Mot pulsen

Idag lämnar vi detta underbara hus för att tas oss ned mot Nice mer centrala delar. Vi kommer att vara en bit ut från "city" men vi kommer vara alldeles invid havet. Skriver mer senare om wifi finns på hotellet. 

Nice

Efter en tung vår på många vis är jag här nu med familj och nära vänner!

Sjuk, sjukare, sjukast

Ligger hemma med feber. Natten toppades 40 grader....uppladdningen inför halv Vättern suger!

Träning på morgonen - crosstrainer och yoga?

Idag tänkte jag inte, jag bara gjorde det. Jag tog inte ansvar för frukosten lämnade över det till mannen, jag ställde mig på crosstrainer utan några egentliga träningskläder, utan nästan bara i mina pyjamaskläder. Jag körde 30 min på crosstrainer. Min Ipad spände jag fast på displayen och valde bara låtar på youtube som peppade mig. tiden går så grymt mycket snabbare så pch träningen känns nästan inte av. Efter 30 min var jag ordentligt varm och kände mig mogen att prova på en ny grej - YOGA!!! ????

Då jag känt mig stel i nacken under natten tyckte jag att det skulle passa bra. jag använde mig av en ny app som jag laddat hem. Ett pass på 20 min till att börja med - för nybörjare. Oj oj oj vad ovig jag har blivit. Jag har nog alltid ansett att jag är en person som är ganska rörlig och vig, men idag visade det sig att jag inte underhållit det på ett tag ( eller år ). Övningarna sär inga konstiga rörelser, bas rörelse, men även dessa gjorde att det stramade lite här och där. En övning var att man skulle sitta som ett "V" men rumpan som basen i "V"et, då kände jag ett stick i svanskotan, tänk att det fortfarande ömmar.

Allt som allt blev det totalt 50 min och jag känner mig riktigt stolt över mig själv. Jag kanske tränar som bäst när jag inte tänker???

Cyklist kanske

Cyklade militären, Kungsängen och hem tillsammans med Lina, å kanske kanske bor det en lite cyklist även i mig. Lina berättade om teknik i klunga, köra på rull med mera och jag kände att klunga vore kul att testa. Jag testade att köra rull på Lina och märkte faktiskt av skillnad. Nu så här i efterhand fattade jag aldrig poängen förra året med det. Nu nu kände jag skillnad, men shit vad svårt det var. Något att bli lite bättre på. Förutom att det här hade vi en magisk medvind i början men det vände till att bli en djävulsk motvind bitvis. Men det var bara att ta en trampa i taget.

Nu sitter jag på bänken hemma ute och känner mig rätt nöjd med mig själv. Har till och med hunnit kratta löv medan lill tösen sov.

Roliga skyltar och tunga ben

idag skulle jag haft följe på årets första Kungsängrunda. Men tyvärr kände sig inte kollegan helt ok så jag fick samla all min kraft och styrka och ta mig iväg själv. Jag körde med lite låg musik i öronen och den första timmen gick ganska fort -25 km / H. Sen kom tröttheten och tungs ben. Jag ska inte vara så hård mot mig själv, detta var andra gången denna säsongen. Totalt blev det 32 km på 93 min ( tror jag).

Jag uppmärksammade också att det dykt upp lite nya skyltar ut med slingan - kolla in denna!

Ny cykel - köpa lycka?

Efter att ha haft en helt sjukdomsfylld senvinter och en ännu sjukare tidig vår, känns det som om det håller på att vända. Det känns så himla skönt!!!

Idag skulle jag egentligen var i London men pga av att jag blev kräksjuk natten till tisdag (frisk nu!) ställde jag in den resan. Istället passade jag och familjen på att åka till Cykloteket och Coop i Västberga. Jag köpte cykel och resten handlade på coopen. På Cykloteket hade de Vättern-special och det var mkt folk där redan kl 10:00. Jag var inte säker på att jag i huvudtaget skulle komma hem med en cykel, man vet ju aldrig vad de har inne och ska man köpa en cykel för tusen ska den näst intill vara super perfekt.

En kille i tofs hjälpte mig till rätte. Han mätte benlängd, kollade axlar i förhållande till styre och sittställning och lite annat. Jag fick väldigt bra hjälp och kände mig otroligt trygg med de tips och råd om han gav mig. En super bra service och en känsla av otroligt kunnig personal. Vilken cykel blev det då? Jo den här! Visst är den fin....och ser sjukt snabb ut. Ni som känner mig nu vet ju att det som jag inte kan ta i snabbhet tar jag igen på "looken".

Jag hoppas verkligen att den första turen blir imorgon, hoppas bara på lite varmare och torrare väder.

