Vårruset - the race

The race är kanske att ta i en aning...men men, så här var det!

Mickis kom hem från skolan, där hon just skrivit två prov, med huvudvärk och trött i kroppen - hon kände sig inte alls på topp...hum...vad göra? Jo, två alvedon och halv liter vatten och bums ner i sängen. Kollar till henne vid 16-tiden och då säger hon att hon följer med, men kommer att gå...bra tjejen, äntligen kommer jag vara snabbare än dig.

Vi träffades hemma hos Fia kl 16:45 för att ta oss till Frescati. Ungefär halvvägs öppnar sig himlen och inte bara det - det kommer hagel också...frågan var nu om det var värt det??? Då vädret varit konstigt under dagen körde vi vidare.

Väl framme i start området kryllar det av flickor, tjejer, tanter, damer och annat löst folk, också vi förståss - "Måndagsklubben" som ära för kvällen bär blåa t-tröjor. Jag känner att jag förmodligen inte kommer att komma sist - och det känns ju skönt (för på området är det ca 15 000 löpare som ska starta).

Vi minglar lite och stannar upp och tar denna fina bild:

Jag tycker att vi är rätt lika de här: Inte så långt ifrån i alla fall ;)

Solen tittade fram och jag velade fram och tillbaka, korta byxor eller långa. Det blev långa. Vi lämnade in våra grejor, gick på toa och tog oss till våra start fållor. Väl där hoppade jag, Isa och Kristine upp en fålla till jogga-gruppen. Strax innan vi skulle starta öppnade sig himlen en gång till och ett sådant där härligt sommar regn faller över oss. Stora droppar och ganska länge - men jag hann aldrig bli kall. Jag kände mig alldeles för uppspelt.

Sen är det dags för vår tur. Jag tog på mig hörlurarna och allt bakgrunds brus försvann – här ska springas tänkte jag. Och det fick jag - om jag hade orkat. Det är svårt att ta till sig att man varit sjuk större delen av Maj, man kutar på som vanligt och tror att man ska springa på en viss tid...men så blir det inte alltid. Jag sprang (kryssade också mellan stavgångare, flanerare, telefon-pratare och kryck-promenerare) på 43 min. Kändes tungt att det inte gick snabbare tills Mickis sa att jag har faktisk bara sprungit på den tiden när jag haft Kiara bunden runt min midja som draghjälp samt att min löpträning legat i träda maj-månad. Och med det i bakhuvudet känns tiden helt okej med mina förutsättningar – nu kan det bara gå snabbare. Miciks däremot som inte kände sig så bra sprang på 28 min – tok snabbt! Bravo! Och jag som tänkte springa snabbare än henne - glöm de...

Väl i mål fick man medalj och en liten påse med banan och dryck. Vi var ju ett lag så vi fick också hämta ut en väldigt god picknick...kommer inte ihåg att den innehöll så många goda saker förra gången – men saker och ting utvecklas väl. Som avslutning satt vi i gröngräset och mumsade på lax, skinka, god paj, macka, choklad och skålade i cider – vilken härlig kväll. Glad och nöjd joggare - vågar inte titulerar mig som löpare än, måste springa snabbare för att kunna det!God picknikck Massor av de kvinnliga könet
Tack brudar för en härlig vinter-vår träning, vilket blir vårat nästa mål???