna dig bara för att du frågar "hur är det fatt"? Nä skärpning!
Och för alla er andra som undrar, så nej strumpbyxorna gick inte sönder av någon outgrundlig anledning, men knät blödde ordentligt under hela dagen!
Åh stackare! Så sorgligt att ingen frågade hur det var med dig! vart är världen på väg?! Hoppas knäet känns bättre snart! kram
SvaraRaderaTyvärr känns det som att vänlighet, medmänsklighet och hjälpsamheten rinner ut ur sveriges gränser tillsammans med smältvattnet varje år. Det är färre och färre som vill eller orkar se sina medmänniskor som just sådana utan mer som hinder i ens väg att synas, komma fram och förbi. Jag tycker vi ska försöka göra en medmänsklig sak om dagen (eller i alla fall de dagar man jobbar) för att kanske få resten av Sveriges befolkning att inse att alla människor inte är terrorister eller ute efter att mörda dig för att de agerar medmänniska. Jag antar din utmaning! Låt oss vända synen om inte på alla så i alla fall några, de kanske gör samma för någon annan.
SvaraRaderaPysse