Snart är verkligheten ikapp...

Ja, snart är semester slut och den stundande förlossning gör sitt antågande. Det känns stort, skrämmande, förväntans fullt och helst något man skulle låta någon annan göra. Men ingen annan kan göra det, det måste göras av mig. Ända trösten är att det kommer en tid efter som kommer kännas underbar och skön, just för att detta är förbi och då kommer det nya hinder som jag med glädje kommer ta mig an...det är min ända tröst. Låter lite sorgligt men jag längat så efter följande: promenader i rask takt, svettas, köpa kläder som inte ska rymma min flodhästmage, ett och annat friskis pass och kanske framåt våren kunna springa en längre sträcka. Det skulle kännas underbart!