En relevant fråga

Under den föreläsning som jag fick i tisdags av Pasi Salonen ställde han en fråga till oss deltagare.

- Vad får er att känna er bra? I vilket läge känns livet toppen?

Det första som kom upp i mitt huvud var målgången på tjejvättern i somras. 100 km på cykeln, 4 h 30 min på cykel och fint väder i Motala. Sedan kom massa andra ögonblicksbiler fram, leka med barnen, kramar av mannen, semestrar med mera. Men första tanken var ändå målgången i Motal, men Miciks och Lina. Sedan ställde han en följd fråga:

- När gjorde du det sist? Hur ofta gör du det?

Det är klart att jag inte kan hålla på att cykla 100 km hit och dit. Och målgång i Motala skulle bara bli geografiskt jobbigt. Men känslan när man tränat eller tävlat och man genomför det med en känsla av "shit vad stark jag är" kan ju även infinna sig efter ett vanligt träningspass. Så varför inte göra det oftare? För att det är så jäkla jobbigt att starta, ont i hälen, ont om tid...massa bortförklaringar. Själva känlsa får ju mig att må så mycket bättre. 

En bra formulerad fråga!

Inspration

Ibörjan av denna vecka åkte hela min förvaltning iväg på konferans. Det var överlag en mycket bra konferans men avslutning var utöver det vanlig.

Vi hade en föreläsning av Pasi Salonen. Han talade av vikten att leva sitt liv fullt ut. Han refererade mycket till hans idrottskarriär och om hur han i omgångar laddat om sina batterier. Han var en otroligt inspirerade och man kände sig lyft av hans föredrag. Hela föredraget avslutades utomhus där han gav oss träningstips angående löpning - vad kunde vara bättre.

Innan vi gick ut på gräsmattan visade han följande klipp. Det visar hur långt man är villig att gå för att uppfylla sina barns önskningar. Min syn på vad vi människor kan prestera har för alltid ändrats. Den handlar om en son som säger till sin pappa: "Pappa jag vill genomföra Ironman Hawaii" Pappan svarar "Det är klart du ska". Se filmen, den är bara 4 minuter lång, men du kommer bära med dig dem mycket mycket längre.

Mitt lidingölopp

1 mil - 1 h 37 min Lidingöloppet
Jag tror att jag behövt smälta mitt lopp på lidingö. Det var bland det jobbigast jag gjort alla kategorier. Jag föder hellre barn tre gånger till. Men mina förutsättningar var ju värdelösa. Min mentala träning kunde varit bättre. Jag skulle inriktat mig på att det skulle bli tufft. Men jag är naiv av naturen och det blev min last denna gång.

Det hela började med att min vapendragare inom tjejklassikern blev sjuk. Jag tyckte så synd om henne. Hon spenderade söndagen hemma framför webbsändningarna och följde mig via nätet. Det sista Lina sa till mig var att hon trots allt var med mig i alla fall. Och vid varje tung backa tänkte jag "detta skulle Lina älskat". Men jag åkte inte själv, med mig ut till Lidingö hade jag fortfarande Mickis, världens tuffaste tjej. Varför tuffast? Jo för hon förbättrade sin tid på mil denna dag. Super tuff!

Jag och Mickis innan start - pigga och glada

Då det hade regnat hela fredagen och hela lördagen bestod startfältet av lera, mycket lera och tung lera. Leran lade sig på hög under fötterna. Skorna blev skitiga och tunga.  

 Min start grupp nr 5, mitt i leran.

Galet mycket folk över allt!!

Starten började närma sig och pang så bar det i väg. Och även om jag visste att jag inte sprunigt längre än 4 km på hela sommaren och med tanke på min onda häl hade jag som intention att ge mig iväg i makligt tempo. Jag hade en plan att gå i backarn och jogga/ lunka lite så och då. Men man rycks med av stämningen, man känner sig stark. Så jag joggade på i två kilometrar utan att stanna, men sen började den inre kampen - 8 km kvar...va fan! Efter 5 km dyker den här härligheten upp...

