En relevant fråga

Under den föreläsning som jag fick i tisdags av Pasi Salonen ställde han en fråga till oss deltagare.

- Vad får er att känna er bra? I vilket läge känns livet toppen?

Det första som kom upp i mitt huvud var målgången på tjejvättern i somras. 100 km på cykeln, 4 h 30 min på cykel och fint väder i Motala. Sedan kom massa andra ögonblicksbiler fram, leka med barnen, kramar av mannen, semestrar med mera. Men första tanken var ändå målgången i Motal, men Miciks och Lina. Sedan ställde han en följd fråga:

- När gjorde du det sist? Hur ofta gör du det?

Det är klart att jag inte kan hålla på att cykla 100 km hit och dit. Och målgång i Motala skulle bara bli geografiskt jobbigt. Men känslan när man tränat eller tävlat och man genomför det med en känsla av "shit vad stark jag är" kan ju även infinna sig efter ett vanligt träningspass. Så varför inte göra det oftare? För att det är så jäkla jobbigt att starta, ont i hälen, ont om tid...massa bortförklaringar. Själva känlsa får ju mig att må så mycket bättre. 

En bra formulerad fråga!

Inspration

Ibörjan av denna vecka åkte hela min förvaltning iväg på konferans. Det var överlag en mycket bra konferans men avslutning var utöver det vanlig.

Vi hade en föreläsning av Pasi Salonen. Han talade av vikten att leva sitt liv fullt ut. Han refererade mycket till hans idrottskarriär och om hur han i omgångar laddat om sina batterier. Han var en otroligt inspirerade och man kände sig lyft av hans föredrag. Hela föredraget avslutades utomhus där han gav oss träningstips angående löpning - vad kunde vara bättre.

Innan vi gick ut på gräsmattan visade han följande klipp. Det visar hur långt man är villig att gå för att uppfylla sina barns önskningar. Min syn på vad vi människor kan prestera har för alltid ändrats. Den handlar om en son som säger till sin pappa: "Pappa jag vill genomföra Ironman Hawaii" Pappan svarar "Det är klart du ska". Se filmen, den är bara 4 minuter lång, men du kommer bära med dig dem mycket mycket längre.

Mitt lidingölopp

1 mil - 1 h 37 min Lidingöloppet
Jag tror att jag behövt smälta mitt lopp på lidingö. Det var bland det jobbigast jag gjort alla kategorier. Jag föder hellre barn tre gånger till. Men mina förutsättningar var ju värdelösa. Min mentala träning kunde varit bättre. Jag skulle inriktat mig på att det skulle bli tufft. Men jag är naiv av naturen och det blev min last denna gång.

Det hela började med att min vapendragare inom tjejklassikern blev sjuk. Jag tyckte så synd om henne. Hon spenderade söndagen hemma framför webbsändningarna och följde mig via nätet. Det sista Lina sa till mig var att hon trots allt var med mig i alla fall. Och vid varje tung backa tänkte jag "detta skulle Lina älskat". Men jag åkte inte själv, med mig ut till Lidingö hade jag fortfarande Mickis, världens tuffaste tjej. Varför tuffast? Jo för hon förbättrade sin tid på mil denna dag. Super tuff!

Jag och Mickis innan start - pigga och glada

Då det hade regnat hela fredagen och hela lördagen bestod startfältet av lera, mycket lera och tung lera. Leran lade sig på hög under fötterna. Skorna blev skitiga och tunga.  

 Min start grupp nr 5, mitt i leran.

Galet mycket folk över allt!!

Starten började närma sig och pang så bar det i väg. Och även om jag visste att jag inte sprunigt längre än 4 km på hela sommaren och med tanke på min onda häl hade jag som intention att ge mig iväg i makligt tempo. Jag hade en plan att gå i backarn och jogga/ lunka lite så och då. Men man rycks med av stämningen, man känner sig stark. Så jag joggade på i två kilometrar utan att stanna, men sen började den inre kampen - 8 km kvar...va fan! Efter 5 km dyker den här härligheten upp...

 ...backen "from hell". Men det var inte bara den backen, det var ju backar precis överallt. Det gick bara uppför och aldrig nedför...inte fysiskt möjligt, men det kändes så i alla fall. När jag passerade 6 km började jag gråta. Dels för att jag hade så fruktansvärt ont i foten, men jag grät också för att jag kände mig svag och svag. Orken fanns inte...det är nog inte många som förberett sig inför en mil med hjälp av simning och cykling...

Jag visste ju att jag kan hålla på i 4 h (tjejvättern) så det gjorde mig så förkrossad när jag kände att jag lägger av, lägger mig i diket och ringer på Mickis. Men vad ska hon göra, hon kan ju inte bärar mig. Jag måste i mål. Så jag fokuserade bort smärtan i hälen, backarna blev uppförsbackar som lutande åt fel håll och alla hurtiga tjejer som sprang förbi mig var elitlöpare (man kan man inte bli nedslagen av dem, för de sover och äter löpträning till frukost). Med tårar ömsom rinnande ned för kinderna ömsom intorkade i svetten tog jag mig meter för meter in mot målet.

På upploppet släppte allt, känslan i hälen var överjävlig, musklerna kändes stumma och utan stuns och mitt huvud var tomt. Det fanns inget där! Det ända jag ville var att komma hem. På upploppet hade jag fullt upp med att sätta den andra foten framför en andre för att ta mig i mål. Och i mål kom jag.

I mål väntade Mickis på mig. Som vanligt grät jag ut i hennes famn över staketet. Hon finns alltid i mål när jag behöver henne som mest. Även min bror var där, min svägerska och mina älskade brors barn. Härligt att få grattis önskningar och på hejningar när man behövde det som mest. Tack för att ni väntade in mig!

 Nya fina skor var inte längre så rena och vita de var innan vi åkte till ön.

Gud vad jag var värd denna medalj! Stoltast i stan!

Kommer jag att göra det igen? Just då sa att jag aldrig kommer att göra det igen...men nu med lite distans så varför inte...det är klart jag kommer att göra. Den ingår ju både i halv klassikern och en svensk klassiker  :) !