Vinterkräksjuka är här

Ligger helt klubbad i vinterkräksjuka. Båda småttingarna är också sjuka. Det var ju inte såhär min uppladdning inför halv Vättern skulle vara. Jag känner att tiden bara springer förbi... Hur ska jag hinna bli frisk så att jag också kan träna...

I väntan på bättre tider...

...så har super Lina anmält oss till halv Vättern - tjohoo! Att det står i väntan på bättre tider är kopplat till att jag varit sjuk och gått på penicillin för halsfluss. Men det ska väl inte hålla i sig ända till sommaren? Fast just nu känns det tröstlöst tråkigt för jag känner mig inte riktigt hundra...men snart så, då bövelns ska det åkas av. Jag ska åka till cykloteket och köpa cykel och helgerna ska gå åt till långpass på hojen.

Hepp, hepp, hepp

Hjälp att hitta rätt

I måndags var jag på en chefsutbildning. Utbildningen ingår i en större satsning som min arbetsgivare genomför. Den är uppdelad i olika block och i måndags var det dags för "Feed back" och "Coachande samtal". Det går inte att understryka hur viktigt feed back är så väl på jobbet som privat.

Ni som känner mig vet ju att jag är en person som kan kastar mig ut i det okända utan att tänka efter. Jag har inga problem med att bjuda på mig själv och tycker om när det händer saker. Inför denna dag i måndags bestämde jag mig för att ta en roll som var lite till bakalutad, det är inte alltid som man orkar vara den där personen som hoppar på allt som ska hända. Min ide om att luta mig tillbaka höll i siså där 30 sek. Ämnet var ju så roligt och intressant att det var svårt att hålla tillbaka mitt engemang. I slutet av dagen ställde jag upp på ett coachande samtal som de andra deltagarna fick lyssna till och se hur vår "lärare" genomförde det. Ingen annan vill och jag kände att vem vill inte passa på att bli coachad av ett proffs och jag hade ett ämne som jag behövde lite hjälp med.

I bilen på vägen hem tänkte jag "-varför måste jag alltid". För lika kul som det är att kasta sig ut i det okända kan det vara energikrävande med mera. Hemma kom jag och min man fram till att detta är en del av min personlighet och det gäller att kunna acceptera och känna igen känslan och ibland tygla sig själv. Världen snurrar ju inte bara runt mig :).

På tisdagen träffade jag vår "lärare" från dagen innan och jag berättade om min tankar kring att alltid vara den person som alltid kastar sig ut och som ställer upp på diverse upptåg. Han förklarade att detta var en del i att mitt liv. Han sa också att det är det som ibland/ofta medför att det svänger från högt till lågt i mitt liv. Han har bara träffat mig vid tre olika tillfällen och kunde på denna tid göra en analys av min tillvaro som var mitt i prick. Han sa också att befinna sig i högt och lågt är att befinna sig mitt i livet. Att det är där det händer. Mitt i livet är inte att sitta still i skugga, utan mitt i livet för mig är att befinna mig i smeten och smeta på!!!Jag blev så himla glad över detta klargörande som han hjälpe mig och det känns som om jag växt 1 meter.

Jag befinner mig mitt i livet och det är där jag ska vara!

Sjukstuga

I den här veckan här veckan har jag genomfört en viktig konferens, jag fick bara inte bli sjuk. Vad hände då dagen efter konferensen - jag blev sjuk. Lite oundvikligt då barnen varit krassliga sedan helgen. Så nu blir det till att vara hemma resten av veckan. Usch...

En tur till badhuset

Efter vasan har det varit ganska långsamt tempo. Jag har försökt att aktivera mig men det har varit begränsat på grund av en oerhört känslig liten sak som kallas svanskota. Jag har inte kunnat sitta längre stunder (bra i och för sig), jag har inte kunnat ligga ordentligt och inte heller träna ordentligt. Men idag har det känts bättre än på länge.

Jag vilade en vecka efter vasan sedan har det blivit lite crosstrainer och vattengympa. Hela tiden har jag haft ont och käkat smärtstillande. Idag träffades Lina och jag för att simma på badhuset och det gick riktigt bra. Det kanske håller på att vända efter kraschen under tjejvasan. Totalt idag blev det 1,1 km blev det + 10 min vattentramp.

Jag simmar ju med kompisen Lina och hon är ju grymt snabb och ser galet proffsig ut. Hon kör med badmössa och snygga glasögon. När jag är med henne kör jag också med badmössa, för det känns liksom okej, jag hänger ju med en riktigt simmare, men när jag kör själv vågar jag inte det. Så när är det okej att köra med badmössa? Löpar byxor kan man, läste jag på Marathonmia's blogg, när man kan löpa i en minut...och jag kan ju springs en minut så tajta löpare byxor har jag...och jag kan ju nästa crawla så kanske det är grejen som gör att det är helt ok med badmössa...