 ...backen "from hell". Men det var inte bara den backen, det var ju backar precis överallt. Det gick bara uppför och aldrig nedför...inte fysiskt möjligt, men det kändes så i alla fall. När jag passerade 6 km började jag gråta. Dels för att jag hade så fruktansvärt ont i foten, men jag grät också för att jag kände mig svag och svag. Orken fanns inte...det är nog inte många som förberett sig inför en mil med hjälp av simning och cykling...

Jag visste ju att jag kan hålla på i 4 h (tjejvättern) så det gjorde mig så förkrossad när jag kände att jag lägger av, lägger mig i diket och ringer på Mickis. Men vad ska hon göra, hon kan ju inte bärar mig. Jag måste i mål. Så jag fokuserade bort smärtan i hälen, backarna blev uppförsbackar som lutande åt fel håll och alla hurtiga tjejer som sprang förbi mig var elitlöpare (man kan man inte bli nedslagen av dem, för de sover och äter löpträning till frukost). Med tårar ömsom rinnande ned för kinderna ömsom intorkade i svetten tog jag mig meter för meter in mot målet.

På upploppet släppte allt, känslan i hälen var överjävlig, musklerna kändes stumma och utan stuns och mitt huvud var tomt. Det fanns inget där! Det ända jag ville var att komma hem. På upploppet hade jag fullt upp med att sätta den andra foten framför en andre för att ta mig i mål. Och i mål kom jag.

I mål väntade Mickis på mig. Som vanligt grät jag ut i hennes famn över staketet. Hon finns alltid i mål när jag behöver henne som mest. Även min bror var där, min svägerska och mina älskade brors barn. Härligt att få grattis önskningar och på hejningar när man behövde det som mest. Tack för att ni väntade in mig!

 Nya fina skor var inte längre så rena och vita de var innan vi åkte till ön.

Gud vad jag var värd denna medalj! Stoltast i stan!

Kommer jag att göra det igen? Just då sa att jag aldrig kommer att göra det igen...men nu med lite distans så varför inte...det är klart jag kommer att göra. Den ingår ju både i halv klassikern och en svensk klassiker  :) !

Cykling på schemat!

Idag hade jag inte så mycket tid som jag brukar ha. Eftermiddagen var fylld med besök på Brandstationen och besök hos vänner. Det ända rätta var ju då att cykla som ett as mycket uppför én backen, utvald backe blev den till Kungsängen 6 gånger. Lina mötte upp mig och vi cyklade således bort till helvetets backen. Med musik i öronen och en trampa i taget. Och det gick! Som mest var min puls uppe i 185 slag/ minut. Det är det högsta jag mätt upp med min klocka. Efter att stigit 6 gånger uppför backen, så är inte den backen så skräckinjagande längre - Abborrbacken here I come!

Vattengympa

Vattengympa 60 min

Idag körde vi ett pass vattengympa på måndagsklubben fast på en tisdag. Det hela började lite halv dramatiskt för mig - jag hittade inte min baddräkt! Ett ganska viktigt klädesplagg vid utövandet av vattengympa. I mitt minne långt bak kom jag ändå fram till att jag måste glömt den på badhuset. Så jag gick ned till badhuset på vinst och förlust. Ödet fick bestämma om jag skulle träna - och ödet bestämde att jag skulle träna, trots långdag på jobbet, trots en längtan att bara vara hemma med familjen.

De vattengympa passen jag tidigare varit på har varit bra. Detta pass var både bra och roligt. Ledare var medryckade, hon sa till de som snackade att de skulle vara tysta - nu var de där för att träna...lite hårt, men hon var faktis skit bra. Roliga övningar och musklerna fick sig en regäl omgång. Ett nytt moment var med en frisbee. Svårt att förklara men magen känns oedentligt idag. Jag kan helt klart tänka mig att gå dit igen.

Med tanke på att jag inte hittade min baddräkt och med tanke på min omotivation så kan jag bara tacka Isabell för att hon var där. Jag hade aldrig tagit mig dit om jag inte visst att någon väntade på mig. Tack Isa!