Vad hände under tjejvasan?

Ja vad hände under tjejvasan? Vad var det som gjorde att jag inte nådde hela vägen fram, varken med tjejvasan eller med tjejklassikern? Vi kan väl börja någonstans vid tjejvättern.

Tjejvättern - 100 km
Vi cyklade 100 km tillsammans. Det var kul och jag kommer inte riktigt ihåg hur trött jag var. Jag minns att jag sov dåligt efter loppet. Träningsverken i benen var ett otroligt skönt kvitto på att jag hade fått jobba. Träningen inför cyklingen hade byggt upp genom långpass under helgerna och något pass i veckan. Alltså var det ingen extrem träning som föranledde att vi tog oss runt 100 km.

Tjejsim - 1 km
1 km simning - kändes aldrig som en utmaning. 1 km simning har jag gjort hundra gånger i bassäng, och visst detta skulle ske i öppen vatten med lite motström, men det skulle gå. Det viktiga var ju att komma i mål. Det tog 33 min och jag var nästan besviken över att det hela var över så fort.

Tjej - Lidingö loppet - 10 km
Ett lopp som jag bävat över pga min onda häl. Hade intensiv behandlat foten för flera tusentals kronor under sommaren utan märkbart resultat. Jag skulle bara runt, inte mer, men oj vad ont jag fick. Grät de sista fyra kilometrarna av smärta. Men en mil hade jag gjort innan det skulle gå och det gjorde det.

Tjejvasaloppet - 30 km
Har aldrig stått på längdskidor i inför detta lopp. Köpte skidor i november och började ganska omgående att försöka ta mig runt spåret i Bålsta. Tyvärr hade jag nästan alltid problem med vallen vilket gjorde att det inte blev många kilometrar med flyt. Skippade teknikkursen som jag ville åka på. Mot slutet inför loppet slogs vi här hemma mot baciller och virus - allt på en gång. Samtidigt gick jag in i en väldigt stressig period på jobbet med mycket dåligt samvete om att inte vara hemma tillräckligt och inte träna tillräckligt inför loppet.

Hur skulle det då gå? Jag bröt efter 15 km. Jag bröt för att jag av trötthet ramlade i en backe och slog i ryggen och svanskotan så illa att det kändes för övermäktigt att fortsätta. Jag hoppade av loppet i Läde, då var det 15 km kvar till mål.

När vi kom upp till Mora på fredagen kändes allt super bra. Kände mig dock lite orolig och nervös över vädret, jag hade ju av erfarenhet haft problem med vallen när temperaturen låg runt nollan. Så för att ta det säkra före det osäkra tog jag och lämnade in mina skidor till proffsen för att rengöra och valla skidorna för den netta kostnaden av 650 kr. Nu skulle det gå, nu var det ju proffs som skulle se till att jag skulle ha skidor som funkade mellan Oxberg och Mora.

Vi skulle först starta kl 11:30 så morgonen var lugn och skön. En ordentlig frukost och sedan skjuts av Krister till starten. Vid starten var det massor av tjejer som såg så där super proffsiga ut. Jag kände mig lite fel placerad men jag fokuserade på att bara ta mig runt. Målet skulle stänga kl 18:30 så jag hade hela dagen på mig. Lina gick iväg för att få sina skidor vallade och vi bestämde att vi skulle ses vid start fållan.

Lina kom strax innan vi skulle starta och vi gick in i fållan. Lina och jag hade olika förutsättningar och mål med detta lopp så vi bestämde att köra var för sig. Om Lina orkade skulle hon möta upp mig och åka den sista biten med mig en gång till. Super Lina. Redan när jag satte på mig skidorna kände jag att "oj vad halt det var". På väg upp till kontrollen i Oxberg fick vi alla känna på snö sörja och is. Men jag tänkte att det var nog bara såhär i början, spåren kommer nog bli bättre när det är lite glesare mellan oss damer.

Det gick mkt uppför och mkt nedför. Jag som inte åkt nedför på mina träningspass fick lära mig ploga in action så att säga. När min klocka passerat 5 km hade jag varit ute i 1 timme, det här var ju löjligt. Spåren var värdelösa, det fanns inga spår helt enkelt. Det var halt och jag hade noll fäste - helt galet! Alla fick slita, jag ramlade några gånger och det var antingen när jag var stilla stående eller på väg uppför. Vid ett tillfälle var jag tvungen att fråga en medlöpare om det var meningen att det skulle vara såhär. Hennes svar bekräftade för mig att det verkligen inte var såhär det skulle vara.