Med gamla godingen runt Kungsängen

Cykling 1 h 45 min - 39 km
Cyklade gamla goda svängen runt Kungsängen med goa Lina. Kände mig peppad över att äntligen känna mig lite bätter och glad över att äntligen få träffa Lina. Cyklingen gick i bara farten, trots att det kände både segt och tungt bitvis. Förklaringen till detta var väl att kroppen inte var helt återställd från mig lilla hängiga förkylning.

Det kändes verkligen att nu har hösten kommit på allvar. Efter passet fick jag värma upp låren i duschen och kände mig lite kall resten av kvällen. Vet inte hur många cykelpass till man hinner innan det blir för kallt, passen kommer nog att förpassas till helgerna i alla fall, då det både blir kallt och mörkt ganska tidigt nu för tiden.

Power walk vid Gripsholms slott

Power walk - 25 min + rätt mycket strech
Är på konferans vid Gripsholmsslott. Passar på att träna lite så jag tog en promenad i en hjorthage. Otroligt fint..återkommer...

Laddar med cross

Crosstrainer 60 min - lågintensivt
Anna Skipper kan få vem som helst som är lite överviktig att ta sig upp ur soffan och ställa sig på närmsta bästa träningsmaskin. Så även jag. Så idag körde jag träningen till " Du blir vad du äter".

Härlig cykling med måndagsklubben

Cykling 23 km

Denna vackar vy tog vi oss förbi runt 20:30 under en tur med måndagsklubbens träning. Vi cyklade ner till Lennartsnäs och istället för att åka hem direkt så svängde vi ut på vackra Bro Hof slotts golfbana.

Simning 60 min

Idag öste det ner regn. Så istället för att cykla åkte jag och L till badhuset. De första 600 metrarna simmade jag på 17 min. Det var skönt att bara sträcka ut och simma. Efter 600 meter simmade vi bara längder. L coachade mig i crawl - och enligt henne såg det inte för taskigt ut. Så det är väl bara att nöta på. Kanske man kan crawla lite i Vanbro nästa år.

Imorgon är det dags för måndagsklubben igen - vi får se vad det kan bli för träning då om det regnar.

Gymmet - ben

Körde ett pass till på gymmet - det var ju så grymt skönt att få lyfta sig trött. Hoppas att jag kan köra ett pass i vecka även när jag jobbar.

Gymmet - armar

Gymmade idag förförsta gången på åratal. Körde trappmaskin, armar och nedvarvning med cykel.

2:a Måndagsklubben

Cykling Bro-Kungsängen-Bro-Lennartsnäs-Bro
Det finns en nackdel med att cykla och det är att man måste cykla så länge för att det ska kännas eller ge någon effekt. Så idag innan Måndagsklubben drog vi ut på en extra runda innan. Efter turen till Kungsängen så mötte vi upp de eller den andra och så rullade vi till Lennartsnäs.

Otroligt skönt tempo och till och med skönt med lite backar. Tack girls!

Cykling i ren ilska

Cykling fram och tillbaka runt Kungsängen och hem igen.
Jag är så arg, så arg. Jag är arg för att min smärta i hälen inte vill släppa, arg för att jag nästan lagt ned 6 000 kr i behandlingar på hälen och allment bara arg på att ha ont. Så idag gjorde jag något som var det bästa jag någonsin gjort på länge för mig själv - jag gick ut och cyklade och var arg. Jag drog på så mycket jag bara orkade till Kungsängen och hem igen. Svetten rann och när jag kom hem satte jag mig och grät en skvätt på trappen. Jag gråter gärna när jag är arg, det vet alla som gjort mig arg att jag gör. Kan ses som en svaghet, jag ser det som en styrka att kunna visa hur upprörd jag är.

Efter cykligen kändes det bättre i kroppen och i huvudet. Det är bara till att sega ur denna smärta - för jag kan väl inte ha ont resten av livet????

1:a Måndagsklubben

Cykling fram och tillbaka till Lennartsnäs
Första måndagen med måndagsklubben. Då min häl är helt "sabbad" bjöd jag in till lite cykling. Det var många som slöt upp för turen. Vi blev totalt sex stycken - jätte kul. Vi har ju alla olika förutsättningar fysikst men också materialmässigt. Det gjorde att de som tycket att du kunde cyklade lite fram och tillbaka, vilket var bra.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig tur med mycket backar.