I Hökberg tog jag bulle, vatten och blåbärssoppa. Mitt psyke var nere på noll, men jag lyckades i alla fall tänka, "nästa Eldris och där bestämmer jag vidare". I Hökberg vallade jag om för andra gången, det hjälpte föga. Jag ringde även Daniel med gråten i halsen - det var ju inte såhär jag hade tänkt mig.

Efter Hökberg kommer det en del ordentliga nedförsbackar. Jag gick ned för vissa och plogade i andra. Plogning tar så mycket på låren, något jag inte tränat så mycket på. I en ganska brant backe tog kraften slut och jag slog omkull med en sådan smäll att jag slog i både ryggen och rumpan. Jag kände när jag låg på marken att jag var kall och blev rädd för en sekund att någon annan skulle köra på mig. Men jag ställde mig upp och försökte att inte känna efter så mycket. Jag bestämde mig för att dra ned på takten ordentligt och ta det extremt lugnt. Sagt och gjort så kände jag att det vara bara att börja om från början igen, ett skidtag åt gången, ett i taget, ett i taget...

100 meter innan stationen i Läde ramlade jag igen och en tjej sprang fram till mig för att hjälpa mig. Då brast det för mig, ont i ryggen och jag kunde knappt ställa mig upp pga av värken i svanskotan. Jag hade också nu en sprängande huvudvärk och det gjorde mig såklart orolig. Jag blev erbjuden att sitta ned med dem en stund, jag blev erbjuden korv och lite sprit, som jag vänligt tackade nej till. De var verkligen att härligt gäng som satt där och hejade och grillade korv. Men jag ville bara hem, idag hade jag gärna stannat en stund, men då vill jag bara kliva av och komma hem. Jag blev upphämtad av en skoter och en läkare undersökte mig. Jag blev upphämtad av Lina och Krister. Lina hade gått i mål och var på väg till Eldris för att möte upp mig, men det gick inte, för jag hade så ont.

Idag har jag semester med barnen och jag funderar naturligtvis på varför jag inte kom längre. Hade banan varit bättre och inte så sladdrig och isig hade jag kommit i mål, jag hade fått kämpa, men jag hade kommit i mål. Men nu var banan i värsta tänkbara skick och jag fick jobba mycket med de mindre musklerna och mycket energi gick till att helt enkelt hålla sig upprätt. Att min träning inte varit kontinuerlig spelar säkert också in, men bättre uthållighet och styrka hade jag nog klarat mig lite längre.

Så hur ska jag göra nästa gång - för visst måste det bli en nästa gång? Jag kan ju inte låta denna gång ned slå mig. Jag ska träna under usla förhållande, läggs in mer långpass och framför allt åka iväg på en träningshelg där jag får lära mig tekniken från grunden och där man får lära sig allt om valla. Jag ska valla mina skidor själv och dessutom ha med mig valla ut i spåren.

Jag har fruktansvärt ont i svanskotan. Kan inte sitta eller ligga på något bra sätt. Funderar allvarligt på om jag ska ta barnens badring och sitt på på jobbet imorgon....Vet inte hur jag ska ta mig genom alla sittanden möten. Någon fruktansvärd träningsvärk har jag inte, visst känns det att jag åkte 15 km men jag har inte galet ont. Musklerna känns dock trötta och mörbultade. Har faktiskt börjat surfa runt lite på cykel sidor för att kolla efter en ny cykel.

Tjejvasan

Tack alla som peppade! Hur gick det då frågar min vän? Jag bröt efter 15 km...ramlade illa i en backa och slog i ryggen nått så in i bängen...kommer nog få ha sittring till jobbet...det var som att åka längden skidor på is, inga spår och hur isigt som helst. Vallade om två gånger men det blev inte bättre...jag hade helt enkelt inte tränat för plusgrader, is, alldeles för många nedförsbackar och avsaknaden av spår...nästa gång får jag nog träna lite mer...för den här gången kunde jag inte alls njuta och ha kul...skriver mer vid ett senare tillfälle.

Kvällen innan

Nu sitter vi vid bordet och läser in oss på regler och tider och stunder. Reglerna har ändrats till detta år - man får gå nedför backarna, vilket för min del enbart är positivt. Dessutom så kommer det stå slusspersonal vid varje backe och släppa på folk pö om pö.

Så imorgon gäller det. Imorgon avslutar jag min sista gren i tjejklassikern. Det ska bli så himla skönt. Inte för att det har varit jobbit utan mer skönt att jag grejade. För visst har tanken slagit mig att jag som är överviktig inte kan göra dessa sträckor, men visst kan jag det. Så det kommer kännas skönt för att nu har jag testat och det höll hela vägen.

Vi ses i målet i Mora!!!